Engagerat om hemlöshet på Kulturnatta

Att ha tak över huvudet och en dörr att kunna låsa om sig är en av de mest självklara sakerna för de flesta av oss. Men medan vi gnäller över äcklig mat, utseende och avsaknad av prylar, så finns det de som bara kan drömma om att få ha några av våra ”problem”. I Marina Nyströms monolog Somliga går med trasiga skor får vi ta del av fem hemlösas olika livsöden, alla framförda av Marina.


Titel: Somliga går med trasiga skor
Genre: Existentiellt drama
Regi & monologer: Marina Nyström
Skådespelare: Marina Nyström,
Musiker: Andrea Arlid, Sofia Teljebäck Högstadius, Nicolaj Wamberg, Ida Gillner
År: 2011
Längd: 50 minuter

Jag och mitt sällskap står och lyssnar till körsång i Bio Roys foajé. Det är en kvinna vid namn Malin Lejionberg som står för underhållningen tillsammans med sina färgglada vänner. Efter en paus gör plötsligt en smutsig och trasig liten figur entré i dörren. Hon sjunger och tecknar åt oss att följa efter henne, tar oss ut på gatan och in genom en hemlig dörr som leder till biografens bakgård. Längs vägen brinner det ljus och här och var står det fler trasiga människor med instrument och ackompanjerar vår upptäcktsfärd. Det hela känns både mysigt och spännande och väcker verkligen förväntningar om att få vara med om något häftigt. Att föreställningen ska spelas på en biograf är ju ganska speciellt bara det.

Slutligen blir vi insläppta i biosalongen genom ännu en hemlig dörr, antagligen en nödutgång. Musikerna följer efter och installerar sig sakta men säkert på ”scenen”, det vill säga i utrymmet mellan publikplatserna och filmduken. Den trasiga figuren, alias Marina Nyström, uppenbarar sig igen och sjunger för oss samtidigt som hon vankar omkring och gör sig hemmastadd. Hennes i princip enda rekvisita är en gammal kundvagn som är full av kläder och andra tillhörigheter. För någon annan rymmer den lilla kundvagnen inte mer än en bråkdel av alla ägodelar. För Marina Nyströms karaktärer innehåller den livet. Vi får möta Mamman, Finnen, Djurvännen, Fågeln och Veronika – fem personer med historier som alla rör hemlöshet.

Mamman är den karaktär som dröjer sig kvar hos mig. Hon berättar en rörande historia om sin son som hon inte har träffat på 20 år. I ett brev förklarar hon sin längtan efter honom och sorgen över att allting blev som det blev. Hur hon i och med skilsmässan från maken förlorade kontakten med sonen och började må allt sämre psykiskt. ”Jag orkade aldrig vara en bra mamma” säger hon. När känslorna blir för överväldigande drar hon en lina kokain.
Jag tycker att den här scenen är så bra för att den inte stannar vid att ”bara” vara rörande. Den blir även obekväm när karaktären under sitt upprymda kokainrus förvandlas från en sorgsen, ömsint själ till en hysteriskt skrattande missbrukare som så påtagligt försöker att dölja sina sår. Det finns en svärta i det som jag gillar. Scenen mynnar ut i ett tragikkomiskt sångnummer i vilket karaktären sjunger björnen Baloos bekymmersfria låt från Disneys Djungelboken. Det hela för tankarna till Roy Anderssons senare filmer.

Vidare berättar Finnen om hur hon blir tagen för bluffmakare bara för att hon har en mobiltelefon – hennes enda tillhörighet som kostar mer än några kronor och plötsligt är hon inte hemlös längre. Samma karaktär får heller inte någon sjukvård, då hon uppmanas att söka sig till den vårdcentral där hon är skriven. Det blir svårt när man inte har någonstans att bo.
Sensmoralen är alltså: har man en mobiltelefon så är man rik och kan reda sig själv, men saknar man bostad är man inte längre värd att ha hälsan. Antingen är man för fin eller för ful. Helt sinnessjukt.
Den här scenen svarar även för en av de musikaliska höjdpunkterna, i form av en cover på Lalehs Bostadsansökan. Jag kan upplysa er som inte visste det, att Marina Nyström förutom att vara en eminent skådespelerska även är en fantastisk sångerska. Minst lika bra som vilken Laleh som helst.

Tillsammans med sina fyra musiker väver Marina Nyström samman sång och teater på ett elegant sätt. Under cirka 50 minuter får vi se glimtar ur en verklighet inte många kan identifiera sig med. Utslagna människor som lever i skuggan av Alliansens Välfärdssverige. Men oavsett vilken social status vi har är vi alla under ytan slående lika varandra. För vad är det egentligen förutom pengar som skulle skilja oss åt? Varför ens prata om oss som ”vi och dem” när vi alla är människor?
Alla tycks dock inte hålla med om resonemanget. ”Det är bara de tänkande människorna som fortfarande ser oss som människor” säger en av karaktärerna i pjäsen.
Vilka av oss skulle då höra till skaran ”tänkande människor”? Och vad tänker alla de andra på, som inte skulle vara ”tänkare”? Det som jag tror skiljer är snarare att de ”otänkande” människorna lättare viftar bort de obehagliga bilderna, medan de tänkande människorna låter dem dröja kvar. Kanske till och med låter bilderna bli till en stunds dåligt samvete. Alltså handlar det inte om huruvida man tänker eller inte, utan mer om vidden av vad man väljer att bejaka i sin tankevärld.

Det är dock inte konstigt att man i dagens samhälle hellre vill förneka än bejaka saker som tyder på att något skulle vara fel. Vi matas ständigt med en övermäktig och översvallande information om allt vi bör göra för att bli mer lyckliga och framgångsrika. Överallt finns åsikter om hur vi bör se ut, hur vi ska bete oss, hur mycket pengar vi ska tjäna et cetera. Det betyder indirekt att vi aldrig bör känna oss tillräckliga utan alltid ska sträva mot något mer, något bättre. Snacka om att ha mycket att leva upp till. Inte konstigt då att man inte alltid har tid att reflektera över hemlösas situation. Särskilt som de förblir osynliga tills vi konfronteras med dem på någon av stadens gator. Förresten, vem är det egentligen som konfronteras av vem? Är det de hemlösa med trasiga kläder, pantflaskor och dålig hygien som borde skämmas? Eller är det vi andra, med tak över huvudet, mat på bordet och varma kläder som ska göra det? Ett som är säkert är att det i alla fall inte är de hemlösa som, likt ekorrar i hjulet, är med och håller det nuvarande samhällssystemet i rullning. Det är vi andra, vi som påstås vara de civiliserade och privilegierade.

Att mycket vill ha mer är ingen hemlighet. Marina Nyströms pjäs säger till mig att jag bör vara nöjd med det jag har. Visdomsord som ältats till leda så till vida att de blivit en klyscha.  En klyscha som dock ständigt måste dammas av och göras aktuell, då vi aldrig lär oss. När nu julen nalkas förväntar sig de flesta att både få och att ge saker. En av pjäsens karaktärer delger oss sin önskelista: en egen dörr, ett varmt bad och att inte få HIV. Så har min önskelista aldrig sett ut och kommer förhoppningsvis aldrig att göra det heller. I den tankegången blottar sig dock en problematik, då jag förutsätter att vissa saker ändå ska finnas i mitt liv. Så frågan är: var ska man egentligen dra gränsen för att inte leva ett liv i överflöd?

Annars är det en fin liten föreställning som Marina Nyström med musiker har kokat ihop. Det är teater på gräsrotsnivå och det är precis så jag tycker att konst över huvud taget bör användas. Jag skulle dock vilja ha lite mer struktur och djupdykningar i vart och ett av kapitlen. Ibland blir resultatet lite splittrat. Marina Nyström har här sammanställt ett collage över hemlösas situation. Lite som en trailer för någonting ännu större. Hon har berättat att originalmanuset säkert hade räckt till en två och en halv timma lång föreställning, bevisligen finns det så mycket mer att berätta. Jag ser fram emot att få gå på fler upptäcktsfärder med Marina Nyström!

Text: Andreas Hallén

Det här inlägget postades i Kultur, Musik, Recensioner & reflektioner, Scenkonst och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera