Clandestinofestivalen 2011

För nionde året i rad var det mellan 10 – 12 juni dags för Clandestinofestivalen att äga rum. Den här gången på Storan mitt i centrum. En hel helg fullproppad med artister från hela världen som väntade på att få möta en eventuellt ny publik. Många av Clandestinofestivalens artister är välkända i vissa kretsar, men okända i flera andra. På förmiddagarna hölls seminarier med inbjudna gäster kring årets tema som var Jasminrevolutionen. Jag koncentrerade mig dock bara till de musikaliska framträdandena.

José González i DJ-båset utanför Storan

José González valde musiken på Storans uteservering under fredagen

Den första jag såg när jag kom fram till Storan den inledande dagen av Clandestinofestivalen, var José González. Han stod ensam i DJ-båset på uteserveringen. Den här kvällen skulle han senare ställa sig på scen tillsammans med sitt band Junip. Festivalens enda band som jag hade hört, eller ens hört talas om, tidigare. Däremot hade jag aldrig sett bandet live innan, så det skulle bli kul. Annars såg jag mest fram emot tre dagar fyllda av ny musik att uppleva live. Det är bland annat det Clandestinofestivalen handlar om. Att få människor att upptäcka musik som de kanske inte fått presenterat för sig annars. Alla tre dagarna kunde man avnjuta livemusik från klockan 18 på kvällen fram till 03 på natten. Jag orkade inte gå på allt men lyckades ändå insupa många timmar musik av världsklass. Och fick samtidigt upp ögonen (och öronen) för ny musik och nya artister som jag inte hade upptäckt annars.

Niobe
Först ut var Niobe. Jag visste absolut ingenting om henne och vilken genre hon spelade inom. Jag vet heller inte om jag kan svara på det efter att jag sett och hört henne. Men en sak hade jag fått klart för mig; att på Clandestinofestivalen uppträder artister som slår hål på ramverken och blandar genrer och influenser hejvilt. Och det är också det som är tjusningen med den.
Niobe hade tre mikrofoner uppradade bredvid varandra. Var och en hade olika ekoeffekter kopplade till sig. Med sig hade hon även en trummis och en kille som skötte samplingar från dator och skivor. Ett tillskruvat ljudlandskap av sång, effekter och samplingar byggdes upp. Stundtals kändes det som att sången var improviserad. Låtarna var inte riktigt som självklara låtar, de var lite splittrade och tog oväntade vändningar. Men det var just detta som gjorde det intressant. Och eftersom man utgick ifrån så många olika typer av bakgrunder i varje låt, så kändes hela konserten väldigt varierande. Även om principen var densamma, så blev det en stor variation.

Junip
Trion från Göteborg äntrade scenen härnäst. De inledde med låten ”Official” från EP:n Black Refuge (2006). Med sig hade de basisten Johan och en kille som hette Joel. Han spelade på alla möjliga instrument, det skulle vara enklare att räkna upp det han inte spelade på. Bongotrummor, digitaltrummor, blockflöjt(!), synth och saxofon för att nämna några. Dessutom sjung han stämmor. Stämsång bidrog även basisten med. I synnerhet i den lugna låten ”To the Grain” där han sjung vackra överstämmor till José.
Jag uppmärksammade att José verkade ha problem med en nagel. Han stod och gnagde på en fingertopp mellan låtarna och tittade ofta bekymrat på handen. Efter några låtar fick jag en förklaring.

– Jag bröt min nagel. Det är därför det låter skit, skrattade José.
Det märktes att han trivdes att spela tillsammans med sina gamla barndomsvänner i Junip. Han pratade ovanligt mycket och nämnde bland annat att han gillar Storan som lokal, och att det är synd att den mest står tom när det finns så många som vill spela i den.
En bit in i konserten under låten ”Sweet and Bitter”, bytte basisten till en synth med ett sådant fett basljud att vibrationerna fick min ena öronpropp att hoppa ut.
De spelade båda gamla och nya låtar och avslutade med ”In Every Direction”, den första låten på deras senaste skiva. Jag var mycket nöjd med Junips framträdande. Deras repetitiva, lite malande musik gjorde sig fenomenal live. Tillsammans med Josés speciella sångröst kan det inte bli annat än bra.

Baloji

Den välklädde Baloji såg ut som en riktig stjärna

Baloji
Jag hade egentligen planerat att åka hem efter Junips konsert på fredagskvällen, eftersom jag hade varit igång sedan tidig morgon. Men förberedelserna inför nästa artist gjorde mig nyfiken, så jag beslutade mig för att stanna en liten stund extra för att se vad det var för något. Efter en stund av tekniska problem kunde de till sist presenteras och komma igång på allvar. Artisten, en rappare från Belgien med bakgrund i Kongo-Kinshasa, kom ut på scenen. Med en kam i sitt hår (och då menar jag inte en tuppkam, utan en svart plastkam) sken han med en otrolig utstrålning. Han fick direkt igång publiken med sin fantastiska energi. Musikerna i orkestern La Katuba som han hade med sig, spelade makalöst tight och väl. Basisten var helt galet duktig och fick ett eget bassolo. Det blev en fantastisk liveupplevelse och jag stannade kvar och såg hela konserten. Den här musiken är inget jag skulle fastna för på skiva, men live blev det hela en härlig upplevelse.

Susheela Raman
Det var dag två på festivalen och spelningarna skulle under första delen av kvällen hållas inne på Storans stora scen. Jag slog mig ner i en skön salongsfåtölj, redo för en ny dag fullspäckad av musik. In på scenen kom kvinnan som presenterats som Susheela Raman med ett stort leende. Hon ställde sig och tittade lite pillemariskt på publiken, samtidigt som hon tuggade tuggummi. Sen började hon sjunga. Helt acapella men med ett reverb på sången som fick mig att i tanken förflytta mig till ett högt berg, där någon stod på berget och sjöng ner över slätten. Musiken började sedan ljuda så smått tillsammans med sången. Den bestod av elbas, akustisk gitarr (med ett gäng effektpedaler) samt bongotrummor. Med hjälp av effektpedalerna skapade gitarristen ljudmattor med den akustiska gitarren. Han spelade även några fantastiska solon. Musiken kändes avskalad men samtidigt väldigt mäktig. Att man kunde göra så mycket med en akustisk gitarr hade jag ingen aning om. Jag tycker personligen att det var som allra bäst i de lugnare partierna. Jag satt och rös som bara den. Duktiga musiker, en fantastiskt duktig sångerska och alldeles underbar musik. Detta måste jag lyssna mer på. Susheela är en artist med stor känsla och inlevelse. Konserten blev aldrig tråkig då musiken varierade i tempo. Vissa låtar svävade till och med iväg till att bli riktigt tunga när gitarristen spelade metalliknande riff på den akustiska gitarren. Han slängde till och med på lite dist någon gång. De spelade en cover av Jimi Hendrixslåten Voodoo Child, men på ett helt eget och originellt vis.

Susheela Raman

Hindi Zahra
In på scenen smög sig Hindi Zahra lite försynt efter att hennes medmusiker hade börjat spela. Hon såg ut att vara relativt ung, men hade en mycket välutvecklad sångröst. De första låtarna som framfördes osade jazz. Men låt för låt gled man längre ifrån jazzen och blandade in diverse andra genrer och influenser. Det hela kändes väldigt proffsigt. Sången var nästintill felfri. Musikerna som kompade Hindi var otroligt duktiga, i synnerhet de två gitarristerna. Basisten spelade på någon sorts elektrisk kontrabas, som han hade hängt över axeln och han lyckades till och med hoppa runt lite med den stora basen på sig. Musikerna fick mycket utrymme, det gavs till och med plats för ett trumsolo. Publiken inne i Storan kunde inte få nog och applåderade fram Hindi till att spela ett extranummer ensam på scen. Hon ackompanjerade sig själv på en elgitarr och mitt i låten stannade hon upp och trixade av capot som satt på gitarrhalsen. Hon fnissade lite och det gjorde publiken också. Sedan fortsatte hon låten med enkla ackord utan capot. Jag antar att hennes gitarrskills var lika begränsade som mina, så för att slippa spela krångliga barréackord löste hon det på detta vis. Lite charmigt.

Amazigh Kateb
I början av Amazigh Katebs konsert inne på klubbscenen blev jag inte så särskilt berörd. Jag hade ganska höga förväntningar för det jag hade läst om honom verkade intressant. Han hade väldigt stor kontroll på sin röst, men den gick mig lite förbi. Jag insåg att musiken föll bättre i smaken för dem som uppskattar att dansa – vilket de flesta i publiken verkade göra. Till och med 50-plusarna dansade, den ene lustigare än den andre. Jag är dock en person som max viftar lite på en tå. Men sedan blev det plötsligt mer intressant. Jag insåg vilken originell blandning musiken faktiskt hade. En synth som spelade i typisk reggaebaktakt, lite hiphopscratch blandat med akustiska instrument. Amazigh själv spelade på en till synes hemmasnickrad, konstig basgitarrliknande sak på vissa låtar. Jag vet inte om typen har något mer officiellt namn, men jag döper den härmed till Knasbas.

Sparse
På söndagen inleddes festivalens konserter återigen inne på Stora scenen. Först ut var ett nytt band från Göteborg. Detta skulle bli bandets allra första spelning. Jag hade stora förväntningar då programbladet presenterade musiken som clean, enkel och sammansatt trip-hop. Det märktes att det var deras första spelning. De kändes väldigt oerfarna jämfört med de andra banden som spelade på festivalen. Sparse är egentligen en trio, men på scenen var de idag fem stycken. Låtarna inleddes med fräcka ljud på synth samtidigt som den inlånade trummisen gjorde lite spännande ljud på trummorna. Han drog till exempel en stråke mot cymbalen och gjorde obehagliga men häftiga ljud genom att dra en trumpinne skarpt mot en cymbal med en handhållen mikrofon intill. Jag hade önskat att de hade fortsatt låtarna på samma sätt som de inledde dem. Och det hade för mig gärna fått vara helt instrumentalt. Det var väl egentligen inget fel på sångarens röst, men när hon började sjunga dog musiken fullständigt. Jag tycker inte att hennes sångmelodier passade ihop med musiken för fem öre. De var tråkiga och tog över för mycket. Det var väldigt synd. Jag gillar annars sån här musik och det hade kunnat vara bra, men nja. Jag blev mest irriterad.

New Tango Orquesta
Nästa band skulle visa sig bli något utöver det vanliga. Med ett gammalt piano, en cello, fiol, kontrabas, elgitarr samt ett litet dragspel skapade musikerna på scenen något av det vackraste jag hört. Det var nästan plågsamt vackert ibland och jag tror att många i publiken, liksom jag, fick rysningar. Ljuvlig symfonisk musik med känsla av filmmusik, i långsam takt och med repetitiva bitar. Helt i min smak! Varje musiker och instrument hade sin separata del, men tillsammans bildade de en väldigt fin helhet. Även om det ibland bara handlade om en ensam ton på ett instrument så bidrog den till den ypperliga helheten. Det märktes att alla var professionella musiker och när de presenterades en bit in i konserten fick jag en aha-upplevelse. Violinisten presenterades som Livet Nord, ett namn som jag läst och hört om i många sammanhang, men aldrig fått ett ansikte på innan. Basistens efternamn ringde lite klockor hos mig också, en Kallerdahl. Kompositören bakom musiken förstod jag var han som spelade dragspel, närmare bestämt Per Störby. Vilken talang! Men musikerna bidrog med sin skicklighet också, alla spelade med känslan som krävs för den här typen av musik. Fast de spelade så att de fick kramp i fingrarna en efter en, men det var antagligen för att de spände sig lite. Man kände av en stark vilja till perfektion hos dem, och det tycker jag väl att de lyckades med. Jag tänkte under tiden att det här vill jag verkligen höra mer av. Det verkade som att hela publiken tänkte samma sak. Men det blev tyvärr inget extranummer den här gången, trots stående ovationer. Jag hoppas att få uppleva den här musiken live igen. Under tiden får jag lyssna in mig på deras skivor.

 

 

 

 

 

 

 

 

Mulatu Astatke

Jazzmusikern Mulatu Astatke

 

 

 

 

 

 

 

Mulatu Astatke
Den gamle jazzgubben Mulatu Astatke fick bli min sista musikupplevelse på årets Clandestinofestival. Konserten inleddes lite halvtråkigt. Jag tyckte till en början att det bara lät som ganska vanlig, men ändå behaglig jazz. Men konserten blev snabbt bättre och bättre. Bandet bestod av trumpet, saxofon, synth, cello, kontrabas, trummor, percussion och Mulatu själv på vibrafon och bongotrummor. När han spelade sina solopartier på vibrafonen så ”sjung” han med, eller snarare ”lät” med. Han hade ingen mikrofon, så det var inte meningen att det skulle höras, men jag satt ganska långt fram. Musikerna som han hade med sig var väldigt professionella och spelade med mycket spelglädje. Jag fastnade framför allt för en låt, den var mörk, tung och väldigt progressiv. Det märktes också att cellisten tyckte om att spela den. Jag kände av att det fanns en skön stämning hos bandmedlemmarna och de verkade ha väldigt roligt tillsammans, även vid sidan av scenen. De stod och manade på varandra när var och en spelade sina solopartier. Det smittade även av sig på publiken. I bassolot blev många alldeles tokiga. Efter att publiken applåderat in dem till ett extranummer satte sig Mulatu bakom en klaviatur istället. Och han sa till publiken:
– Jag skrev den här till mig själv. Den heter Mulatu.

Musikintresserad publik
För att sammanfatta årets Clandestinofestival, vill jag främst lyfta fram den höga kvalitén hos så gott som alla musiker och sångare. Jag blev väldigt positivt överraskad. Jag tror att om man uppskattar musik och dess uttrycksform, så gillar man de artister och band som spelar på Clandestino. Oavsett om det ligger nära det man brukar lyssna på i vanliga fall eller inte. Det kändes som att publiken bestod av många genuint musikintresserade människor och de lyssnade koncentrerat när alla spelade. Det märktes att de var där för musiken skull, inte för att festa eller bara snacka med polarna. Det uppskattade jag mycket. För varje festivalkväll blev medelåldern högre och högre. På fredagen var det framför allt yngre människor på festivalen. På lördagen var det lite mer blandat, och på söndagen steg medelåldern betydligt. Det var nog framför allt dragplåstret Mulatu Astatke som lockade till sig den lite äldre publiken.

Text: Lisa Sundberg

Det här inlägget postades i Kultur, Musik, Recensioner & reflektioner. Bokmärk permalänken.

Kommentera