Snyggt men tveksamt Cornelisporträtt

Aspekt gjorde ett besök på Filmstaden Bergakungen för att se den nyligen premiärvisade filmen Cornelis, om en av Sveriges största trubadurer genom tiderna. Namnet Cornelis Vreeswijk är väl knappast obekant för någon, och det skulle bli intressant att se om filmen, som är regisserad av Amir Chamdin som 2006 debuterade med filmen Om gud vill, kunde göra den stora legenden rättvisa. Hans-Erik Dyvik Husby, kanske mer känd som Hank von Helvete och sångare i det norska punkrockbandet Turbonegro, är den som har fått äran att axla rollen som Cornelis. Ett enligt mig ganska otippat val av skådespelare, då min lilla erfarenhet av Husby mest har förknippat honom med just musiken och därtill ett ganska destruktivt leverne. När han nu gör entré på bioduken som Cornelis, är det dock med stor likhet. Jag var bara två år när Cornelis dog 1987, så jag har varken sett honom live eller i verkligheten, men att döma av de bilder, och film- och TV-inslag som finns, så tycker jag att porträttet är snarlikt.

Förvirrande tidshopp
Filmen inleds med en kort sekvens från Cornelis barndomsstad IJmuiden i Nederländerna 1943. Tyskarna har invaderat landet och när det blir känt att lille Cornelis bär på lungsjukdomen TBC, blir han mot familjens vilja tagen till ett sjukhus av de tyska soldaterna. Ett trauma som stundtals återkommer längre fram i filmen. Sedan hoppar vi raskt framåt i tiden. Nu är det plötsligt 1962 i Sverige, och Cornelis jobbar tillfälligt som mentalskötare på Beckomberga sjukhus. Han börjar uppvakta sköterskan Ingalill Rhenberg (Malin Crépin) som han snart gifter sig med.

Problemet när man ska göra en dokumentär skildring, i det här fallet av en person och hans liv, är att man har just ett helt liv att ta hänsyn till. Vad är viktigt, och vad är oviktigt att berätta? Det finns onekligen en massa intressanta anekdoter från Cornelis liv värda att fokusera på, problemet är att regissör Chamdin vill berätta dem allihop under loppet av 1 timma och 40 minuter. För snart avlöser händelserna varandra i ganska raskt tempo; sonen Jack kommer till världen, och Cornelis träffar sin buttre vän och senare konkurrent Fred Åkerström för första gången. Fred, spelad av David Dencik, blir imponerad av Cornelis sånger och introducerar honom för skivbolaget Metronomes producent och grundare Anders Burman, i filmen spelad av Johan Glans. Succén är given och ett hektiskt turnéliv kan snart börja.

cornelisfilm

Skivomslaget till CD:n med originalmusiken från filmen. På bilden skådespelaren Hans-Erik Dyvik Husby, som tillsammans med bland andra Cornelis son Jack sjunger låtar från filmen.

Det är i scenerna med Cornelis på scen som filmen fungerar allra bäst, kanske för att Hans-Erik Dyvik Husby också är artist till vardags. Turnélivet kommer dock att bli en destruktiv livsstil för Cornelis, som snart hamnar i ett tablett- och alkoholmissbruk. I en drömliknande sekvens får vi se honom i olika situationer där han är full och förvirrad och drabbad av paranoida hallucinationer. Vid ett tillfälle står han på sitt tak och skjuter blint med en pistol mot onda fantasifigurer. Hur snart Cornelis blev destruktiv efter sitt genombrott är dock en definitionsfråga, det är luddigt inom vilka tidsintervall filmmakarna egentligen tänker sig att utvecklingen äger rum.

Bristfälligt agerande
Varken David Denciks eller Johan Glans rollfigurer förekommer i mer än ett par tre scener vardera, inte heller Helena af Sandeberg i rollen som Cornelis andra hustru Bim Warne medverkar i någon större utsträckning. Den som får mest utrymme är Malin Crépins hustrugestalt, men även hon kommer i skymundan för Cornelis storhet, i dubbel bemärkelse. Malin Crépin, som medverkat i filmer som Miffo och Peter Birros miniserie Upp till kamp, är en duktig skådespelerska. Hon har om inte annat en större erfarenhet än Husby, och det märks i de flesta scener de har tillsammans. Husby, som var tvungen att gå upp 20 kilo för rollen, må vara porträttlik Cornelis, men någon vidare skådespelare är han dessvärre inte. Han har inget register varken när det gäller ansiktsuttryck eller röstlägen, inte heller mycket scennärvaro att tala om. Att han trots detta ska gestalta Cornelis i praktiskt taget varje bildruta blir inte särskilt lyckat, och det känns mer som att det är Hans-Erik Dyvik Husby snarare än Cornelis Vreeswijk, som är filmens huvudgestalt.

cornelisoriginal

Cornelis i originaltappning från tiden då det begav sig.

Ett liv så mångfacetterat som Cornelis Vreeswijks förtjänar dessutom att de enskilda kapitlen i hans historia berättas med största fokus var för sig, för att till sist knytas samman i en röd tråd. Amir Chamdin lyckas tyvärr inte med något av det på de dryga 1 timma och 40 minuterna han har på sig. Han kunde alternativt ha fokuserat på en särskild episod i artistens liv, för att få helheten mer koncentrerad. Nu känns filmen mest som en enda lång trailer med händelser stapplade på varandra och där scenerna aldrig riktigt bottnar. Som ett ständigt utifrånperspektiv som aldrig kommer nära. På pluskontot hamnar det rent visuella: fotot, scenografin och kostymen är alla träffsäkra element i filmen. Men det var också allt, och en snygg yta utan något vidare innehåll utgör som bekant ingen helhet. Jag hoppas att det i framtiden finns andra som vill berätta Cornelis historia, men då i ett format som kan göra den större rättvisa. Kanske genom en miniserie, eller rent av en filmsvit. Dock bör personen som gör det ha samma visuella engagemang som Amir Chamdin.

Text: Andreas Hallén

Det här inlägget postades i Film & TV, Kultur, Recensioner & reflektioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera