Raised Fist – Stora Scenen, Liseberg

Efter Refuseds, vad jag har hört uppskattade, spelning på Way Out West i somras, var det dags för Kulturkalasets publik att återuppleva 90-talet i form av norrländsk hardcore. Visst har Raised Fist släppt skivor även under 2000-talet, men detta är ett band som mer vårdar det norrländska HC-arvet än utvecklar det.

I en omgivning som känns mer Astrid Lindgren än klasskamp äntrar Raised Fist Stora Scenen på Liseberg. Miljön verkar dock störa mitt nostalgiska sinne och min DIY-anda mer än bandets. Sångaren Alexander Hagman hyllar Göteborgs Kulturkalas (alla har råd) genom att från scenen kalla Way Out West för "miljonärernas lilla lekstuga". Utspelet möts av jubel från den oväntat stora publiken. Kanske har Refuseds återkomst – som nu verkar vara en angelägenhet även för hipsters som för 15 år sedan såg ner på band som dessa – varit en draghjälp för att människor ska få upp ögonen för 90-tals HC.

Raised Fist har med sig en större produktion än vad jag hade väntat mig; videoprojektioner på en stor skärm bakom bandet, och kanoner framme vid scenkanten som smäller upp rök minst en fyra, fem gånger. Jag har inte följt deras utveckling sedan starten i Luleå 1993 jättenära, men jag uppskattade dem mer som det "lilla" bandet. Hos mig lever tanken kvar att HC ska spelas i en mindre lokal framför en liten men entusiastisk publik

Precis som jag hade väntat mig är spelningen extremt energisk – karatesparkar och Captain Morgan-poser på medhörningarna hör till framträdandet. Medan dubbelkaggen slår igenom för mycket (jag är dock medveten om att detta är en smaksak i dessa sammanhang), är basens malande ett föredöme både spel- och ljudmässigt. Ända sedan jag hörde Raised Fist första gången har jag gillat Hagmans sångteknik. Den låter nästan ansträngd och är relativt entonig. Man skulle kunna tänka sig att denna teknik kan medföra problem under en hel livespelning, men icke.

Efter en knapp timme avslutar bandet med ”hitten” Breaking me up, och jag vågar lova att man aldrig kommer få se den framföras på Allsång på Skansen, svenska folkets nyfunna intresse för skrikig musik till trots.

­Text: Mattias Musikka

Det här inlägget postades i Kultur, Musik, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera