Maud Lindströms musikrevolution – mot påtvingad duktighet

Med ocensurerade låttexter som bittert ifrågasätter medias syn på sex och könsroller blir man inte i första hand folkkär. Lägg därtill att hon är kvinna, feminist och frigjort ofin i kanten.  Jag träffar Maud Lindström på Café Cello på Andra Långgatan för en intervju som snabbt utvecklas till ett samtal kring kvinnlighet, karriär och kärlekskritik.

Maud Lindström

Maud Lindström

Hur ofta hör man egentligen någon sjunga ”Jag är naken och svettig och skitful och kåt”?
– Alla vet ju att det är så, att man är ful när man har sex. Annars har man inte bra sex, säger Maud Lindström ogenerat.
Hon pratar med ett behagligt tonfall och en dialekt som jag snart identifierar som en blandning mellan värmländska och göteborgska. Maud är inte bara sångerska och låtskrivare. Hon är poet och krönikör och student och kulturarbetare också. Och människa.

Inga dagbokstexter
Maud har alltid skrivit och parallellt hållit på med musik. När hon tog det naturliga steget att sammanföra de båda var det som ren självterapi hon började göra egna låtar. Nu har hon cd:n Strategivisor för kärlekskritiker (2005) i bagaget, som trots sina intima texter inte känns ett dugg integritetsuppoffrande.
– Mina texter är inga dagbokstexter. Jag har lagt ett filter mellan mitt privatliv och låttexterna, precis som de flesta andra konstnärer.
Å andra sidan tar hon gärna chansen att tydliggöra sin opretentiösa inställning till det egna konstnärsskapet närhelst det finns en möjlighet. Maud Lindström pluggar på Kulturverkstan i Göteborg och åker med jämna mellanrum på turnéer till högsstadieskolor för att ta upp frågor om sexualitet utifrån den musik hon spelar.
– Jag blir påmind om hur viktigt det jag gör är, varje gång jag sjunger ”Hyllningsvisa till lesbiskt sex”. Det är kanske den enda lesbiska låt som ungdomarna kommer att höra i hela sina liv.

Nej till smink och sexiga kläder
Att vara en alternativ förebild har alltid känts naturligt för artisten Maud. Hon väljer att gå direkt från publiken upp på scen som en manifestation för att alla kan göra samma sak.
– När jag spelar för ungdomar så använder jag aldrig smink. Och jag skulle aldrig ha på mig sexiga eller porriga kläder. Det passar inte ihop med vad jag tycker. Att sminka sig innebär ju att täcka över det man egentligen är, medan min musik handlar om att våga ta fram det. Men vem fan är helt nöjd med sin kropp och sig själv? Det handlar om hur mycket vikt man väljer att lägga ned på att älta det, säger Maud på samma okonstlade sätt som genomsyrar såväl hennes konstnärliga som personliga uttryckssätt.

Maud Lindström

Maud Lindström vägrar att göra sig till ett sexobjekt.

Genusvetenskapens betydelse
Efter gymnasiet valde Maud att studera genusvetenskap.
– Det var som att läsa i en tjock bok om hur man mådde på högstadiet och inse att man är ett offer för ett system där kvinnor systematiskt underordnas och män överordnas.
Trots att begreppet feminism till stor del har tappat sin extremiststämpel tycker jag mig stundom se en från media påbjuden tabuinställning till att som kvinna kräva en större jämställdhet i ett samhälle som anses så oklanderligt perfekt på det området.
– Jag har inte fått någon feministisk uppfostran. Men jag såg strukturer ganska tidigt. Framförallt kände jag ett utanförskap som jag kopplade ihop med att vara tjej.
Upplevelsen av kvinnlighet som en begränsning födde ett behov i Maud att omdefiniera sig själv. En lust som inte fick plats i ramen för det man skulle vara, tycka och känna som tjej.
Numera är hon övertygad om att det vi kallar för könsroller inte är något annat än sociala konstruktioner och till skillnad från vad som ofta påvisas, inte alls har med biologiska betingelser att göra.
– Att vara feminist handlar egentligen inte om att ta parti för kvinnor, utan att vilja utjämna de olikheter som finns i samhället. Men som det ser ut idag, så är det till största delen kvinnor som underordnas män.

Prestationsfixeringen
Oavsett om man är man eller kvinna, ligger det onekligen en stor press bara i att vara människa idag, i Sverige. Den stora frågan är hur man ska göra för att stå ut med stressen.
Maud tänker efter en stund och säger sedan:
– Det är så viktigt att gå hemma och få lov att göra ”ingenting”. Att inte ens behöva sova på ”ordentliga” tider.
En bok som har gett Maud värdefulla råd i hanteringen av sin egen stress är Duktighetsfällan av Alexander Perski och Joanna Rose.
– Det jag gillar med hans bok är att han placerar fenomenet duktighet i samhället och inte bara i den enskildes tankevärld. För mig var det lite som att få en diagnos. Jag är definitivt offer för den där duktigheten som manifesteras i tjejer och kvinnor som hela tiden gör ”lite för mycket”.
Maud menar att samhällets fixering vid prestation är speciellt påtaglig inom musik- och kulturbranschen. Men att drivkraften att vara duktig också är något bra är inget som hon vill sticka under stol med.
– Det är ju därför vi har ambitioner och en drivkraft att göra saker.

Mäns okunskap
Vårt samtal väcker många frågeställningar till liv. Kanske känner vi en särskild gemenskap för att vi är kvinnor, eller helt enkelt bara för att vi är barn av samma tid, uppfostrade i ett samhälle som inte i första hand ser till våra behov. Vi pratar om dagens unga tjejer som inte känner att de har rätten till sina egna kroppar. De som tvingar sig själva att göra den till ett allmänt sexobjekt.
– Tyvärr är män så totalt oinformerade om detta. Det är ju de som genom historien har definierat allting. Samhället utgår ifrån hur det brukar vara för dem. Saker man sa om svarta och vita för femtio år sedan, är den retorik som används idag för att jämföra kön. Precis som de svarta var de som ”bar” en hudfärg och de vita utgjorde ”normaliteten”, är många kvinnor idag upptagna med att vara kvinnor, medan de flesta män aldrig ser sig själva som kön, utan bara som människor.

En tanke som slår mig är hur otroligt ny kvinnors jämställdhetsposition i samhället är. Och hur vi inom loppet av ett par generationer har stigit fram som något vi under tusentals år fått lära oss att vi inte är. En större medvetenhet är lösningen för en integration på lika villkor, men då fordras tid. Tid som typiskt nog tycks vara den enda bristvaran i vårt land.

Text & foto: Lisa Meyer

Det här inlägget postades i Artiklar, Kultur och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera