Rätt verktyg i fel sammanhang

Vad är teater och vad är verklighet? När jag såg premiären av pjäsen Skänk mig snarast sonsöner på Nya Studion, fick jag all anledning att ställa mig den frågan. För här leks det rejält med scenrummet, publiken och gränserna där emellan.

Dramatiken tar vid redan i väntan på att få komma in i teatersalongen. En kvinna påkallar vår uppmärksamhet och säger att hon har något viktigt att meddela. Påtagligt uppjagad och med gråten i halsen förklarar hon att arbetet med pjäsen inte har gått så bra. Hon är hemskt ledsen men ber oss att ha överseende med vissa brister i kvällens föreställning. Vi i ”publiken” tittar frågande på varandra. Vissa skrattar, vilket gör mig upprörd. Personligen drabbas jag av medlidande. Väl inne i salongen visar scenen mycket riktigt tecken på ett ofärdigt arbete. Till exempel saknas höger sida av kulissväggen och på scenen tassar skådisar och scenarbetare omkring. Det hela ger ett allmänt rörigt intryck.

Pjäsen utspelar sig i ett odefinierat land i en obestämd tid. Huvudkaraktärerna, en mor och hennes son (Anette Martini och Eric Ericsson), är mitt uppe i ett familjegräl. Modern insisterar prompt på att sonen ska gifta sig och ge henne barnbarn trots att sonen är homosexuell. Något annat än sonsöner är otänkbart. Vidare får vi stifta bekantskap med bland andra sonens anarkistiske bror (Mattias Nordkvist) och den lika renlärige som vinstgirige prästen (Sven-Åke Gustavsson). Den sistnämnde är lejd av modern för att övertyga sonen om äktenskapets alla privilegier. Modern har även vaskat fram en tilltänkt brud (Caroline Söderström) och tillsammans med brudens mor (Åsa-Lena Hjelm) försöker samtliga medverkande så småningom genomföra något som ska föreställa ett bröllop. Med tanke på premisserna är det inte svårt att förstå att det kommer att uppstå en hel del konflikter.

Anette Martini och Eric Ericsson

Annete Martini och Eric Ericsson

Föreställningen beskrivs som ”En burlesk och brutal färgsprakande cocktail där precis allt kan hända!”. Och mycket riktigt hinner en hel del att äga rum under pjäsens cirka två och en halv timme. Inte sällan företeelser av det mer oväntade slaget. En bit in i pjäsen inträffar emellertid något ytterst ovanligt. Anette Martini tappar plötsligt bort sig i texten och får be sufflören om hjälp. Självklart måste en skådespelare få missa en och annan replik ibland, så även på Stadsteatern, men det är sällan jag har varit med om det annat än på genrep. Dock blev vi ju förvarnade om att föreställningen inte var fullt genomarbetad. Så även om denna tabbe lämnar en fadd eftersmak, resonerar jag att allt ändå är i sin ordning.

Men så kommer nästa tabbe från Anette Martini. Och nästa. Och nästa. Jag häpnar. Kan det verkligen vara så här dåligt? Uppenbarligen kan det det, för snart börjar fler skådespelare tappa bort sig i texten. Ändå väntar jag till efter pausen med att inse vad jag borde ha insett för länge sedan: att allt det som verkar vara textmissar och en ofärdig föreställning i själva verket ingår i skådespelet! Och jag förstår verkligen ingenting. Jag kan inte skratta, jag kan inte gråta. Mest bara förbryllat skaka på huvudet. Vad tusan är meningen med detta?

Sven-Åke Gustavsson, Åsa Lena Hjelm, Mattias Nordkvist och Anette Martini. Prästen är illa ute.

Att blanda in publiken och gå utanför själva scenrummet är i sig inget nytt. Greppet brukar kallas för ”den fjärde väggen” och syftar till att bryta ner den osynliga väggen mellan publikrummet och skådespelet. Dock har jag aldrig varit med om att man utnyttjar det så här subtilt. Pjäsen ger mig lite samma känsla som fake-dokumentären I’m still here, om Jaquin Phoenix som fiktiv rappare. En jätteintressant företeelse, men vad ville de egentligen ha sagt? I fallet med I’m still here så visste publiken att filmen var fake när de såg den. När det gäller pjäsen på Stadsteatern visste publiken emellertid ingenting om detta innan, vilket gjorde att man inte tittade med särskilda ögon.

Nu var det inte bara greppet med den fjärde väggen som ställde till det för mig. Det är värt att tillägga att jag även har extremt svårt för den bondkomiska ton som pjäsen slår an och som sedan bara stegras. Ett mer banalt och effektsökande exempel på scenkonst (konst!?) finns inte och det är nog detta som stör mig mest; att regissören använder sig av ett så intressant verktyg som fjärde väggen, men i ett så banalt sammanhang som buskis. Som att göra en parodi på en parodi. När föreställningen redan är så absurd och skruvad som den är, varför då dra det några extra varv och göra den ännu mer obegriplig? Kunde det inte ha räckt med de absurda och oväntade vändningarna som pjäsen redan tar? Jag tycker att det, milt uttryckt, blir kaka på kaka.

Samtidigt är det just detta som är tecknet på att det under ytan finns betydligt större ambitioner än att visa upp ett simpelt folklustspel. Och efter en mailkonversation med regissören Rickard Turpin vet jag att han vill ha sagt en hel del med sin pjäs. Dock når inte hans ambitioner fram till mig. Kanske vill han få med så mycket att det blir överlastat? Jag hittar i alla fall ingen röd tråd, vad jag saknar är tydlighet och skärpa.
För ingenting blir automatiskt bra bara för att det bryter mot konventioner. Det handlar om hur pass konstruktivt tilltaget är. Om det inte framgår vad upphovsmannen vill med sitt skapande är det egentligen inte mycket bättre än någon som kräver uppmärksamhet med tomma gester. Jag skulle ju till exempel kunna hoppa till och från jobbet på ett ben och säga att det bryter mot normen. Visst. Men det är inte själva normbrottet i sig som är det intressanta, utan anledningen till varför man gör det.

Mattias Nordkvist och Eric Ericsson är kinky.

Men okej. För att peka på något positivt så består ensemblen överlag av bra skådespelare. Till exempel Sven-Åke Gustavsson och Åsa-Lena Hjelm. Att den lilla fyrkantiga mustaschen och kraftiga sidbenan får Gustavssons prästkaraktär att se ut som Hitler gör honom inte mindre underhållande. Åsa-Lena Hjelm är också en skådespelare man alltid kan lita på, liksom Emelie Strandberg och den, för mig, relativt nya bekantskapen Mattias Nordkvist. Till och med Eric Ericsson, som jag tycker är en ganska medioker skådespelare, har sina stunder. Till exempel när han och brodern har en humoristisk ”dirty talk”-dialog på svengelska.

Även scenografin är över lag intressant. Som en del av konceptet med den fjärde väggen visar den tecken på en ofärdig föreställning, med halvfärdiga kulisser och scenarbetare som ibland äntrar scenen under föreställningen. Scenografin har även blågula inslag som, tillsammans med den homofoba dialogen, luktar patriotism och omänskligt renhetstänkande. För mig blir det bara en extra påminnelse om att vi har fått ett nytt politiskt klimat i och med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen.

Bra skådespelare och intressanta idéer kan dock inte rädda den här cirkusen. Om pjäsen hade varit mer seriös tror jag att idén med den fjärde väggen hade fungerat utmärkt. Som ett absurt tragikomiskt avbrott mitt i allvaret. Tillsammans med föreställningens redan alltför högljudda utformning blir det nu istället extremt påfrestande. Stadsteatern kan betydligt bättre än så här!

Text: Andreas Hallén

Det här inlägget postades i Kultur, Recensioner & reflektioner, Scenkonst och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera