Njutbart men knappast oförglömligt

Norrköpings stolthet Eldkvarn firar 40 år som band. Mitt förhållande till bandet är betydligt kortare. Även om jag minns att min far spelade bandets plattor när jag var barn uppstod mitt intresse för Eldkvarn inte förrän Jari Haapalainen gjorde intåg som producent på skivan Atlantis (2005). Ett samarbete som sedan fortsatte på skivorna Svart Blogg (2007) och Hunger Hotell (2008).

Efter att bara ha fått uppleva Eldkvarn på skiva fick jag tillfälle att se dem live på Götaplatsen under Göteborgs kulturkalas.
Det hade varit en dag då vädret hade rullat fram och tillbaka mellan skyfall och grådis. Men när Eldkvarn går på scenen på utsatt tid, kl. 20.15, tittar solen fram. Publiken är blandad, medelålders par samsas med tonåringar som verkar mer intresserade av innehållet i sina ICA-kassar. Egentligen så känns det som ett passande forum för Eldkvarn; en solig sensommarkväll med en blandning av ungdomlig folkölsberusning och ett gediget intresse för deras 40-åriga låtskatt. Bandet har sin vanliga line-up samt trummisen Werners son på percussion och kör.

Ljudet är över förväntan bra. Vid tidigare spelningar som jag har sett på Götaplatsen har ljudet varit under all kritik. Bandet blandar nyare låtar som ”Be-bop-a-lula-land” med äldre låtar som ”Pojkar, pojkar, pojkar” och publikfavoriten ”Fulla för kärlekens skull”. Av de två brödernas gitarrspel får Carlas anses som det mest minnesvärda denna kväll. Genom research av tidigare spelningar denna sommar så märker jag att Pluras mellansnack är återanvänt och känns inövat. Dock sitter sången där den ska.

Om någon skulle fråga mig om ett år hur jag upplevde den här spelningen så skulle jag nog knappt minnas den. Visst stod jag och njöt av låtar som ”Vägen till paradiset” och ”Kungarna från Broadway” men den riktiga magin infann sig aldrig riktigt. Det här är rutinerade herrar men kanske är spelningen för kort (den varade bara en dryg timme) för att de riktigt ska komma in i ett bra stim.

Text: Mattias Musikka
Foto: Lars Lejring

Det här inlägget postades i Kultur, Musik, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera