HBTQ-festivalen – bakom kulisserna

Jag sitter på ett café i Göteborg och kämpar med min utrustning och gör mig beredd på att intervjua en person som valt att kämpa för sin övertygelse.

Föredrar du att lyssna på intervjun kan du göra det här!
intervjucaroline

Vem är du?

Jag heter Caroline Andersson och jag jobbar med HBTQ-festivalen, som kommer att vara i Göteborg i sommar.

Vilken roll har du inom den här festivalen?

Jag är platschef för Regnbågskvarteret, och det är det ställe där alla seminarier är. Det är också olika musikframträdanden, det finns café och så. Det är ett av hjärtana i festivalen, kan man säga.

Vad är de allmänna målen, och vilka tycker du är målen, med HBTQ-festivalen?

Åh, jättespännande fråga. Som jag ser det så är ett av de stora målen med festivalen att bryta och ifrågasätta normer som finns kring heterosexualitet. Även de som också finns kring till exempel homosexualitet. Men även att skapa en mötesplats inom HBTQ-kulturen, alternativt HBTQ-sfären, där det är en samlingspunkt och en frizon där folk kan känna sig bekväma och trygga.

Jag tänkte även bara säga att för mig själv så är det en av mina drivkrafter att jobba med festivalen, för att jag tycker att det verkligen behövs; det finns så mycket kritik och, ja, fördomar. Både liksom inom HBTQ-sfären och inom samhället i stort. Det behövs jobbas på ifrån flera håll.

De här målen som ni strävar efter, hur långt tycker du själv att ni har kommit?

Festivalen har ju funnits i 6 år tror jag, om jag inte säger fel. Jo det är nog 6 år. Om man ser på den utvecklingen som har varit från det att festivalen startade upp, då var den väldigt liten. Det var inte heller så många som visste om den. Och nu är den ju jättestor, jag tror att de flesta som bor i Göteborg har hört talas om den. Det är ju ett sätt att ta plats i det offentliga rummet.

Förlåt, nu glömde jag var frågan var. Jo just det, det är fler som känner till den och fler som blir medvetna, hoppas jag. HBTQ-festivalen jobbar dessutom inte bara under veckan, utan även flera personer är engagerade och ger HBT-kompetens på företag runt i landet som sponsrar festivalen. De får en utbildning i HBTQ-frågor. Det är folkbildande samtidigt som det är en folkfest.

Lika värdegrunder är en viktig del av ett jämlikt samhälle. Vad tycker du själv att vi har kvar för att nå dit?

Det finns jättemycket, och det är en lång process. Men jag tror att vi alla måste våga erkänna att vi har fördomar. Ofta får man höra att folk accepterar gaypersoner, men aldrig skulle tänka sig att vara det själva. Och det finns något i den brytningen ”jag tycker det är okej men jag skulle själv aldrig...”. Att våga ifrågasätta sig själv – var kommer dessa fördomar ifrån? Det är svårt att få folk att ifrågasätta sig själva och sina fördomar. Det jag önskar är att festivalen kan fortsätta vara en ögonöppnande del, som vågar driva de här frågorna framåt.

Hur upplever du att man blir bemött om man går ut med sin läggning öppet runt HBTQ-festivalen?

Jag tänker att det är en trygghetssfär där personer som kanske i sin vardag kan känna sig obekväma med att visa vilka de är, till exempel att man som kvinna vågar visa intresse för andra kvinnor. Eller om man är transperson och har svårt att yttra det i sin vardag.

Jag upplever det som ett alltmer öppet klimat. Det hoppas jag att det blir i alla fall, så att folk vågar vara mer som de är.

Vilka förändringar skulle du vilja åstadkomma om du fortsatte med det här i 10 år till?

Oj, ja om 10 år, om jag håller på med det här... Caroline funderar en kort stund innan hon fortsätter. Jag skulle vilja att det var mer radikalt och inte som nu, då jag upplever en risk att festivalen blir mer och mer kommersiell och att det handlar mer om pengar. Och det hoppas jag att det inte blir. Mer politik helt enkelt, om jag fick bestämma.

Om normer förändras och alla blir accepterade, vad blir det då bli av festivalen?

Det är ju en fantastisk utopi och det vore helt klart något som är värt att sträva efter. Men den skulle nog ersättas av något annat, kanske något om familjefrågor, för det är alltid aktuellt. Äsch, jag har lite svårt att se vad den skulle ersättas med bara; om alla får ha sin identitet, vad som skulle bli nästa steg.

Du borde ju ha lite inblick i festivalen som bär av nu i sommar, vad har man att se fram emot ifall man deltar eller besöker den?

Vi har inte satt programmet ännu. Det blir i slutet av mars, när alla anmälningar kommit in. Möjligen i början av april. Förra året hade vi många intressegrupper och många workshops. För att inte nämna musikframträdanden. Vi får inte glömma paraden såklart, på söndagen, som avslutar hela grejen.

När du nämnde kommersiella opportunister, vad är skillnaden mellan showdivas och de som faktiskt vill bygga broar?

Bygga broar? Utveckla…

Det finns ju de som vill skapa en mer accepterad förståelse och de som bara vill gå och visa upp sig.

Det finns ingen direkt motsättning i det, alla ska få vara som de är. Och är man en väldigt exhibitionistisk person och väldigt gärna vill visa upp sig – så go for it, gör det! Det är ju helt fantastiskt! Det är ju syftet med festivalen – att alla ska bemötas med acceptans. Målet är ju att folks ska tänka ”okej, den vill visa upp sig, det är helt ok”. De som vill bygga broar ska vara en länk mellan de olika världarna som vi lever i. Mellan en HBTQ-kultur och en mer ”straight” kultur. Det är ju inte så tydligt egentligen, men båda är lika viktiga.

Jag hade en diskussion med mina medarbetare när jag undersökte HBTQ-festivalen, och det något luddiga begrepp som HBTQ står för. I alla fall för mig, när jag försökte söka information på festivalens hemsida. Det jag nu då undrar över är begreppet ”queer”, det var väldigt svårt att hitta något konkret på nätet, då det fanns otroligt mycket. Kan du reda ut det här?

Jag kan försöka. Som du säger så är det stort. Och det är olika beroende på vem du frågar. Jag själv definierar mig som ”queer”, och det innebär att jag inte identifierar mig som man eller som kvinna, eller transperson, utan vill komma bort ifrån de normerna och bara vara en person, och jag är då inte intresserad av andra tidigare nämnda, utan intresserad av andra personer. Och det är ”queer”, att inte placera sin könsidentitet eller sexualitet i fack. Eller att våga frångå tvåsamhetsnormer som säger att man bara ska vara två personer i ett förhållande. Det går att vara fler, att ha ickemonogama förhållanden. Att bygga relationer på andra sätt. Det är ”queer”.

Gay betyder ju glad på gammal engelska, är det ett ord med dubbel betydelse?

Trivs man med vem man är och är öppen med det, kan man nog hitta lycka i det.

Caroline skrattar och vi avslutar vårt fika och därmed intervjun.

Text: Emanuel Svensson Goytia

Det här inlägget postades i Normer & utanförskap, Samhälle, Tema och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera