Att göra som alla andra

Det finns ett japanskt ordspråk som lyder ungefär: ”Den spik som står ut skall hamras in”. För många länder i västvärlden kan denna inställning verka absurd, då man i högre grad faktiskt hyllar de personer som sticker ut och går sin egen väg. Trots detta har man nog mer gemensamt med japanerna än vad man vill erkänna.

Den 3:e juni 2003 samlades över hundra människor, som aldrig tidigare träffat varandra, runt en dyr matta inne i varuhuset Macys på Manhattan. När folk frågade dem vad de gjorde där svarade de att de var där för att köpa en ”kärleksmatta” till sitt kollektiv. En månad senare samlades två hundra personer i Central Park. De satte sig ned nära Naturhistoriska Museet och började kvittra som fåglar, gala som tuppar och skandera ”nature”. Sedan dess har förekomsten av så kallade flash mobs, en slags rörelse med artistiska, humoristiska och ofta även anti-konforma undertoner, bara ökat världen över.

Medan flash mobs kan anses vara ett exempel på en företeelse där man mer eller mindre medvetet blir påverkad av socialt inflytande, så finns det andra tillfällen vid vilka man är totalt omedveten om det. Ta till exempel det som hände på en skola i Tennessee. Allt började när en lärare kände en gasliknande lukt i sitt klassrum, varefter hon fick huvudvärk, blev yr och började må illa. När nyheten spred sig i skolan började fler och fler rapportera liknande symptom, och man beslutade att skolan skulle evakueras. Åttio elever och nitton medarbetare fick föras till akuten, där man tog bland annat blodprov och urinprov, som dock inte visade något ovanligt. Det upptäcktes heller inga spår av gaser eller giftiga medel på skolan. En undersökning som utfördes strax efteråt visade att de flesta av dem som rapporterat att de mått dåligt den dagen, tidigare hade hört talas om eller sett någon som uppvisat symptom. Forskare kunde med hjälp av dessa fynd konstatera att problemet uppkommit på grund av en synnerligen djupgående och ”smittsam” form av social påverkan.

Kameleonteffekten
Man behöver inte vara socialpsykolog för att förstå att personer kan påverkas av varandras beteenden. Men hur funkar det? Vi som människor är känsliga för en rad olika influenser, vilka vi reagerar nästan reflexmässigt på. Utan att lägga märke till det, så börjar vi till exempel att gäspa när vi ser någon annan gäspa, vi börjar le när vi ser någon annan le och vi grimaserar när vi ser någon göra sig illa. Liknande former av imitation har även upptäckts hos de flesta djurarter – allt ifrån duvor och apor till hamstrar och fiskar. Det finns även bevis på att ganska komplexa beteenden hos djur kan sprida sig genom imitation. 1981 upptäckte man att knölvalarna utanför Maines kust hade börjat med en ny avancerad födoteknik, och åtta år senare hade detta fenomen spridit sig genom hela valpopulationen i området.

Imiterar vi verkligen varandra automatiskt, utan att vi tänker på det, och utan att anstränga oss speciellt mycket? Det verkar faktiskt så. Studier av nyfödda har visat att redan inom sjuttiotvå timmar från födseln uppvisar barnet tecken på imitation. Det härmar föräldrarnas sätt att le, röra på huvudet, sticka ut tungan och andra ansiktsuttryck. Beteendet att härma följer med in i vuxen ålder. För att demonstrera detta utförde professorerna Tanya Chartrand och John Bargh ett experiment som gick ut på att en insatt person och en ovetande testperson utförde en uppgift tillsammans. Den insatte personen fick i uppdrag att då och då klia sig i ansiktet eller skaka på foten. Utan att vara medveten om det, imiterade testpersonen dessa beteenden. Chartrand och Bargh benämnde detta fenomen ”kameleonteffekten”. Vidare studier visade att personer som själva blev imiterade tenderade att bli mer hjälpsamma och generösa, inte bara mot personen som imiterade utan även mot andra.

Chartrand och Bargh spekulerade i att dessa omedvetna imitationsformer har en viktig social funktion. Att ha överensstämmande hållning, manér, ansiktsuttryck, röstläge, talmönster och andra beteenden, möjliggör för folk att interagera smidigare med varandra. Människans impuls att imitera andra kan alltså ha ett socialt adaptivt värde, men denna tendens finner man också i ickesociala sammanhang. Ett experiment gick ut på att testpersoner fick lyssna på ett inspelat tal. Talet fanns i tre olika versioner; en framförd med glad röst, en med neutral röst och en med nedstämd röst. När sedan testpersonerna fick beskriva sin egen sinnesstämning visade det sig att de som hört den glada versionen var mer positiva, medan de som hört den nedstämda versionen var mer negativa. Trots att talaren och deltagaren alltså aldrig interagerade med varandra så ”smittades” testpersonen av talarens känslomässiga tillstånd.

Konformitet
Det är svårt att hitta beteenden som inte på ett eller annat sätt är influerade av andra personers handlande. När socialpsykologer talar om konformitet så syftar de specifikt på folks benägenhet att skifta uppfattning, åsikt och beteende så att de ligger i linje med vad som förväntas av dem, det vill säga att följa gruppnormerna. Med detta i åtanke, skulle du kalla dig själv konformist eller ickekonformist? Hur ofta känner du dig manad att följa vad andra säger eller gör? Till en början kanske du utropar dig själv till helt självständig, och att tendensen till konformitet är liten – men tänk igenom detta. Hur många gånger har du dykt upp på en formell tillställning iförd jeans och t-shirt? När var det senast du inte applåderade efter att ha sett en föreställning? Det är generellt mycket svårt för folk att bryta sociala normer. Det finns också en tydlig ambivalens hos oss människor beträffande konformitet. I vissa fall är det nödvändigt att ”falla in i ledet” för att vi ska kunna samexistera och bilda och upprätthålla samhällen. Å andra sidan kan konformitet ha negativa konsekvenser, allt från när folk blir offer för grupptryck till att de gemensamt faller offer för diktatorers förtryck.

Genom flera experiment har socialpsykologer kunnat konstatera att medveten konformitet sker av två huvudsakliga anledningar. När man ska bedöma något tenderar man att gå på majoritetens linje även om den skiljer sig avsevärt från ens egen uppfattning. När majoriteten verkar vara enig om något, då måste de ha rätt. Under brotts- eller olycksfallsutredningar kan till exempel vittnen ändra uppfattning och skapa så kallade falska minnen, om de hör andra vittnen berätta om något de själva inte kommer ihåg. När man själv är osäker på något, kan det tyckas säkert att bara följa med strömmen.

Den sociala smärtan

Ingen vill sticka ut från mängden och bli ogillad eller förlöjligad, vare sig det gäller ens allmänna anseende eller om man vill passa in i en grupp. Flertalet experiment har visat att personer som blivit utstötta när de gått emot normen, reagerat med att känna sig sårade, arga, ensamma och fått sänkt självförtroende. För vissa gick det så långt att de började känna sig fysiskt bedövade och letargiska.

Varför gör det då så ont att bli utstött? Konformitet behövs till en viss grad för att vi ska kunna samarbeta, blomstra tillsammans och på så sätt överleva. Enligt professorerna Geoff MacDonald och Mark Leary är detta behov så primitivt att utstötning skapar en slags social smärta som upplevs lika verklig som fysisk smärta. Man kan ana denna koppling i sättet folk sätter ord på sina känslor när det kommer till sociala ”förluster”. Man använder ofta termer som ”sårad” eller ”krossat hjärta”. Denna länk blev extra tydlig i en studie i vilken man använde sig av hjärnröntgen. Tre testpersoner fick spela ett datorspel tillsammans, som var konstruerat så att bara två av dem kunde samarbeta. När man undersökte hjärnaktiviteten på den tredje personen, fann man höjda nivåer av neural aktivitet i de regioner som normalt associeras med fysisk smärta.

Slutord
Det finns många faktorer som avgör hur konforma eller hur oberoende vi är, till exempel geografi, kön, arv och socioekonomisk status. I vissa kulturer premieras individualister, som går sin egen väg, och i andra är det samarbete och likriktning som har prioritet. I vissa sammanhang är blind lydnad en självklarhet och i andra är tendenserna till anarkistiskt uppror mycket starkare. Vad som står klart är i alla fall att strävan efter tillhörighet är en starkt bidragande faktor till varför vi människor beter oss som vi gör.

Text: Anders Thonander

Det här inlägget postades i Normer & utanförskap, Samhälle, Tema och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera