En Grupp med rätt att tycka

Bianca Kronlöf, Nina Haber och Elin Söderquist tog nyligen examen från Högskolan för scen och musik i Göteborg. Men det är inte det enda de har gemensamt. Tillsammans bildar de även den feministiska teatertrion Gruppen, en konstellation som ständigt vill hitta nya utmaningar. Jag möter dem på Hagateatern för ett samtal om Fedra, teater och feminism.

Flitens lampa lyser stark från scenrummet när jag och min fotograf kliver in i Hagateaterns lokaler på Södra Allégatan. Föregående kväll var det premiär för Gruppen gör Fedra! och tjejerna är nu i full gång med att förbereda kvällens föreställning. Även om premiären blev lyckad finns det ingen tid att vila på några lagrar. Det är massor som ska fixas och pjäsen ska spelas i ytterligare två kvällar.
– Så här är det hela tiden, säger Bianca och tittar ut över scengolvet där Nina Haber och Elin Söderquist jobbar för fullt. Det är stenhårt arbete som gäller, dygnet runt. Vi äter lunch och hänger tyg samtidigt typ.

Fedra, ett hjärtebarn
Gruppen bildades efter ett möte på scenskolan där Bianca kom med förslaget att skådespelarna skulle läsa  fler texter som på olika sätt kunde inspirera dem i arbetet. Redan då var Bianca, Nina och Elin de flitigaste deltagarna i läsgruppen och så småningom växte det fram många tankar och idéer som de tre ville sätta i verket.
– Vi började som manusgrupp men hade snart utvecklat ett mer fritt arbetsklimat där någon kunde komma med sin nya dikt eller med egna idéer kring det vi läste. Till slut kände vi att vi hade ett så pass bra samarbete att vi helt enkelt inte ville ha med några andra. Gruppen hade tagit form, säger Bianca.

Scenbild från pjäsen. Tre frustrerade Fedror?

En av de första pjäserna de läste tillsammans var det gamla grekiska dramat Fedra. Pjäsen har tolkats genom historien av bland andra Jean Racine, Jon Fosse och Sarah Cane och  räknas som en av de stora tragedierna. Sedan dess har pjäsen varit något av ett hjärtebarn för dem och nu var det dags att göra slag i saken och sätta upp sin egen tolkning. Ur feministisk synvinkel är pjäsen dock långt ifrån idealisk. Pjäsens huvudgestalt Fedra tar livet av sig och männen står kvar som de överlevande. Något som teaterhistoriskt inte är ovanligt. Förr var det alltid männen som hade de bärande rollerna och kvinnorna tjänade mest till som stöd. Detta tycker Gruppen är viktigt att prata om.
– Hur tacksam ska man vara som kvinna att få spela Fedra då? Man får ju inte ens vara med i halva pjäsen. Ändå betraktas Fedra som en stor kvinnoroll. Och att hon tar livet av sig som någon sorts heroisk gest, samtidigt som männen får stå kvar som de starka. Men vadå, hon dör ju? Är det att ta makten i sina egna händer, frågar sig Bianca.

 

Avklätt på scenen
I arbetet med pjäsen läste de igenom olika tolkningar och klippte ihop det som var mest intressant. På grund av upphovsrätten fick de dock inte röra vare sig Canes eller Fosses verk, vilket var synd då pjäserna innehöll många fina bitar som tjejerna ville använda. Då kom de på den finurliga idén att de, istället för att spela scenerna, kunde prata om dem, som en föreläsning, och däri göra om replikerna till citat.

I föreställningen är skådespelarna genomgående ganska avklädda, iförda trasiga strumpbyxor, svarta linnen och vita 1600-talskorsetter som senare åker av. Dock har de i princip varit helt nakna i tidigare produktioner så detta känns jämförelsevis ganska påklätt.
– Det är jätteroligt att se publikens reaktioner när man är naken, säger Bianca. Vissa tycker att det är askul och så finns det såklart de som får en nakenchock. Det är också sällan som man som ung kvinna får vara naken och rolig på samma gång. Kvinnlig nakenhet blir betraktad på ett helt annat sätt än manlig nakenhet. En naken kvinna blir mycket lättare ett objekt snarare än en person. Det är också något vi undersöker och leker mycket med.
– Som skådespelare blir man ett objekt vad man än gör eftersom man låter folk titta på en. Men vi leker ju mycket med kvinnorollen och skådisrollen över huvud taget. Vi vill vara lika mycket subjekt som objekt. Några som betraktar publiken lika mycket som publiken får betrakta oss, säger Nina.

Utmanande Grupp
På frågan om hur de skulle vilja beskriva teatern i Sverige suckar Bianca och säger att de alltid får den här frågan och att den är så himla stor. Hon blir tvungen att slänga ut den till sina kamrater på scenen.
– Teatersverige är ju inte svart eller vitt. Det händer jättemycket intressant men också mycket ointressant och tråkigt, säger Elin samtidigt som hon gör entré genom ett skynke.
– Något tråkigt är sådant som man har sett förut, fortsätter Bianca, men Elin invänder:
– Det jag tycker är värst är när jag ser en pjäs och det känns som att de som gör den inte menar någonting med den. Mer än att de vill att så många som möjligt ska titta på den.

Risken att Gruppen skulle göra ett spel enbart för galleriet verkar dock inte stor. Delvis för att de som frigrupp kan bestämma helt själva vad de vill ha sagt med sina produktioner. Ett utrymme som inte alls är lika stort om man jobbar vid någon av institutionsteatrarna.
– Där är oftast skådespelaren bland de sista att komma med i arbetsprocessen vid en uppsättning. Men vi vill inte vara den där sista pusselbiten när alla beslut redan har tagits, säger Bianca. Visst händer det mycket spännande på de stora scenerna också. Däremot finns det inget utrymme att kunna tycka och tänka fritt från start till mål. Vi vill att allting ska vara självvalt hela tiden, vilket självklart är på gott och ont. Blir det bra är det bara att ta åt sig äran. Och om någon tycker att scenografin är ful kan det bara vara vårt fel, skrattar hon.

Och vill man ifrågasätta saker och ting är ju det fria tänkandet en förutsättning. Enligt Bianca behövs Gruppen för att de vill utmana publiken. Också för att visa att man, genom att göra sådant som man tror att man inte klarar av, i slutändan ändå utvecklas och vågar mer.
– Jag tror att folk kan bli både glada och provocerade av att se oss. Vi är ju en feministisk grupp som tycker väldigt mycket när vi står på scen. Men även om man blir upprörd så händer det i alla fall någonting inom en. Folk går inte härifrån oberörda. Det är ju dessutom när folk reagerar negativt som man märker av de infekterade såren.

Gruppen i en lite mer vardaglig framtoning. Från vänster: Nina Haber, Bianca Kronlöf och Elin Söderquist

Ifrågasätta är viktigt
Budskap är alltså viktiga för Gruppen och olika typer av maktperspektiv är något som genomsyrar allt de gör. Samtidigt vill de att folk ska skratta och ha kul.
– Det är väldigt viktigt med humor för att kunna nå folk, säger Bianca och fortsätter:
När man skrattar så öppnar man sig mycket lättare. Det finns heller ingen motsättning i att locka till skratt och samtidigt förmedla ett budskap. När vi nu spelar Fedra är det dock jätteviktigt att vi inte bara spelar pjäsen, utan att vi även pratar om den på scenen. Många gånger kan gamla pjäser vara både sexistiska och rasistiska utan att man egentligen tänker på det. Ändå spelar man dem och kanske försvarar sig med att ”nej men så här var det för länge sen, nu är det ju stor skillnad”. Då bör man verkligen fråga sig varför man ändå står och fortsätter att reproducera samma förlegade tankar.

De är alla tre överens om att de valde teater för att det var så himla roligt och det är fortfarande samma lust som driver dem. Men för en nyexaminerad skådis är inte arbetsmarknaden en dans på rosor. Bianca poängterar att det ligger ett helt annat allvar i arbetet nu jämfört med förr. Samtidigt har det gått bra för tjejerna i sommar. De har spelat både på musikfestivalen Peace & Love och på Pridefestivalen i Stockholm.
– Det känns verkligen skitkul att vi har fått spela så mycket som vi gjort, säger Elin. Och så har vi gjort en långfilm i Oslo också, med norskan Marriken Halle som regissör.
Bianca fyller i:
– Det är också jätteviktigt att vi tar makt på det sättet och skapar våra egna arbetstillfällen. Det är ju en politisk aspekt i sig. Som grupp är vi inte heller ensamma frilansare och det blir man mycket starkare och modigare av.

I höst flyttar Gruppmedlemmarna till olika orter så något gemensamt projekt inom den närmaste tiden är inte aktuellt. Nina ska jobba med scenkonstkollektivet PotatoPotato i Malmö och Bianca och Elin flyttar till Stockholm för att marknadsföra Gruppen gör Fedra! och jobba med andra projekt. Innan dess ska de dock hinna göra en sista föreställning av pjäsen på Pustervik, den 13/9. Självklart beordrar de oss alla att vara där och vi på aspekt.nu säger då inte emot. Personligen både tror och hoppas jag att vi kommer att få se mycket mer av den här trion i framtiden. Patriarkatet behöver ett Grupptryck som detta!

Text: Andreas Hallén
Foto: Lars Lejring

Det här inlägget postades i Artiklar, Kultur och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera