Höstens böcker

Höst. Sommarens hetsiga upplevelsejakt är äntligen över. Medan vissa ryser inför tanken på mörker och kyla blir andra alldeles saliga. Äntligen kommer årstiden för oss te- och läsälskande varelser som blir upprymda vid tanken på oktobers färgexplosioner och novembers kala knotiga grenar. Nu kommer säsongen då det är okej att vara inne, tända ljus och svepa in sig i varma filtar.

Här kommer några av höstens boknyheter: klassiker, barnböcker, serier, biografier, noveller, dikter och samhällsanalys. Läs och njut!

Titel: Katten som älskade regn
Författare:
Henning Mankell
Förlag: Leopard

Nu ska jag rättfärdiga det faktum att jag har läst en barnbok. Eller måste jag verkligen försvara det?

Det finns så mycket prestige i läsning. Det är en syssla som antas ha ett egenvärde. Det är bra att läsa, men man definierar egentligen inte vad som är bra med det. Även vuxna som själva inte läser speciellt mycket, lägger stor vikt vid att barn ska göra det. Nu låter jag som en bokmotståndare, vilket jag inte är. Men jag tror det finns en fara i att lägga för mycket vikt vid något som främst bör göras för nöjes skull.  Läsning utvecklar språket, öppnar upp nya världar och triggar fantasin, men om det associeras med krav och måsten, förlorar det sin kraft.

Det läggs också stor vikt vid vad vi läser. Jag njuter egentligen mest av Harry Potter och Tove Jansson, men samtidigt står Odysséus oläst hemma i bokhyllan. Vi har alla några skamböcker vi gömmer undan och några klassiker vi med stolthet visar upp. Kampen mellan vad man borde och vad man vill är inte är unikt för det litterära området. Men eftersom läsning är en sådan tidsödande syssla, blir det viktigare att välja noggrant. Jag får ofta höra att jag aldrig läser några dåliga böcker. Det är till viss del sant, främst för att jag lagt av med den överambitiösa vanan att alltid läsa ut alla böcker jag påbörjar. Numera får de 50 sidor, har de inte gett mig något efter det, så ger jag dem inte mer av min tid. Men också för att jag noggrant väljer vilka böcker jag ska läsa. Jag läser bloggar, recensioner och tips. Väger noga böcker mot varandra innan de inhandlas, ställs i bokhyllan. Dessutom måste en bok kännas rätt. Ena dagen kan Doktor glas vara helt fel, och nästa dag duger inget annat. Vissa böcker fastnar på vägen och får stå i bokhyllan flera år, innan tiden är mogen. Vägen från bokaffären till att de faktiskt blir lästa är lång och snårig.

Det jag vill komma fram till är att det bör läsas fler barnböcker. Om det är det man vill förstås, inget tvång där heller. Och när det kommer till barnböcker är Katten som älskade regn en utmärkt bok. Även om jag aldrig hört talas om den förut, så är det en klassiker på området som nu ges ut på nytt. Det är en pojke, en katt, regn, längtan och i periferin syskonbråk och föräldrar som inte riktigt förstår. Jag kan förnimma min barndom genom sidorna; födelsedagsmorgonens väntan, regnklädernas gnissel och en katts mjuka trampdynor. Det här är en fantastiskt fin bok.

Inget ont om Henning Mankell, men det var inte hans namn som först drog mig till boken, utan den otroligt vackra framsidan. Den här nyutgåvan är illustrerad av Malin Ahlin, en illustratör vars blogg jag följt i flera år. Hon har en förmåga att kapsla in magi, längtan, finurlighet och barndomens egna världar i sina illustrationer. Hon har en egen stil, utan att det någonsin blir förutsägbart, vilket är extremt imponerande. Jag skulle vilja tapetsera mina väggar med hennes bilder, för jag tror att varje dag skulle bli lite finare då.

 

Titel: Konsten att vara kvinna
Författare: Caitlin Moran
Förlag: Albert Bonniers

Jag sitter på spårvagnen, läser och skrattar högt. Första kapitlet i den här boken är helt fantastiskt, och för ögonblicket är Caitlin Moran är min nya idol. Konsten att vara kvinna är en resa genom Morans privata liv, från den fattiga barndomen, den förvirrande ungdomen fram till vuxenlivet med barn, män och abort. Hela tiden med feminismen närvarande, som en ifrågasättande och lite bråkig vän. Populärkulturreferenserna haglar och språket är vardagligt och tilltalande.

Men efter några kapitel fastnar skrattet i halsen. Det blir väl mycket generaliseringar, lite för mycket män och kvinnor, lite för mycket vi och dem. Hon är lite för säker på sin sak, och problematiserar inte vissa fenomen. Under besöket på en strippklubb kommer hon fram till att det är stripporna som bör gå av scenen, eftersom de förstör för oss andra. Men inte ett ord om samhällets eventuella ansvar, eller kunderna, eller de som driver strippklubbar. Och det känns inte bra. Det känns inte heller bra när hon slår fast att alla kvinnor vill ha ett stort bröllop och att män är helt ointresserade av det området. Eller när hon ägnar flera sidor åt att prata om trosor.

Genom att ingående förhålla sig till den kvinnliga kroppen utan att försköna, förstår man att hon vill provocera. Men det är inte särskilt provocerande. Det hon skriver är sådant man dagligen hittar på feministiska och queera bloggar. Kanske skulle reaktionerna bli annorlunda i ett mer konservativt och religiöst samhälle, till exempel det amerikanska. Jag tror dessutom att Moran kommer mer till sin rätt på engelska, då många skämt går om intet i översättningen. Men är man det minsta bevandrad inom feminism och dess tillämpning på vardagslivet, så är det här inget nytt. Den här boken skulle passa perfekt till någon lätt inskränkt eller verklighetsfrånvänd person som behöver en feministiskt örfil. Annars klarar man sig utan den.

 

Titel: Välkommen till din psykos
Författare: Nanna Johansson
Förlag: Ordfront

Jag tycker att Nanna Johansson är helt fantastisk. På ett störande och lite läskigt sätt. Hon tar självklarheter; vänder, vrider och stampar på dem, tills inget är sig likt längre. Och det är så skönt, så befriande och så nödvändigt. Jag kan läsa hennes böcker eller hennes blogg (fembilder.blogspot.com) hur länge som helst och skratta högt. Hon är imponerande insatt, beläst och klarsynt inom samhällsfrågor. Och hon är inte rädd för att gå över några gränser. När man läser hennes serier, blir man arg. Arg men glad. Arg men stärkt. Arg men redo för allt vad patriarkatet och klassklyftorna än må kasta i ens väg. För Nanna Johansson förstår. Hon förstår ens ilska över samhällets orättvisor och klyftor. Men hon kan klä in den ilskan i ord och bilder och göra den begriplig, och fruktansvärt rolig. Hon behövs för att stilla den kokande vreden hos de övertygade, och för att öppna ögonen på dem som inte ser.

 

Titel: Jellicoe Road
Författare: Melina Marchetta
Förlag: X Publishing

Ibland blir en bok så hyllad att man drar sig för att läsa den. Alla bloggar, forum och tidningar öser beröm och lovord över Melina Marchetta och hennes Jellicoe Road. Man bör tycka om den här boken, man bör hylla den och älska den och vilja prata om den. Och visst, det är en fruktansvärt bra bok, upplägget är intressant, historien drivs framåt och karaktärerna är mänskliga och relaterbara. Jag rekommenderar alla att läsa den. Den utspelar sig på en internatskola, en mytomspunna värld, som i alla fall jag velat vara del av sedan jag läste Harry Potter och de vises sten. Jag försökte till och med få min mamma att låta mig gå på Lundsberg (något hon, till min retroaktiva lättnad, vägrade). Allt med den här boken är snyggt, och då menar jag inte bara omslaget, utan också stilen, språket och karaktärsporträtten.

Om jag ska tro allt jag läst om Jellicoe Road, så är den här boken något utöver det vanliga, något av det bästa som någonsin har skrivits. Så höga är mina förväntningar. Just därför infrias de inte. Just därför sitter jag som på nålar genom hela läsupplevelsen, väntande på det där ögonblicket när Bulgakovs Mästaren och Margarita knuffas ner på andraplatsen på min bästa-böcker-någonsin-lista. Men det händer aldrig.

Jag önskar att jag hade börjat läsa Jellicoe Road med ett öppet sinne, utan förhoppningar. Jag önskar att jag hittat den undangömd i ett gammalt dammigt antikvariat, doftande av åratal av glömska och försummelse. Då hade jag ömt tagit mig an den, och givit den all kärlek den förtjänar. Nu lämnar jag den uppgiften till någon annan lyckligt ovetande själ.

 

Titel: Varför vara lycklig när du kan vara normal?
Författare: Jeanette Winterson
Förlag: Wahlström & Widstrand

Jeanette Wintersons författarskap är en fantastisk blandning av magi och verklighet, myter och sanning, humor och djup. Allt nedbakat i fantasifulla historier och betraktelser.

Hennes debutroman Det finns annan frukt än apelsiner, är en självbiografisk uppväxtskildring av livet hos en frireligiös familj, där målet är att bli missionär och där apelsiner löser allt. Ända tills Jeanette blir förälskad i en kvinna. Trots att berättelsen rymmer mycket smärta, kräver hon varken medlidande för sin situation eller beröm för sin styrka. Hon skildrar sin uppväxt utan bitterhet, och med fantastiska formuleringar. Jeanette Winterson är en ordkonstnär utan dess like.

Senast på svenska kom hennes, också självbiografiska, roman Varför vara lycklig när du kan vara normal? Den skildrar samma tid i hennes liv som Det finna annan frukt än apelsiner, men här river hon de fiktiva murarna, och skriver om hur det verkligen var. Händelser och personer hon tonade ner i debuten skildras här mer sanningsenligt. Ändå är allt i hennes värld så fyllt av nyanser. Även hon själv. Ingen är god eller ond, och ingenting är enkelt. Hon ger alla sina karaktärer, påhittade eller inte, en chans att visa hela spektrumet av sig själva.

Hon har en förmåga att blända en med sitt språk och sina ordlekar, utan att det blir klibbigt eller för mycket.

Historien cirkulerar kring hennes mamma, konsekvent kallad Mrs Winterson, och dennes världsuppfattning. Det är en miljö som präglas av inbillning, paranoia och ren illvilja. Men barnet Jeanette vägrar att kuvas, trots att hon låses ute på trappan hela nätter, blir utan mat och tvingas förhålla sig till Mrs Wintersons regler och vanföreställningar. Dessa inbegriper bland annat att böcker är av ondo, så Jeanette tvingas gömma sina under madrassen. Den enda bok som tillåts är Bibeln, och genom den möter Jeanette språket och berättelserna som kom att prägla henne resten av livet. När hon sedan bestämmer sig för att läsa igenom bibliotekets böcker från A-Z, så blir det hennes räddning.. Och som hon säger, tur att det finns så många bra författare på bokstaven A.

Med hjälp av sina böcker, sin självkänsla och sin envisa livslust, tar sig Jeanette bort från småstaden, föräldrarna och religionen, och blir en världsberömd författare. Men som vuxen tvingas hon konfronteras med sin historia, sin barndom och sin adoption.

Det här är berättelsen om en brisfylld uppväxt, om böckers räddande egenskaper och främst om människor med alla sina nyanser.

 

Titel: Fel grav
Författare: Kelly Link
Förlag: X Publishing

Tidigare har Kelly Link bara funnits på engelska, men nu finns några av hennes noveller på svenska, och fler kommer. Det är på tiden, för jag tror alla behöver lite Kelly Link i sina liv. Man blir aldrig för gammal för sagor. Speciellt inte hemska, störda sagor om handväskor som rymmer andra världar, trollkarlar, en tv-serie där gränsen mellan verklighet och fiktion suddas ut och en pojke som råkar gräva upp fel grav.

Kelly Links texter är en fantastisk mix av olika genrer; magisk realism, science fiction, skräck och fantasy. Tillsammans med hennes säkra röst, färdas man genom surrealistiska historier, fulla av personlighet och detaljer. När man läst klart och kommer tillbaka till verkligheten igen, förstår man inte riktigt vad som hände. Men man tror på varje ord hon säger.

Det som är mest imponerande, är hennes fantastiska, obegränsade fantasi! Jag skulle vilja bosätta mig i Kelly Links huvud. Jag tänker mig det som ett gammalt kråkslott, med tunga röda sammetsgardiner, kandelabrar och spindelnät. Blandat med färgglada lampor, leksaker och hemliga gångar. Alternativt hyra henne som personlig sagoberättare på kvällarna. Hon tar med en bort från den gråa verkligheten en stund. Ibland är det precis vad man behöver.

 

Titel: En hamsters dagbok
Författare: Miriam Elia, Ezra Elia
Förlag: Brombergs

Det här är alltså en dagbok. Skriven av en depressiv, upprorisk, hypokondrisk hamster som filosoferar om ”…fångenskapens villkor, om livets tomhet och om vår irrationella vilja att leva.” Blanda det med lite död, lite kärlek och en hel del kedjerökande, och ni får Edwards dagbok.

Jag trodde aldrig att jag skulle känna samhörighet med en hamster.

 

Titel: Själlös
Författare: Gail Carringer
Förlag: Styxx fantasy

Själlös är den första boken i en serie om Alexia Tarabotti, en själlös ung kvinna i det viktorianska England. Boken beskrivs som en steampunk-roman, vilket är en typ av science fiction som inspirerats av teknik från den industriella revolutionen. Den inspireras av författare som Jules Verne och Mark Twain, det handlar om hur dåtidens människor tänkte sig framtidens teknologi.

Själlös kan beskrivas som en blandning av kostymdrama och vampyrfantasy. Jane Austen möter True Blood. Släng in lite varulvar, bakelser och luftballonger, och det kan ju inte bli annat än bra. Jag är varken vampyrfantast eller särskilt bevandrad inom fantasygenren, men det här tycker jag om. Humor, frasande klänningar och en kvinnlig huvudperson som är lite för mycket. Hon är både högljudd, kurvig och självironisk. Man får den historiska miljön utan för många mjäkiga dialoger, vampyrer utan för mycket gottande i hörntänder och komik utan att det tar överhanden.

Språket är kanske inte mycket att hurra för, men det gör inte så mycket. Historien har ett driv framåt, man fastnar redan efter första sidan och sedan är det svårt att sluta. Det är en värld där övermänniskor, vampyrer och varulvar samexisterar med vanliga människor, där konflikter mellan dem samsas med vardagens middagar och samhällets normer. Det är kanske ingen djup historia som lämnar spår, men det är riktigt trevlig eskapism för mörka höstdagar.

 

Titel: Ett eget rum
Författare: Virginia Woolf
Förlag: Ellerströms

Men vi bad er ju att tala om kvinnor och litteratur, säger ni. Vad har det med ett eget rum att göra? Jag ska försöka förklara.

Virginia Woolfs essä om kvinnor och litteratur är en odyssé genom historien. Den börjar i den fiktiva staden Oxbridge, där Virginia nekas inträde till ett bibliotek för att hon är kvinna. Därefter rör den sig mellan personliga iakttagelser, historiska fakta och uppdiktade personers öden. Vi möter Aphra Behn, den första kvinnan som livnärde sig på skrivande, vi får följa Shakespeares fiktiva syster och guidas genom den uppsjö av böcker som skrivits om kvinnor, av män. Hon hävdar själv att hon aldrig skulle kunna komma till någon tillfredsställande slutsats inom ämnet kvinnor och litteratur. Ändå säger hon redan på sidan två, och som även titeln avslöjar, att kvinnor behöver ett eget rum för att kunna skriva. Det, och en inkomst på 500 pund om året.

I andra kapitlet tar hon upp en väldigt intressant tanke om kvinnan i litteraturen kontra kvinnan i historien: ”I fantasins värld är hon av största betydelse, i praktiken är hon helt obetydlig. Hon genomsyrar poesin, men är nästan helt frånvarande i historien.” På biblioteket söker hon efter kvinnor och litteratur, men hittar bara mängder av män som skriver om kvinnor. I poesin sätts hon på piedestal och i historien sopas hon under mattan. Hon är ett föremål som skapas och omformas i mannens fantasi, för att helt ignoreras i verkligheten.

Ett eget rum är ingen lätt bok. Precis som i sina romaner har Virginia Woolf ett väldigt målande, rikt och tätt språk. Hon går sällan rakt på sak utan rör sig runt och iväg från ämnet, vilket gör att det känns som att man kommer vilse. Men det är värt att försöka hänga med, för hon vet vad hon gör. Hon skriver med bitsk och smart ironi, så det är ett nöje att följa hennes tankar.

Jag har tidigare läst översättningen från 1958, och enligt min väldigt ödmjuka åsikt, är att boken fått nytt liv med den nya översättningen från 2012. Den känns både modernare och lättare att ta till sig. Dessutom finns ett väldigt intressant förord av Annina Rabe, som är väl värt att läsa.

 

Titel: Ariel
Författare: Sylvia Plath
Översättning: Jonas Ellerström och Jenny Tunedal
Förlag: Ellerströms

"Dessa mina nya dikter har en sak gemensamt. De skrevs alla omkring klockan fyra på morgonen - den där lugna, blå, nästan eviga timmen innan tuppen gal, innan barnet börjar skrika, före mjölkbudets glasmusik som hörs när han ordnar flaskorna. Om de har något annat gemensamt är det kanske att de skrevs för örat, inte för ögat: de är dikter som skrevs högt." Sylvia Plath, december 1962

Det går nästan inte att säga något om Sylvia Plaths dikter. Det går inte att formulera hur hon sipprar ut ur sidorna, hur hennes smärta lägger sig mellan raderna eller hur orden skär i huvudet när man läser. Även om det inte går att ignorera hennes tragiska öde, bilden av hennes blonda huvud i gasugnen, så framträder hon i sin poesi som något mer. En skör människa, men ändå så skarp i konturerna att hennes närvaro fyller hela rummet. När hon väl tagit sig in i ens liv, så lämnar hon det aldrig riktigt. Hennes leende och vassa ord skrider fram i synfältet, och påminner en om livets gråzoner, om att allt inte är vad det verkar.

Det går dock inte att undvika att förlora något på vägen när man översätter poesi. Hur duktig översättaren än är. Man måste ändå välja mellan att fokusera på språket eller budskapet. Vilket betyder att något ofrånkomligt försakas. Och det är svårt att säga vad. För när jag läser Ariel på svenska så förstår jag bättre och mer av vad som sägs. Men det är inte Sylvia Plaths ord. Det märks till exempel i översättningen av Lady Lazarus, en av hennes mest kända dikter, där slutet blir översatt såhär:

Out of the ash                          Ur askan
I rise with my red hair               stiger jag, mitt hår rött,
And I eat men like air                jag äter män som kött.

Budskapet går fram, men något i språket, känslan, är borta. Vilket är oundvikligt. Men ändå så påtagligt.

Jag tycker trots detta att översättningar nästan alltid är bra, eftersom de ger fler läsare möjlighet att läsa, förstå och uppskatta verk. Verken och dess författare får i sin tur liv utanför sitt språkområde. Så läs översättningar, men kom ihåg att det är just översättningar. Och läs Ariel. För det är en sorglig, vacker och träffande diktsamling, som inte lämnar någon oberörd.

Text: Astrid

Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera