Härlig festivalsemester på Öland

I början av juni reste jag till Öland för att tillsammans med cirka hundra andra tillbringa två veckor på den årliga yogafestivalen Space of Love. Det skulle komma att bli två lika omvälvande som fantastiska veckor med massor av spännande möten, mat, dans, musik och inte minst yoga. Här kan ni läsa om mina upplevelser på Space of Love Festival 2011!

På onsdagskvällen den första juni anlände vårt ekipage till den lilla lantorten Böda som ligger belägen i Ölands nordligaste trakter. Jag reste tillsammans med fyra andra, däribland min vän Emma, som är en flitig deltagare i den här typen av sammanhang. Hon var dessutom för andra året i rad en av festivalens arrangörer och hade gett mig äran och privilegiet att få jobba som funktionär.

Högklassig frukostbuffé
På vanligt festivalmanér jobbade man för att få gratis tillträde till festivalen, i det här fallet även för boende samt för två mål mat per dag. Frukosten, som serverades på ett vandrarhem ett stenkast från vårt logi, var av högsta kvalitet. Tiden före festivalen hade jag fått förklarat för mig att bara frukostbuffén var värt ett besök på Öland. Och jag blev inte besviken. Vad sägs om att bli serverad gröt med rabarbersylt, att bre en krämig cashewnötsröra på ett gott bröd eller att äta saftig honungsmelon i solskenet? Högklassigt är ordet, och det var så skönt att få börja varje dag på detta sätt. Lunchen fick vi själva stå för och det blev för min del oftast frukt, nötter och fruktdryck. Enkelt och gott! Det var både roligt och skönt att pröva en lite mer alternativ kosthållning.

Då festivalen i vanlig ordning hölls på ett campingområde intogs middagen på campingens restaurang, också detta ett trevligt litet ställe med god mat. Liksom vandrarhemmet besöktes restaurangen även av många ”vanliga” semestergäster som inte tillhörde festivalen. På vandrarhemmet skapade detta inte några problem, dock led campingrestaurangen ofta av långa köer och fördröjda beställningar. Vad jag förstod var personalen underbemannad, så det var inte särskilt konstigt att arbetet inte alltid flöt på som det skulle. Det var märkligt att låta den lilla personalskara som fanns få jobba arslena av sig istället för att ta in mer folk. Det är inte snällt mot någon, så en bättre administration från campingpersonalens sida är mer än önskvärt till nästa sommar.

Avslappnat jobb
Varje morgon efter frukost städade och förberedde jag Celebration Hall, en ombonad gymnastiksal som under festivalen tjänade som ett centrum för olika aktiviteter och workshops. Detta gick vanligtvis på 45 minuter. Därefter hade vi ett gemensamt funktionärsmöte med vår hårdföra chef och vän Emma, där vi gick igenom dagens arbetsuppgifter. Förutom morgonstädet hade jag ett likadant pass på kvällen plus att jag gav några mindre handtag där det behövdes. Man riskerade alltså inte att jobba ihjäl sig, vilket var superskönt!

En av många fina kvällssamlingar i Celebration Hall.

Efter morgonmötet var jag i princip fri att spendera dagarna hur jag ville och det var också då som alla fina workshops började. En av dessa var "sharing" som kom att bli ett stående inslag för mig varje morgon. Vad är då sharing undrar ni? Jo, som det engelska ordet antyder handlar det om att dela saker med varandra, vanligtvis genom att prata. Gruppen som jag ingick i samlades varje förmiddag i en liten ring på en avskild plats ute i gräset. Vi valde alltid en plats som låg på behagligt avstånd från alla andra aktiviteter så att man i lugn och ro kunde prata. Nu kanske ni tror att man varje dag skulle lämna ut sig till en stor samling människor, men nej då. I årets sharinggrupp var vi bara mellan fem till sju personer per tillfälle, vilket var helt perfekt. Både med tanke på tiden och vad man orkade ta in. Vem som helst fick börja och ta vid där någon annan slutat, och när någon var färdig avslutade man alltid med ett ”tack”. Man valde själv vad man ville prata om och hur mycket man ville delge, dock inte längre än 10 minuter.

Jag tycker sharingstunderna var bland det bästa med hela festivalen. Att få börja dagen med att berätta vad man tänkte och kände och dessutom få respons från andra var guld värt. Tänk om det vore så på varje arbetsplats, att kunna vara så ärlig med de man trots allt spenderar den mesta tiden med. En del hade nog slutat sina jobb när de väl började reflektera över hur de verkligen kände. Andra hade det stärkt. Hur som helst är sharing något som jag rekommenderar till alla.

Intressant om egenodling
En annan intressant workshop handlade om permakultur, ett livsmedelsproducerande odlingssystem som i huvudsak är baserat på hur naturen fungerar. För att ett sådant system ska vara möjligt måste vi bli bättre på att uppskatta livsmedlen vi producerar här i Sverige. Det betyder att vi måste acceptera vad våra årstider ger oss. Hur mycket av det vi konsumerar måste vi importera? Föreläsaren Peter Northon tar som exempel upp att vi i Sverige har så mycket äpplen att många inte hinner tas om hand. Samtidigt vill vi äta jordgubbar på vintern och måste då importera. Han berättar vidare om mat som skeppas runt långa omvägar för att komma tillbaka för försäljning. Främst för att det ger till exempel lastbilschaufförer jobb. I länder med industrijordbruk är dessutom bekämpningsmedel, som är ett gift, nödvändigt. Detta för att bakterier och sjukdomar uppstår när man, på ett onaturligt sätt, pressar naturen och djurfloran till det yttersta. Jag tycker att det låter både sinnessjukt och ekologiskt inkorrekt så det stinker om det.

Peter Northon har en workshop i permakultur.

Permakulturen vill uppmana folk att starta communitys där man odlar själva. Samtidigt finns det marknadskrafter som precis i detta nu jobbar för att införa lagar som förbjuder egenodling då storföretagen vill ha monopol. Sinnessjukt! Även tids- och klassaspekten är viktig att diskutera i sammanhanget. Hur lever vi nu? För hundra år sedan var cirka hälften av alla svenskar bönder. Nu är det kanske fem procent. Att vår tid kräver att vi engagerar oss i andra saker än jordbruk är uppenbart, men vad är det som vi låter stjäla vår tid i en sådan utsträckning nu jämfört med förr? Vad offrar vi och vad kostar det i slutändan? Det tål att tänkas på.

Som ni märker fanns det väldigt mycket intressant att ta del av på Öland, och då har jag ändå bara nämnt två workshops. Vidare deltog jag bland annat i två pass med afrikansk dans, en workshop i hur man bäst försonas med sitt inre och ett par sessioner i ”rebirthing”, eller ”frigörande andning” som det heter på svenska. Den sistnämnda är en andningsteknik för att lösa upp fysiska och emotionella blockeringar. Dessa sessioner kan uppenbarligen bli väldigt förlösande för vissa. Folk skrek och stönade och under det andra passet var det en kvinna som onekligen fick orgasm, vilket tydligen inte är ovanligt. Det var ju kul att någon upplevde det hela pass skönt. Personligen tyckte jag att det kunde vara ganska påfrestande emellanåt och efter varje pass var jag seg och hade ångest resten av dagen. Jag tror dock fullt ut på tekniken och då jag faktiskt har vissa problem med min andning, såg jag frömst min ohälsa som ett tecken på att övningen satte igång en hel del processer hos mig.

Festliga kvällar

Här dansar vi järnet! Jag fick ensam representera manligheten den här dagen. Stackars mig...

Som en kontrast till mer djupgående workshops var det en skön omväxling att få dansa lite afrikansk dans i sommarsolen. Vi var alltid en stor grupp som stod och svettades mitt på gräset och svängde våra lurviga till rytmen av afrikanska trummor. Fysiskt och kanske främst motoriskt ansträngande var bara förnamnet, men det var som sagt skönt att få släppa loss lite mellan varven och inte behöva gnugga geniknölarna hela tiden. Och så hade vi en fin och inspirerande lärare i form av Diana Johansson.

Även kvällarna var händelserika och av det mer underhållande slaget. Ofta var det någon konsert eller annan typ av performance, alltid följt av ett disko med varierat musikutbud. Två av kvällarna var det dessutom öppen scen där vem som helst fick gå upp och framföra valfritt nummer. Som den uppmärksamhetskåta människa jag är älskar jag att stå på scen och spela och sjunga. Därför var det alldeles givet att även jag spelade några låtar. Det blev både rap och en singer/songwriter-låt jag skrev för cirka ett och ett halvt år sedan. Då jag dock inte är världens säkraste gitarrspelare valde jag att ta hjälp av musikern Klas Landahl som jag stiftade bekantskap med under festivalen.

Jag och Klas Landahl på en av öppen scenkvällarna.

Klas är en flitigt anlitad musiker och yogainstruktör i dessa sammanhang och prov på hans begåvning fick jag under vårt korta men lyckade projekt. Till exempel behövde han bara fem minuter för att lära sig hela kompet till låten och med sin medverkan bidrog han till att lyfta det hela ytterligare en nivå. Dessutom lade han en fin stämma på refrängen, där hans mörkare röst mötte min ljusa. Det var en härlig känsla att uppträda då jag var så nöjd med vad vi framförde och publiken var inte sen med att ge oss respons. Utan Klas Landahl hade det dock inte blivit lika bra och det är synd att han bor i Stockholm. En sådan parhäst hade varit guld värd att ha i Göteborg. Han lyckades dock ingjuta en tro hos mig att man faktiskt kan göra min låt riktigt bra, så jag ska absolut fortsätta att jobba på detta. Tack Klas!

En plats för visioner
Så hur kan jag bäst beskriva min tid på Öland och Space of Love Festival? Av alla superlativ att döma låter det väl som att jag har hittat mitt paradis på jorden. Ja, skönt vore väl det. Men låter det rimligt? Knappast. Självklart fanns de mer negativa mänskliga attributen även där. Något annat vore onaturligt. Där fanns samma fördomar och samma rädsla för förändringar som på någon annan plats i världen. Där fanns den vanliga osäkerheten som trycker ner andra för att själv komma upp sig. Där fanns människor som sade sig vara öppna, men vars gräns för öppenhet ändå inte var alltför svår att överträda. Där fanns människor som ville styra och ställa och helst se sina ideologier som redan fulländade, enbart till för andra att följa. Så det finns absolut en grund även för kritik av festivalen. Ingenting är fulländat.

Men det är ju trots allt människor vi är, och vi är alla fortfarande lika olika. Oavsett om vi är på Space of Love eller ej. Och om festivalen och världen i övrigt inte är något paradis ännu, så finns det där ändå en god vilja att börja bygga på det. Före min resa hade jag bilden av festivalen som ett ställe där man hjälper varandra och genom mitt samarbete med Klas Landahl fick jag detta bekräftat. Vårt möte blev synonymt med bilden jag hade hoppats på, ett öppet klimat där man vågar hjälpa och stötta varandra utan att vara rädd för att förlora något. Ett ställe där man vågar utmana rådande normer. En plats för kärlek och sång, värme och omtanke.

En härlig gruppbild tagen i Dômen.

Personligen känner jag att Space of Love bara har börjat för min del. Oavsett vilken väg jag nu tar i livet så har atmosfären och energin, tankarna och idéerna för alltid gjort ett avtryck i mitt hjärta. Festivalen är ett oerhört bra och viktigt tecken på att sunda visioner hos människor fortfarande finns och på något sätt vill praktiseras. Den visar mig att det finns hopp, hopp om kärleken och naturen och om en bättre framtid för oss alla. Det gäller bara att man fortsätter vidga sina vyer och strävar efter att våga möta varje nytt ögonblick med öppenhet. Detta är en livslång process som tar mer än två veckor att tillägna sig. Men så länge man har en grund att stå på, en plattform där man aktivt kan jobba för de här målen har man alla förutsättningar att lyckas. Personligen tror jag att Space of Love sommaren 2011 kom att bli en avgörande plattform för mig.

Text: Andreas Hallén
Foto: Emma Holmlund & Alice Sidkvist

Det här inlägget postades i Artiklar, Kultur, Samhälle och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Härlig festivalsemester på Öland

  1. Jag tror faktiskt du kan gissa... skriver:

    Du kan ju skriva Andreas :)!

    Har faktiskt kikat in lite emellanåt för att se ifall du publicerat något om årets yogafestival som du sa du skulle och minsann det hade du.

    Kul att höra vad du tyckte i alla fall. Synd att du inte la upp någon bild där man ser hela globen dock.

    Gissa vem…

    Hallen -med 2 L och apostrof på e:t eller?

Kommentera