En resa från botten till toppen

När vi ska intervjua Jasmine Kara efter hennes konsert på Världskulturmuseet får vi följa med en våning ner till hennes loge. Det är verkligen ingen glamourös historia, det står klädhängare med galgar intryckta i ett hörn och det är lite allmänt stökigt i rummet. Men Jasmine, som alltid verkar ha nära till skratt, tar det hela med ro.

Så pass ny är hon ändå inom musiklivet, och inga divalater syns i sikte, men att vara den av alla debutanter som fått mest promotion från det nuvarande skivbolaget Tri-sound gör henne ganska avundsvärd, och hon siktar högre.
– Visst har det gått väldigt bra för att vara debutant här i Sverige, men nu är det dags för USA känner jag, och England! Satsa måste man ju göra, säger hon med ett skratt.
Glädjen är över huvud taget en stor och viktig bit i Jasmine Karas musik, och hon håller den som sitt främsta budskap.
– Många kanske tänker att man måste vara ledsen för att sjunga blues, men det kan lika gärna vara tvärtom, att man använder den som en terapi ifrån allt det jobbiga och gör det glatt istället. Så är det i alla fall för mig, ler hon.
Och något annat än glad är det svårt att beskylla Jasmine Kara för att vara. Dock vet den som känner henne lite närmare, att hennes väg mot toppen har varit allt annat än enkel. Och även om hon kanske föredrar det mer lättsamma, så tänker hon inte vara rädd för att till exempel bli mer politisk när hon känner för det.
– Även om mina texter kanske inte alltid är så politiskt laddade, så vill jag ändå kunna visa mig politisk. Om det är någonting jag inte tycker om så vill jag säga det, jag vill alltid kunna ha den friheten.
Hon säger att hon tänker mycket på hur hon visar sig utåt och att hennes ambition är att vara en bra förebild, framför allt för yngre personer. Det var delvis därför hon slutade dricka förra året, men hon tycker att det över huvud taget kan bli för mycket alkohol i branschen.
– När man har gig får man alltid frågan hur många backar öl man vill ha in till logen, som om det är något särskilt viktigt. Till slut gjorde jag valet att sluta, för jag behövde inte alkohol. Sen så tycker jag att jag kan vara en någorlunda bra förebild genom det också.
Hoppas jag i alla fall, skrattar hon.

Jasmine Kara kan förutom soul- och bluessångerska även tillskriva sig författare som epitet. I samband med att hon släppte sitt hyllade debutalbum Blues ain’t nothing but a good woman gone bad i sommras, så publicerades även den självbiografiska boken Hälsa henne att hon ska dö. Anmärkningsvärt är att boken och skivan är lite som natt och dag. Skivan, som är en coverplatta och tillika hyllning till det gamla Chicagobaserade skivbolaget Chess records, bjuder på glada och lättsamma stämningshöjare, men boken ger en betydligt mörkare bild av Jasmine Karas liv. Hennes första stora kärlek som tonåring slutade i en självdestruktiv mardröm, och efter flera självmordsförsök fick hon spendera en tid på en psykiatrisk ungdomsavdelning hemma i Örebro. Det är svårt att tro att den här energiskt levnadsglada lilla tjejen en gång låg instängd på ett sjukhus och bara ville dö.
– Det kanske låter sjukt, men allt det där har påverkat mig jättepositivt. Budskapet med boken är ju att visa andra som mår dåligt att man kan ta sig upp, oavsett vem man är. Jag är ju egentligen som vem som helst, mina föräldrar är vanlig arbetarklass och jag kommer från ett vanligt tryggt hem, men ändå gick det snett.

Destruktiv relation
I boken beskriver hon bland annat den destruktiva relationen till pojkvännen hon hade i tonåren, bitvis väldigt ingående. Hon känner att det fortfarande kan vara en risk för henne att hon har skrivit så utlämnande om de båda.
– Jag var väldigt fram och tillbaka innan jag skulle släppa boken, för jag visste ju att så fort han ser titeln på boken så vet han att den handlar om oss. Samtidigt kände jag att jag var tvungen att berätta min historia, att få den ur mig, och om det kan hjälpa en enda människa att klara sig igenom sina problem så har det fortfarande varit värt det.

Det är också intressant att se hur livet faktiskt kan vända, även när man minst av allt anar det. För det var nämligen inne på sjukhuset, när hennes kontaktperson en dag gav henne en gitarr, som hon så sakteliga kunde börja odla drömmar om musiken igen. Under tiden med sin pojkvän hade hon sakta men säkert raderat ut allt det fina, som hade med glädje, självkänsla och inte minst med musik att göra. Nu blev den hennes räddning, och hon förklarar hur oerhört tacksam hon är för att musiken på nytt fick komma in i hennes liv och ge henne livsglädjen tillbaka. Även om detta blev startskottet för ett nytt liv med nya mål, så var det fortfarande en turbulent väg tillbaka, och det var inte förrän hon kom till New York som 19- åring som hon kände att hon verkligen var på väg uppåt.
– När jag kom till New York så kände jag bara att wow! Det finns ett annat liv, här är folk som jag! Inget ont om Örebro och människorna där, jag hade de bästa vännerna och den bästa familjen i världen. Samtidigt kunde jag känna mig ganska ensam, att min livsstil inte alltid passade in. New York blev som en fristad där jag kunde ta nya tag.
Hon kom dit fast besluten att få fart på sin musikaliska karriär, något som dock visade sig mycket svårare än vad hon först hade trott. Jasmine, som ju redan hade varit med om en hel del, funderade många gånger på att ge upp. Samtidigt såg hon det som en omöjlighet, då ju alla svåra saker som drabbat henne likväl hade stärkt henne. De var ingen ursäkt för att misstro sig själv längre.

Positivt tänkande
Och idag står hon här, som ett resultat av stort självförtroende och en kämparglöd som aldrig ville slockna. Att man både kan hamna snett och lyckas i livet oavsett vem man är, det är Jasmine Kara ett gott exempel på. Hon om någon borde veta det, som har upplevt både ljusa och mörka sidor av livet. Hon personifierar filosofin att allting ont även för något gott med sig, att man kan vända allt det dåliga till något bra. Det hela mynnar ut i en filosofisk tankegång; kanske behövde hon nå botten, just för att förstå att hon kunde ta sig till toppen.
Det är väl inte direkt överraskande att hon som bästa tips till de som just nu har det kämpigt där ute, är att tänka positivt.
– Mycket tror jag hänger på en själv, vid någon tidpunkt måste man bestämma sig, nu vill jag bli bra! När jag verkligen började intala mig själv att jag faktiskt kan, då började jag kunna också. Det är samma sak med sången, om jag tänker att jag kan nå en viss not, då blir det mycket lättare att göra det. Om jag bara tänker hur svårt det är, så blir det svårare. Jag tror att om man tänker mycket positivt så kommer det också att ske mycket positivt.
Hon får det att låta så enkelt, Jasmine Kara. Eller som hon kommenterar sin och bandets enligt henne orepade konsert:
– Jag lovar att allting kommer att bli bättre till nästa gång!
Det kanske är det Jasmine Kara är här för att lära oss alla; allting kommer att bli bättre.

Text: Andreas Hallén ©

Bild Creative Commons-licens: Joel Månsson

Det här inlägget postades i Artiklar, Kultur. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En resa från botten till toppen

  1. Mk skriver:

    Så vacker & bästa sångerskan.. min absoluta favorit!

Kommentera