Gripande studie i mänsklig galenskap


Titel: Black Swan
Genre: Psykologiskt drama
Regi: Darren Aronofsky
Medverkande: Nathalie Portman, Mila Kunis, Vincent Cassel, Barbara Hershey
Land: USA
År: 2010
Längd: 108 min

Hur mycket av sin person är det värt att offra för att få bekräftelse? Varför strävar vi efter perfektion när vi innerst inne vet att den är omöjlig att nå? I Darren Aronofskys omskakande drama The Black Swan får vi möta en kvinna som får betala ett högt pris i jakten på fullkomlighet.

Natalie Portman spelar balettdansösen Nina Sayers som bor i New York tillsammans med sin mamma. Nina eftersträvar ständigt perfektion i sitt arbete och tillvaron präglas av en osunt strikt kosthållning och avhållsamhet från lättsamma nöjen. Hon har stora ambitioner och drömmar om en framtida karriär och även hennes mamma har ett förflutet som balettdansös. När så regissören Thomas Leroy vill sätta upp sin egen tolkning av Svansjön lyckas Nina få huvudrollen. Nytt för regissörens uppsättning är dock att rollerna som den vita respektive svarta svanen ska spelas av samma person, vilket för Nina skapar problem. Hon är som gjord för rollen som den vita, oskuldsfulla svanen då den stämmer väl överens med hennes egen person. Hon får dock stora svårigheter i arbetet med den svarta svanen, som står för det cyniska och förföriska i historien.

Nina får konkurrens
I samma veva får ensemblen ett nytt tillskott i form av den tuffa tjejen Lily. Hon utmärker sig snabbt som en kaxig och oblyg person som gör lite som hon vill och Thomas ser stor potential i henne. Lily är Ninas motsats då hon i sitt karaktärsarbete har stor tillgång till den svarta svanen, men saknar sprödheten och kontrollen som kännetecknar den vita. En outtalad rivalitet uppstår mellan dem, samtidigt som där finns en dragningskraft då de båda har något som den andra vill ha.
Kvällen före första genrepet får Lily med sig Nina på en utekväll i New York, en miljö som Nina inte är van vid. Den dominanta Lily är den som bestämmer och hon får Nina att prova både det ena och det andra. Kvällen slutar hemma hos Nina där Lily sover över.

Natalie Portman som den svarta svanen.

Nästa dag vaknar Nina dock ensam och flera timmar försenad springer hon till sin repetition. Där möts hon av vad hon befarade; Lily dansar i hennes ställe. När Nina konfronterar Lily och frågar varför hon inte väckte henne, påstår Lily att hon inte alls sovit över hos Nina utan följt med en kille hem. Nina förstår ingenting, hon minns ju allting så tydligt och klart. Efter den här kvällen börjar allt märkligare saker inträffa och Nina får det allt svårare med sin verklighetsuppfattning. Vad hon inte förstår är att hon i själva verket närmar sig sitt ursprungliga mål; hon ville hitta den svarta svanen inom sig och utan att kunna kontrollera det har den nu börjat få liv i henne.
Nathalie Portmans karaktär har ett så pass stort behov av att konkretisera sin återhållna sida, den svarta svanen, att hon är tvungen att iscensätta den för att göra den synlig inför sig själv. Så främmande är denna del av hennes jag att hon måste gå över gränsen med den för att över huvud taget göra den påtaglig. Berättelsen om Ninas galenskap tycker jag även visar att hon har en enorm styrka inom sig, en outnyttjad styrka som behöver få bli bekräftad. Filmen vittnar dock lika mycket om hur omedveten hon är om denna energi, hur okontrollerat den lever inom henne. Då vänds styrkan till svaghet och hon blir hämmad. Detta syns inte minst i relationen till hennes överbeskyddande mamma. Här ser vi även den klassiska familjeproblematiken där föräldern försöker projicera sina egna förlorade drömmar på barnet. En inte helt sund relation, därför är en frigörande revolt tvungen att komma.

Mångbottnad film
Natalie Portman är en skådespelerska som alltid gör bra ifrån sig. Hon har gjort många fina prestationer i filmer som V för Vendetta, Leon, Garden State m.fl. och Black Swan är inget undantag. Det är ingen lätt roll hon har att tampas med, men hon spelar likväl med hundraprocentig närvaro filmen igenom. Vincent Cassel har jag bara stiftat bekantskap med en gång tidigare, i Mathieu Kassovitz mästerliga förortsfilm Medan vi faller (La Haine) från 1995. I The Black Swan spelar han den stränga och cyniska balettregissören Thomas.
Någon jag blev både överraskad och imponerad av är Mila Kunis, som spelar Lily. Kunis är annars mest känd från den amerikanska kultserien That 70’s Show där hon spelar yrvädret Jackie, en roll ganska fjärran från den i Black Swan. Men som sagt så imponerar hon och det är alltid roligt att se skådespelare som behärskar olika typer av roller.The Black Swan är i första hand ett psykologiskt drama, men innehåller ändå så mycket mer.

Natalie Portman, Mila Kunis och Vincent Cassel.

Filmen är bitvis en ganska otäck historia, där vissa ögonblick kan betraktas som rena skräckfilmsinslag. Regissör Aronofsky börjar tidigt bygga upp en stämning som bara stegras ju längre filmen lider och han vägrar att släppa taget om oss. Han använder sig snyggt av den klassiskt komponerade balettmusiken när han även låter världen utanför balettens väggar infiltreras i svanberättelsen. Vi i publiken kan till slut inte vara säkra på vad som är sant och inte, vi utsätts för en rad oväntade vändningar som inte alla känns utredda när filmen är slut. Man har som publik nästan mer fått ta del av ett psykologiskt tillstånd än av en film. Den mästerliga pjäsen Klaras resa, som jag recenserade i höstas, är inte långt borta i tankarna.

Trots att jag inför biobesöket kände mig lite småförkyld och ringrostig, lämnar jag biografen med världens häftigaste känsla i kroppen. Uppfylld och berikad av något, utan att riktigt veta av vad. Det ska sägas att jag vid flera tillfällen under filmen ändå förhöll mig en smula skeptisk till händelseförloppet, stunder då jag tänkte att regissören allt har vridit historien lite för många varv. Ändå lyckas han elegant knyta ihop säcken på slutet, lika mycket som han öppnar upp för tolkningar och funderingar hos betraktaren. En av få brister jag upplevde med filmen var den alldeles för vagt berättade sidohistorien om ätstörningar, ett ämne jag kan alldeles för lite om för att känna att jag på allvar kunde sätta mig in i huvudkaraktärens problematik. Men det var nog också allt. Och denna enda brist är väl bara att betrakta som det där undantaget som bekräftar regeln – att ingenting här i världen är eller någonsin kommer att kunna bli – perfekt.

Text: Andreas Hallén

Det här inlägget postades i Film & TV, Kultur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Gripande studie i mänsklig galenskap

  1. Jan skriver:

    Jättebra skrivet!

  2. Olga skriver:

    Kanonbra! Måste nu se den här filmen!

Kommentera