När slutade proggen vara progressiv?

På Planetafestivalens andra kväll så var det torsdagen den 4/11 dags för det gamla 70-talsproggbandet Kebnekajse att inta aulan på Blå stället i Angered. Då jag är född -85 fick jag aldrig uppleva bandets storhetstid under 70-talet, och det märktes att det är ett band ifrån förr, inte minst när man såg till publikens medelålder. Dock återförenades medlemmarna 2002, och enligt ryktet så skulle de vara bra. Då jag är extra förtjust i Nationalteatern så åkte jag dit i god tro om att få höra skön 70-talsprogg i likhet med deras samtida kollegor. Det blev inte så mycket med den saken, särskilt då det visade sig att bandet spelar i huvudsak instrumentalmusik.

Cirka en kvart försenade kliver de på scenen och hälsar oss ”änna välkomna!” och de ger sken av att vara ett sånt där härligt gäng med goa och glada proggfarbröder. De öppnar med en låt jag direkt känner igen, och som jag senare får veta går under namnet ”Barkbrödslåten”. Låten, som har en väldigt hookig fiolslinga, förde tankarna till gammal svensk folkmusik, skog och natur, och det hela kändes såpass bra där jag satt och lyssnade att jag tillät mig att se fram emot en fortsatt härlig kväll. Efter en bit in i andra låten, fortfarande instrumental, började jag undra lite när jag egentligen skulle få höra Jämtlands motsvarighet till Ulf Dageby väsa ut sina socialistiska åsikter om 70-talets Sverige. Okej att man kanske sakta men säkert vill invagga publiken i stämning, och inte riva av all energi ifrån början, men nu ville jag höra kampglädje och höja kampnäven! Men någon text kom aldrig, inte heller någon sång. Om man kunnat sin 70-talsprogg så hade man vetat att Kebnekajse spelar i huvudsak, med några få undantag, just instrumental musik. Detta noterade jag efter konserten när jag läste på lite om bandet (man kan ju fråga sig varför jag inte gjorde det före)

Så min naivitet fick sig en rättmätig törn. I själva verket gjorde Kebnekajse sig på 70-talet kända som just en instrumental grupp, som till skillnad ifrån flertalet av de andra proggrupperna inte hade några socialistiskt inriktade texter. Detta sågs inte på med en okritisk syn, tvärtom blev Kebnekajse ofta kritiserade av samtida musikerkollegor som tyckte att proggmusik skulle förmedla budskap. Främst proggen knuten i och kring Göteborg odlade en sådan mentalitet. Nu var, och är, ramen för vad som är och inte skulle vara ”riktig” proggmusik också förhållandevis svårdefinierad. Kebnekaise tillhörde de grupper som tidigt började experimentera med folkmusik, då de ville bevara och samtidigt utveckla genren. Denna blandning av genrer ska, åtminstone rent musikaliskt, inte betraktas som någon typ av avart till proggen. Tvärtom, när proggrörelsen anses ha startat under de två kända musikfesterna på Gärdet i Stockholm 1970, så spelades en mängd olika musikaliska stilar av band såsom Träd, gräs och stenar, Fläsket brinner och Samla mammas manna. De två sistnämnda spelade i huvudsak instrumental musik med psykedeliska inslag, och använde sig snarare av rent teatrala uttryck hellre än sångmässiga.

Inget ont om instrumental musik, och man kunde inte klaga på medlemmarna i Kebnekajses rent musikaliska talanger. Tvärtom, var och en av dem behärskar sitt instrument till fullo, och violinisten briljerar stundtals med sina komplicerade melodislingor, som dessutom fick axla rollen som lead, då det inte förekom någon sång. Fiolen får ibland även hjälp av en synkande gitarr som ger en extra dimension till dynamiken i ljudbilden. I sina rockigaste stunder spelar de sönder Nationalteatern, och man kan lätt få för sig att det här är något som Gustav Ejstes och Dungen tagit stor inspiration ifrån när det begav sig. Men vad är då tekniskt kunnande utan någon känsla? Liksom stora gester utan innehåll; inget särskilt. Trots sin samspelthet och musikaliska kunnande blir det hela ändå ganska platt i slutändan, allt sitter liksom där det ska, utan överraskningar. När den andra trumslagaren(de hade två stycken på scen) går loss på sina congas så svänger det nog bäst på hela kvällen, men tillfällena är få och det framstår mest som ännu ett teknisk glansnummer, snarare än något som lyfter stämningen.

Ringrost
När de väl börjar med diverse mellansnack så framstår de snabbt som lite ringrostiga, en viss trötthet tycks skina igenom och plikten att underhålla verkar vara större än viljan att göra det. De fastnar i ett återkommande skämt som blir viktigare än att presentera bandet, och det blir bara fånigt. Kulmen på tvetydigheten nås när gitarristen inför sista låten säger att det nu är dags för sista låten, och att vi sedan äntligen får gå hem. Vissa skrattar, jag tar orden på allvar. Så trots sin storhetstid på 70-talet, en återförening -02 och en ny skiva släppt -09, så kanske de hösten 2010 inte är så mycket mer än ett gäng gubbar som innerst inne känner att de har spelat färdigt. Kanske har de blivit mätta på utsikten ifrån Sveriges högsta berg.

Text: Andreas Hallén ©

Bild Creative Commons-licens: Joel Månsson

Det här inlägget postades i Kultur, Musik, Recensioner & reflektioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera