The Spiral och transmedia

Den 21 maj utförs en avancerad konstkupp mot sex av Europas konstmuséer. Från varje museum stjäls ett stort verk, mitt framför näsan på vakterna och utan att de hinner reagera. På tavlornas platser sitter istället en symbol i form av en spiral. Kort därefter lanseras hemsidan thespiral.eu, på vilken en slags skattjakt på dessa tavlor finns presenterad. Detta är premissen för det nordeuropeiska samarbetet The Spiral, en så kallad transmedial TV-serie.

När jag en dag besöker SVT Play för att se om det finns något att titta på, får jag syn på en trailer till en ny TV-serie som heter The Spiral. Enligt trailern ska serien handla om en konstkupp som går snett. Eftersom jag oftast brukar tilltalas av den här sortens berättelser så sätter jag mig ner för att kolla.

I första avsnittet får man följa en notorisk undergroundkonstnär vid namn Arturo och hans kontroversiella artistiska rörelse. Den kallas The Warehouse och är baserad i Köpenhamn. Vi bekantar oss också med några poliser på Europol som har till uppgift att sätta dit Arturo för att bland annat ha anordnat olagliga manifestationer. Det är både intressant och spännande. Rollbesättningen har representanter från flera olika länder i Nordeuropa, och skådespeleriet är på det hela taget bra. Svenska Tuva Novotny spelar en viktig roll i serien och gör det på ett sedvanligt utmärkt sätt. Avsnittet avslutas med själva stöten, som utförs av Arturos sex skyddslingar. Men det mest intressanta kommer i eftertexterna. En adress till en webbsida rullar upp, www.thespiral.eu, och en förvrängd röst förklarar att det är upp till oss tittare att hitta de försvunna tavlorna. Jag kollar adressen och upptäcker att den inte bara existerar, utan att det finns massvis med innehåll på den.

Tuva Novotny

Det är nu jag upptäcker att detta inte bara är en TV-serie, utan att det är ett projekt som sträcker sig bortom detta medium. Till och med de faktiska muséerna är med på det hela, då de tagit bort de stulna tavlorna och ersatt dem med spiraler. På hemsidan kan folk delta i tävlingar för att ta reda på var tavlorna befinner sig. Bland annat ska man fotografera sig själv kramandes ett träd eller ta kort på en inramad favoritsak, för att på så sätt få mer resurser att via en karta på hemsidan spåra upp tavlorna. Vid några tillfällen i serien visas några av dessa bilder upp, och tittarna blir då bokstavligt talat en del av serien.

Det koncept som The Spiral använder sig av kallas transmedia (trans – ungefär ”på andra sidan om” på latin). Den generella definitionen av så kallat transmedialt historieberättande är att man använder sig av mer än ett medium för att berätta en historia. I The Spiral är huvudmediet TV, men man tar också del av historien på nätet via hemsidans texter och videos som presenterar material som inte visas på TV. Lägg därefter till tittarens interaktion via skattjakten och du får en transmedial upplevelse. Stjärnornas Krig brukar nämnas som det ultimata exemplet på transmedialt berättande. Vi har kärnan, det vill säga filmerna, men även serietidningar, böcker, dataspel och leksaker som adderar fler dimensioner och berättar fler historier från samma värld. Även interaktion i form av fansens egna historier om karaktärer i berättelsen, även kallat fan fiction, bidrar till underhållningen. När George Lucas skapade karaktären Bobba Fett var denne inte menad att ha en roll i filmerna utan skulle enbart vara en karaktär i en reklamfilm för Stjärnornas Krig. Responsen från fans när de såg reklamen var dock överväldigande, vilket gjorde att Lucas skrev in honom i de efterföljande filmerna.

JK Rowling, författaren bakom Harry Potter-böckerna, tillät enbart produkter som var direkt hämtade ur böckerna som en slags kvalitetskontroll. Detta gjorde att Harry Potter-världen inte var en transmedial berättelse, eftersom man bara återberättade det som redan fanns. Detta betydde också att Harry Potter hade ett utgångsdatum när väl den sista filmen som gjorts på böckerna släpptes. Allt ändrades dock i och med lanseringen av hemsidan Pottermore. Där kunde man inte bara ta del av helt andra berättelser från Harry Potter-världen, utan också själv bidra till den genom olika sorters interaktioner. Med ens hade en officiellt avslutad berättelse plötsligt fått liv igen.

The Spiral använder sig delvis av en speciell sorts berättarteknik, nämligen det alternativa verklighetsspelet. En av de första gångerna detta koncept användes var i och med lanseringen av Stephen Spielbergs film AI. För att marknadsföra filmen skapade ett team det interaktiva spelet The Beast där man som spelare fick lösa mystiska pussel via olika medier. Spelet gav illusionen av att vara verkligt med hjälp av affischer, fungerande telefonnummer och skådespelare som spelade karaktärer på hemsidor. Spelet blev mycket omtalat och bidrog till att filmen gick bra på biograferna. När TV-serien Dexter hade premiär några år senare användes en liknande kampanj för att marknadsföra serien. Bland annat så lät man huvudpersonen Dexter pryda snarlika kopior av en massa kända magasinomslag, ofta antydande att det var en riktig person det handlade om. I vissa fall skrevs till och med flersidiga artiklar om honom.

Det är inte bara fiktion som säljs med hjälp av transmedia – konceptet används även i marknadsföringen av ”riktiga” produkter. Eftersom produkterna i sig kanske inte är så intressanta, kan det vara fördelaktigt att sätta in dem i ett desto intressantare sammanhang. Coca Cola gjorde till exempel sig kända på 1930-talet för sin reklamkampanj där de förknippade sig själva med julen i allmänhet och jultomten i synnerhet. Även om deras bild av jultomten som en jovial tjocklagd farbror iklädd skägg och rödvita kläder inte var ny, blev den förknippad med Coca Cola. Det cirkulerar fortfarande en myt om att det var Coca Cola som gav tomtens kläder sina färger. I själva verket var Coca Cola inte ens det första läskföretaget som använde sig av detta porträtt av tomten.

Ett bra svenskt exempel i modern tid hittar vi i ICA:s välkända reklamfilmer. Där har man inte bara tagit marknadsföringsobjektet, ICA, och lagt in det i ett sammanhang, utan man har mer eller mindre skapat en TV-serie med återkommande karaktärer. Ett annat exempel är den så kallade Iprenmannen, en maskot för den, enligt slogan, ”intelligenta” värktabletten Ipren, som på gott och ont blev ett namn på allas läppar.

Transmediakonceptet är inte på något sätt är ett nytt fenomen, det är möjligen den äldsta tekniken vi har för att sprida information. Under medeltiden, när en stor del av befolkningen var analfabeter, använde religiösa ledare sig av fler metoder än skriven text för att sprida sina budskap. Förutom att man personligen predikade för folket, så spreds kyrkans budskap genom glasmålningar, statyer och konst som kantade väggar och altaren i religiösa byggnader världen över.

Genom historien har våra mest seglivade historier berättats på mängder av olika sätt. Genom sägner som spridits från en sagoberättare till en annan, genom grottmålningar och konst, via barnens lekar och konstnärers fantasi och genom läsarens och lyssnarens egna tolkningar, hittar historier hela tiden nya vägar att leva vidare.

Grundidén till The Spiral är alltså inget nytt under solen, men transmediakonceptet kan säkerligen väcka nyfikenhet hos många människor som ej visste att det ens existerade. Det gjorde i alla fall mig intresserad av att veta mer.

Text: Anders Thonander

Det här inlägget postades i Film & TV, Kultur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera