Blyg
den sämsta personligheten man kan ha

Redan i skolan får man lära sig att man inte duger om man är blyg. Man får om och om igen höra att man måste ändra på sig. Man måste prata mer, prata högre, våga säga vad man tycker, tänker och kan – oavsett vad man tycker, tänker och kan.

De duktiga eleverna, de framgångsrika karriärmänniskorna, det är sådana som kan tala för sig. De är utåtriktade, har ett brett kontaktnät och räds inte för att synas och höras. De tysta och blyga människorna tas inte på allvar, oavsett vad de tycker, tänker och kan. Det är ingen som bryr sig om att ta reda på det heller. Fokus ligger istället på att tvinga de blyga till att ändra på sin person; om de fortsätter att vara blyga kan de inte bli någonting i den här världen.

Ensamheten och ångesten i skolan
Jag minns en gång i början av gymnasiet, när jag satte mig ner bredvid två klasskamrater i skolans stora café. Eftersom jag inte vågade säga något så ställde de sig demonstrativt upp och satte sig på ett annat ställe. Jag antog att de inte ville synas tillsammans med mig. Tysta och blyga människor kan uppfattas som udda och konstiga. Många drar sig undan från tysta personer istället för att försöka inbjuda till samtal och gemenskap.

Rasterna var plågsamma. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag kunde inte sätta mig någonstans, för då skulle alla se att jag satt där helt ensam. Då skulle man bli exponerad som just ensam, och utanför. De andras nedvärderade blickar och tankar skrämde mig.

Jag brukade låsa in mig på toaletterna, vandrade mellan dem och väntade på att tiden skulle gå. Jag önskade verkligen att jag hade kunnat göra mig själv osynlig. Så att ingen skulle se mig nervös, ensam och osäker. Eller att det i alla fall fanns något bättre gömställe än toaletterna, ville ju inte riskera att någon märkte att det var upptaget för länge. Samtidigt är det en sådan kränkning när man faktiskt upplevs som osynlig för andra, när man i verkligheten inte är det. Att bli ignorerad och förbisedd gör att ens egen självbild krymper. Tankar om att man är betydelselös, menlös och värdelös förstärks.

I bamba (skolmatsalen för icke-göteborgare) kunde jag inte äta; var skulle jag sitta? Om jag nån gång åt i bamba så väntade jag till sista halvtimmen det serverades mat. Då var det inte så mycket folk, och det fanns ofta fler som satt ensamma då. Det var knappt att jag klarade av att lyfta gaffeln till munnen. Jag var stel av skräck och hela jag skakade. Tanken på att någon skulle se hur jag darrade gjorde det hela värre och jag skakade ännu mer.

På lektionerna var det inte mycket bättre. Jag hatade lärare som älskade att plåga en genom att ställa frågor till en inför hela klassen. Taktiken för att fly uppmärksamheten så fort som möjligt, var att viska fram ”jag kan inte” samtidigt som jag skakade lite stelt på huvudet och tittade ner i bänken. Även om jag kanske visste svaret så svarade jag oftast att jag inte kunde. Risken att säga fel inför alla skrämde för mycket. Jag vågade ibland inte gå till lektionerna med lärare som jag visste kunde ställa frågor till utpekade elever, och betygen i dessa ämnen föll. Redovisningar försökte jag komma undan genom att se till att vara ”sjuk” de dagarna, något som även det påverkade betygen negativt. De som pratade mycket på lektionerna, även om de många gånger sa rent av korkade saker, fick ofta högre betyg för att de visade sig intresserade och aktiva. Bara för att man inte vågar räcka upp handen och ge sig in i en diskussion, eller försöker gömma sig från lärarens blickar vid muntliga läxförhör för att slippa prata, behöver det inte betyda att man är dålig och inte kan.

Ångesten steg alltid när jag hörde läraren säga ”dela in er själva i grupper”. Paniken över att inte ha några vänner i klassen att bilda grupp med var fruktansvärd. De andra sprang iväg för att börja jobba på uppgiften. Jag som var ensam kvar fick tillbringa större delen av lektionen med att gå runt och leta efter någon grupp som jag kunde få vara med i. De gånger det inte lyckades, gick jag istället hem. Jag vet inte om någon märkte det. De andra klagade och suckade de gånger som läraren själv delade in oss i grupper – för mig var det en lättnad.

Inställning till blyghet skapar ett utanförskap
Visst, jag håller med om att det kan vara ett handikapp att vara väldigt blyg, men samhällets normer förstärker detta handikapp och det skapar i onödan ett utanförskap för blyga människor. Jag kan fungera riktigt bra i sammanhang där jag känner mig trygg. Där det inte finns ett krav att prata, kan jag lättare öppna mig och faktiskt prata, när jag känner för det. Det gör stor skillnad om man har någon vän vid sin sida när man är bland folk, ensam kan jag lätt få lite panik.

Ett tips!
Titta gärna på UR-filmen om blyghet (länk här). Där berättar Yrsa Waldén sin historia om att vara blyg och hur det har varit för henne i skolan. Hon är en väldigt klok tjej som, på ett väldigt vackert sätt, lyckas uttrycka sånt som man känner igen sig själv i. Det var också den här filmen som fick mig att skriva ner min egen berättelse.

Filmen lyfter fram att det är samhället som gör blygheten till ett problem. Trycket som man lägger på blyga människor att förändra sitt beteende förvärrar och förstorar problemet, och skapar i sin tur ännu mer problem. Filmens budskap är att man istället borde anpassa samhället (och framförallt skolan) till alla typer av personligheter, även för de blyga. Att man kan göra kunskapstester i andra former än muntliga framför en stor grupp. Människorna i filmen ger också en boost till oss blyga, att blyghet är en fin personlighet. Och att det är samhällets krav på att göra om alla till utåtriktade individer som är det verkliga problemet och en fara.

Text: Robin Andersson

Det här inlägget postades i Artiklar, Normer & utanförskap, Psykisk hälsa, Samhälle, Tema och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Blyg
den sämsta personligheten man kan ha

  1. blygamyran skriver:

    Vad glad jag blev av denna text, att få se att det är fler som insett att det kan vara fint och vara blyg! Tycker också att samhällets påtryckningar på att vi blyga ska ändra på oss bara medför negativa saker såsom press och känsla av att vara fel.

    Jag har sedan i våras drivit en hemsida vars fokus är att lyfta upp den tysta personligheten i ett positivt ljus. Ett ställe där blygisar kan få känna att deras drag faktiskt är något fint. Hemsidan är också till för att ge stöd i saker som kan vara svårt när man är blyg. Nu till hösten tänker jag också dra igång en gruppchatt för blyga, sociala fobiker och introvert :) Kika gärna in på hemsidan! http://www.blygamyran.se Och tack igen för en bra text! (Ska se till att länka denna text på hemsidan så att fler hittar hit) Allt gott, Helena

  2. Jenny skriver:

    Wow! Tack snälla för den här artikeln! Du satte ord på min verklighet! PRECIS så där ser mina gymansiedagar ut! Rasterna på toaletterna! Oron för att någon ska märka att det var upptaget för länge! Att bli över vid grupparbeten! Alltså verkligen ALLT! Så himla sant! Trodde inte det fanns någon mer som hade det som jag. Tack!

  3. J skriver:

    Hej, känner igen mig väldigt mycket i din berättelse om skoltiden, fast var mer så jag hade det på Högstadiet. Brukade gömma mig i biblioteket eller gå ut på maratonlånga promenader på lunchen istället för att äta. Och även fast det blev betydligt bättre i gymnasiet för mig så var det ständigt denna ångest med redovisningar osv. ”Var inte så tyst” fick man höra, ”Det är bara att du skärper dig lite”. Jo tjena. Man blir så uppgiven av att det ska vara såhär.

    P.s. Lite lustigt när jag scrollar ner och ser min egen nuna i video-klippet! Den extremt awkwarda tjejen i lila tröja är jag…

  4. Linda skriver:

    Oj vad jag känner igen mig. Du beskriver min tid i högstadiet. Och så bra du skriver. Tack för denna artikel ! :)

  5. Här är en till som känner igen sig, är lite som om fastnar i sina egna tankar, men med dom man känner sig trygg med, dom som är lättsamma och tar den för den man är, så kan snacka om allt.

Kommentera