Höstens teater

Shakespeare, Kafka, andra världskriget, Kina och skilsmässa. Drama, skratt, allvar, sång och absurditeter. Höstens teaterutbud i Göteborg är brett och har något för alla!

Lika för lika
Pjäs: Lika för lika
Av: William Shakespeare
Översättare: Göran O Eriksson
Regi: Tobias Theorell
Scenografi och kostym: Magdalena Åberg
Skådespelare: Eivin Dahlgren, Gustav Ekman Mellbin, Jacob Ericksson, Fredrik Evers, Thomas Nystedt, Victoria Olmarker, Örjan Ramberg, Caroline Söderström, Göteborgs gosskör.
Spelas: Till och med 28/11 på Göteborgs Stadsteater.


”Vem syndar mest? Den som frestar eller den som frestas?”

Lika för lika utspelar sig i Wien där hertigen ska göra en resa. I sin frånvaro lämnar han över makten till sin högra hand Angelo, en man som är så kall att han har snö i ådrorna. Angelos överdrivet moraliska och strikta förhållningssätt  till livet gör att han bland annat dömer den unge Claudio till döden för att ha gjort sin flickvän Julia med barn. När Lucio, stadens fyllo och tillika pjäsens comic relief, frågar Claudio varför han är fången, svarar han: ”För att jag var för fri!”

Claudio skickar Lucio till sin syster Isabella, som precis ska gå i kloster, i hopp om att få hjälp. Isabella blir förtvivlad och går till Angelo och ber om nåd för sin bror. Den annars så känslokalle och disciplinerade Angelo blir då attraherad av Isabella och ger henne ett val. Om hon ger sin oskuld till honom skonas hennes bror, om inte halshuggs han imorgon. Isabella slits mellan att vilja rädda sin bror och att vilja behålla sin heder och kunna gå i kloster. Ingen skulle tro Isabella om hon berättade vad Angelo sagt, och Angelo kommer undan med det brott som han dömt Claudio till döden för. För, som han säger: ”Bredvid min lögn väger din sanning lätt.”

Samtidigt har hertigen faktiskt inte alls åkt sin väg, utan är kvar i staden utklädd till munk och observerar och interagerar med invånarna. Han gör upp en plan för hur Angelo ska få betala för det han gjort. Det blir mängder av turer fram och tillbaka, många invecklade planer som till slut får sin upplösning i en rättgång där sanningar uppdagas och människor ställs till svars.

Uppsättningen av Lika för lika är mäktig. Scenografin består av grå betong med nyckelord skrivna på väggarna. Med sin avskalade form och minimalistiska utformning tar den inte mycket uppmärksamhet, utan fokus är hela tiden på skådespelarna. Därför är det synd att man då och då inte hör vad de säger. Visst förstår man innebörden av orden, men man missar de fantastiska formuleringarna. Varje replik och varje mening är ett litet konstverk, en liten värld i sig. De skulle kunna sparas och användas som mantran eller som underlag till filosofiska diskussioner.

Männen är klädda i strikta mörka kostymer som står i skarp kontrast till Isabellas vita nunnedräkt och gosskörens renässanskläder. Just kontraster är Lika för likas ledord; kontraster mellan manligt och kvinnligt, då och nu, fattig och rik, rätt och fel. Men det handlar också om svårigheten att stävja sina känslor, att leva helt efter sina principer utan att påverkas av dem runt omkring. Pjäsen skildrar svårigheten i att vara människa i en värld full av regler.

Det jag tycker allra bäst om med den här uppsättningen är att Göteborgs gosskör står för sången. De är så otroligt duktiga och modiga att jag blir riktigt imponerad. Dessutom är de extremt söta i sina renässanskläder som kopplar ihop den här föreställningen med tiden då den skrevs.

Boet
Pjäs: Boet
Av: Franz Kafka
Dramatisering: Hans Blomqvist
Regi: Hans Blomqvist och Anna Hjertén Grahm
Scenografi och layout: Julia Brynielsson, Tina Damgaard, Elin Engström
Skådespelare: Erik Åkerlind
Spelas: Till och med 25/11 på Göteborgs dramatiska teater.


”Det är jag som har byggt det här boet!”

Med dessa ord slutar och börjar uppsättningen av Franz Kafkas novell Boet på Göteborgs dramatiska teater. Novellen är det sista av Kafkas verk, och skriven bara några månader innan han dog i lungtuberkulos. Nu sätts den i dramatisk form upp för första gången i Sverige.

Berättelsens ende och namnlöse figur, varelsen, har byggt sig ett bo under marken, med ingången gömd under mossan. Ett bo med gångar, förråd och gömställen, där han tillbringar sin tid. Han har grävt, byggt och stångat pannan blodig mot väggarna för att packa sanden, som han stolt och mer än gärna berättar om i den monolog som utgör pjäsen. Skådespelaren Erik Åkerlind gestaltar skrämmande bra den söndriga varelsen som med djurlikt kroppsspråk rör sig över scenen. De gulnade trasiga tänderna, den stirriga blicken och det djupa såret på halsen, skapar en karaktär som blir skrämmande både till utseendet och genom det näst intill psykotiska beteendet.

Vid ett tillfälle pratar han om offer, spänner ögonen i mig på första raden och säger ”Speciellt så smakrika offer som de där!” Jag vrider mig av obehag i stolen, vill inte att han ska komma närmare. Men samtidigt kan jag inte slita ögonen från denna djuriska uppenbarelse och hans anförande som dryper av sinnesjukdom.

Det är en studie i en människas vanföreställningar om världen, om hur djupt man kan försjunka in i galenskap och hur fast man kan bli i sig själv. De skyddande väggar man bygger runt sig blir till ett fängelse. Men att erkänna förlusten av kontroll blir att verkligen fullständigt förlora den. Bättre då att spela med i vanföreställningarna och låtsas som att man fortfarande har kontrollen. Men till slut kommer verkligheten ikapp en.

Ibland får man för sig att varelsen inte längre är mänsklig, att det här djuriska och sjuka i honom tagit överhanden. Men då glimtar det till, en liten önskan om kontakt, en längtan som är så återhållen att den inte ens kan benämnas med ord. Men sedan skrattar han återigen vansinnigt och det där mjuka och mänskliga försvinner.

”Det är jag som har byggt det här boet!” avslutar han innan han mumlande lämnar scenen. Visst är det sant, och inget unikt för honom. Vi bygger alla våra egna bon på mer eller mindre lösa grunder och kallar dessa bräckliga konstruktioner för liv.

Rut och Ragnar
Pjäs: Rut och Ragnar
Av: Kristina Lugn
Regi: Carl Otto Evers
Scenografi: Clive Leaver
Kostym: Susan Salomonsson
Skådespelare: Gerd Hegnell, Sven Wollter
Spelas: Till och med 16/12  på Göteborgs Stadsteater.


För 60 år sedan kom både Gerd Hegnell och Sven Wollter samtidigt in på Stadsteaterns elevskola. Nu ses de tillsammans i Kristina Lugns pjäs Rut och Ragnar.

”Jag överger dig för mig själv!” deklarerar Ragnar. Han och Rut har äntligen tagit mod till sig, nu ska de skiljas! Ragnar går högtidligt ner på knä och frågar ännu en gång; vill du skilja dig från mig och lova att lämna mig ifred tills döden kommer och skiljer mig från mig själv? Sedan går Rut ner på knä och frågar samma sak. Ja. De lovar båda två att avsluta livet de hittills haft tillsammans och lämna varandra ifred.

Sedan ska hemmet delas upp. Vilken del av stolen vill du ha? Karmen eller benet? Du kan ta gökuret så tar jag göken och koftan jag stickade till dig kan du behålla, bara jag får klippa sönder den först.

Det pratas minnen, framtid, ringavdragning och worst man. Det ska ställas till med skilsmässofest, tas skilsmässofoto och åkas på svekmånad. Kristina Lugn har skrivit en sarkastisk pjäs om begreppet skilsmässa och dess paradoxer. Publikens medelålder är hög, och det skrattas ofta, både av igenkännande och det rent komiska. Vi är nog de enda under 30, men vi njuter ändå av de ironiska och smarta replikerna.

Den enda som är synd, och som stör en del, är att det glöms en del repliker. Jag vet inte om Gerd Hegnell hade skakiga premiärnerver eller bara en dålig dag, men det är synd att hon tappar bort sig så pass ofta. Det gör att man aldrig riktigt kommer in i pjäsen utan hela tiden sitter på helspänn. Sufflörens röst bryter magin och man påminns hela tiden om verkligheten utanför scenljuset. Jag tror att när man väl börjat tappa bort sig, blir det lätt att det fortsätter, så att magin bröts för Hegnell också. Men jag får också känslan av att sufflören är lite väl snabb i sin iver att hjälpa till, och att vissa glömda repliker egentligen bara är missförstådda konstpauser.

Räls
Pjäs: Räls
Regi: Erik Ståhlberg
Scenografi och kostym: Lisa Hjertén
Ljus, video och projektioner: Ludde Falk
Komposition/Ljudbild: Dan Andersson
Mask: Linda Bill
Koreografi: Peter Svenzon
Medverkande: Dag Malmberg (Emil), Sara Wikström (Alice), Viktoria Folkesson, Lars Magnus Larsson och Lena Birgitta Nilsson.
Spelas: Till och med 10/11 på Folkteatern.


Hur blev vi ohyra? frågar sig Alice om sig själv och sitt judiska folks öde. Hon och Emil möts på tågstationen där de blev skickade till Sverige innan kriget bröt ut på allvar. Där deras respektive föräldrar vinkade av dem med ett löfte om att barnen skulle få komma till Sverige, bara föräldrarna inte följde efter. Alice blev skickad till Stockholm och hamnade i en våning hos en familj som aldrig riktigt blev hennes egen. Där skulle hon vara lekkamrat åt dottern och alltid gå ett steg bakom. Hon bodde som på nåder och förväntades inte gråta. Mamman skickade tunga brev fulla med krav.

Emil hamnade i Tollarp. Trots ett sådant fint läshuvud och juristdrömmar, blev han istället dräng. ”Smålands skogar var stora och mörka och förbannat fria från universitet!” säger han. Istället gick han längs åkrar, sådde potatis och längtade efter sina föräldrar som skrev brev fulla med kärlek och omtanke. I dem fanns också rop på hjälp undan det nazistiska hatet som spred sig i samhället och mynnade ut i den fruktansvärda förintelsen.

Parallellt med Alice och Emils möte på tågstationen spelas en annan del av historien upp; de nazistiska ledarnas möte. Hitler, Goebbels och några andra herrar träffas för att lösa och hantera judefrågan inom allt från ekonomin till kulturen. Kurorterna, tågvagnarna och biosalongerna skulle hållas åtskilda. Tyskar skulle inte tvingas beblanda sig med judar. Tre personer sköter de nio ledarnas repliker och det är en skrämmande dialog att lyssna till.

Räls är intensiv och snabb pjäs, replikerna följer snabbt på varandra, det känns som om Alice och Emil pratar förbi varandra i början, men efter hand närmar de sig varandra och börja ta in och lyssna på den andre. De parallella historierna sköts snyggt och smidigt. Hela pjäsen är otroligt välgjord och välspelad, skådespelarna är fenomenala och manuset är genomtänkt. Andra världskrigets vansinne har särskådats och iscensatts i alla möjliga former, men det här är känns nytt, fräscht, välgjort och intressant.

Mittens Rike
Pjäs: Mittens Rike
Av: Jan Käll, Johanna Emanuelsson, Richard Turpin, ensemblen.
Regi: Richard Turpin.
Scenografi och kostym: Alex Tarragüel Rubio.
Skådespelare: Johan Gry, Sven-Åke Gustavsson, Nina Haber, Mia Höglund-Melin, Johan Karlberg, Lisa Lindgren, Mattias Nordkvist mfl.
Kompositör: Dror Feiler.
Statist: Xi Sun, Yuemei Gao, Li Li, Minghua Xu Karlsson, Tintin Sverredal, Ying Xiong, Jingren Chang.
Spelas: Till och med 17/11 på Göteborgs Stadsteater.


Sju personer klädda som förrymda mentalpatienter springer runt på scenen och pratar osamman-hängande i munnen på varandra. Om politik, ekonomi och kineser. De sjunger om att de är ”dåliga människor som satte sin tilltro till spekulations-ekonomin.” De skriker att de vet att det är ”klimatsmart att dö men att de ändå tänker leva länge, länge, länge, länge!” Sedan kommer kineserna in och går fram till platserna längst fram i salongen. De börjar gestikulera och prata högljutt på kinesiska varpå pjäsen plötsligt får en metanivå.

Mittens Rike är en absurd pjäs med förbryllande sång- och dansnummer. Den driver med svenskheten och göteborgarna och vänder på världsordningen. Tänk om det var vi som var utlänningarna, och tvingades anpassa oss till den kinesiska kulturen och samtidigt behålla vår nationalidentitet. Det är en egendomlig pjäs som spelas upp framför oss. Kvinnan bredvid mig skrattar så att hon gråter genom hela uppsättningen, jag själv vet inte hur jag ska förhålla mig. Mest sitter jag med tappad haka i konstant förvåning. För om det är något Mittens rike gör, så är det att överraska och förbrylla. Man får aldrig tråkigt men inte blir man mycket klokare heller.

Det hela slutar med att alla skådespelarna lämnar scenen till ljudet av en högtalarröst. Den pratar länge och väl innan den avslutar med att säga att aktörerna inte vill ha några applåder. Osäkerheten breder ut sig bland publiken, några klappar osäkert händerna och alla undrar om det verkligen är slut nu. Men efter ett tag börjar en förbryllad publik sakta att lämna salongen.

Text: Astrid

Det här inlägget postades i Kultur, Recensioner & reflektioner, Scenkonst och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera