Ursäkta, jag är nykter

I alla år har jag fått förklara och argumentera för varför jag inte dricker alkohol. Ofta möts jag av oförstående från personer som inte godtar de skäl som ligger till grund för mitt avståndstagande. Bakom ligger i sin tur orsaker som jag kanske inte alltid vill eller orkar ta upp. Men det finns även de som accepterar och respekterar mitt val – men oftast först efter att de fått svar på den obligatoriska följdfrågan: ”varför?”

Ibland har jag varit i situationer då jag har kunnat använda mig av lite mindre provocerande ursäkter till att inte dricka, exempelvis om jag tagit bilen och ska köra hem senare. Men efter att jag sagt ”nej, jag kör”, så hör jag alltid mig själv fortsätta ”men jag dricker inte alkohol ändå”. Varefter jag får vara beredd att försvara detta med nya argument. Jag har ganska många sådana på lager – alla sanna, men ändå inte alltid till belåtenhet för de som frågar.

Trots att jag aldrig har varit påverkad själv, har alkoholen påverkat mig väldigt mycket. Jag har sett och upplevt den från dess allra mörkaste sida. Att vissa envisas med att tvunget få svar på varför jag inte dricker, har ibland lett till att jag suttit där och kämpat för att hålla tillbaka tårarna medan jag pressats till att berätta om jobbiga orsaker. Jag har tröttnat på att alltid behöva försvara varför jag inte dricker, och har tröttnat på att inte bli respekterad för det.

Jag har många gånger varit med om att vissa tittar snett på mig på fester och i liknande sammanhang. En del undrar vad jag gör där över huvud taget om jag inte dricker. Jag har ofta tänkt samma sak själv – ”vad fasen gör jag här egentligen?” – och åkt hem. I vårt samhälle är det norm att dricka alkohol vid sociala tillställningar, och de som väljer att avstå från alkohol blir tyvärr ofta ifrågasatta och utstötta. Det är orimligt att det inte är upp till var och en att välja om man vill dricka alkohol eller inte. De som inte dricker ska bli respekterade av dem som väljer att dricka. Man ska inte behöva komma med ursäkter (sanna eller påhittade), utan istället bara kunna stå för att man helt enkelt har valt att låta bli att dricka. Om fler gör detta kommer det bli lättare för fler att stå emot, då vi gör att det blir mindre avvikande och förhoppningsvis mer socialt accepterat att avstå från alkoholen.

Det finns i själva verket ganska många som inte dricker, eller i alla fall gör det ytterst sällan. Det finns också många som känner sig pressade att dricka, fast de helst skulle vilja låta bli. Om normen kring den näst intill obligatoriska alkoholen vid sociala umgängen försvinner, kanske det leder till en ökad acceptans gentemot de som inte dricker. Men även till att allt kan kretsa mindre kring alkohol över huvud taget. Då kanske man till och med slipper sitta ensam hemma och deppa, och istället får vara med och dela det sociala umgänget, även på helger.

Text: Lisa Sundberg

Det här inlägget postades i Normer & utanförskap, Samhälle, Tema och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ursäkta, jag är nykter

  1. Ylva skriver:

    Om man väljer att inte göra som ”alla andra” har man valt ett livslångt utanförskap. Eftersom ”alla andra” är en ohyggligt intolerant grupp. Är det värt det? För att få vara sann mot sig själv.

    Borde det inte vara den som dricker som skulle få säga ”ursäkta”, nejdå det är till och med en ursäkt, en förmildrande omständighet. ”Jag visste inte vad jag gjorde för att jag var full” – då är man i ”alla andras” ögon fri från sitt ansvar. Typ, ”jag råkade ha ihjäl nån, men det gör inte så mycket, jag var ju full”. Lyckligtvis är trafiken ett undantag, där anses att man har ansvaret för att INTE vara full. Men i alla ”normala” sociala sammanhang. Nykter och onormal och icke önskvärd.

    Vad kan vi göra? Vi ”onormala” nyktra? Debattera. Stå på oss. Stötta varandra. Festa – ha kul utan alkohol. Det finns ju lovvärda alternativ här och var, som ”Nykter Lucia” och liknande arrangemang.

Kommentera