Humor – en filosofisk introduktion

Vad är humor? Humor finns i flera former, allt ifrån vits till ironi, små skämthistorier och mycket mer. Vad som anses vara roligt varierar också mellan olika personer beroende på kultur, ålder, och mentalitet. Men finns det något man generellt kan säga om all humor; en gemensam nämnare för allt som är roligt? Många lärda genom historien har haft åsikter om detta. Här tänker jag ta upp fyra förklaringsmodeller, samt ge exempel för att klargöra teorierna.

Överlägsenhetsteorin

Överlägsenhetsteorin menar att känslan av överlägsenhet spelar stor roll i humor. När vi skrattar och finner någonting roligt är det för att vi känner oss överlägsna objektet för humorn.

Platon och Aristoteles är två filosofer som båda nämnde förekomsten av någon sorts överlägsenhet i humor. Förmodligen hävdade de inte att överlägsenhet är en nödvändig komponent i humor, mer troligt är att de menade att överlägsenhet ofta förekommer i samband med humor. Båda, men framför allt Platon, hade också en lite negativ inställning till humor. När vi skrattar, menar Platon, gör vi det för att vi finner andra människor löjliga. Komedi är när vi skrattar åt människor som inte är självmedvetna; människor som anser sig vara vackrare, rikare eller på annat sätt bättre än de egentligen är. Han skriver i sitt verk Philebus, som tyvärr inte fins i svensk översättning: "Taken generally, the ridiculous is a certain kind of evil, specifically a vice." Vidare anser han att komedi borde regleras av staten: "No composer of comedy, iambic or lyric verse shall be permitted to hold any citizen up to laughter, by word or gesture, with passion or otherwise."

Även Thomas Hobbes förfäktar en sorts överlägsenhetsteori för skratt. Han menar att när vi skrattar så är det för att en känsla av överlägsenhet plötsligt sköljer över oss: "Sudden glory, is the passion which makes those grimaces called laughter; and is caused either by some sudden act of their own, that pleases them; or by the apprehension of some deformed thing in another, by comparison whereof they suddenly applaud themselves."

Reliefteorin

Reliefteorin försöker förklara skratt hellre än humor, vilket förvisso även är fallet i Hobbes teori, beskriven ovan. Skratt är enligt reliefteorin ett sätt att frigöra överflödig psykisk energi. Den mest kända anhängaren av teorin har varit psykologen Sigmund Freud.

Freud tar upp tre sorters skratt: de som uppstår till följd av vits, komik och humor – humor har alltså här en snävare innebörd än det mer konventionella samlingsbegreppet.

Vits involverar bland annat skämthistorier, kvickheter och ordlekar. Enligt Freud är det som händer när vi hör sådana att energi som var ämnat att undertrycka vissa känslor, blir överflödig och frigörs som skratt. Framför allt handlar det om undertryckta sexuella och fientliga känslor. När vi hör skämt som innehåller sådana komponenter, släpper vi för ett ögonblick vår censur i dessa frågor och låter istället energin som manifestera sig som skratt.

Skratt som resulterar från komik är också frigörelse av energi, men här frigörs energi som var ämnad till kognitiva funktioner. När vi till exempel betraktar en lustig figur som beter sig underligt, så brukar vi fundera över varför denna beter sig som den gör. Vi kan hänge oss åt att försöka förstå dennes besynnerliga beteende. Skratt uppstår när vi släpper sådana funderingar och på det viset låter energin frigöras.

Humor uppstår när vissa känslor, som börjat väckas inom oss, plötsligt avlägsnas. Energin som skulle ha gått åt för känslorna frigörs som skratt. Titta på följande länk:

När vi ser klippet så blir vi kanske medvetna om de stora ojämlikheterna i USA. En känsla av vemod kan då börja väckas hos oss. Men många av oss skrattar istället. Freud skulle förklara detta med att vi släpper de tunga känslorna och istället ger utlopp för den psykiska energin i form av skratt.

Inkongruensteorin

Enligt inkongruensteorin är skratt ett resultat av att något förefaller absurt, det vill säga av att något inte stämmer överens med våra förväntningar. Två kända filosofer som förklarar humor på detta sätt är Immanuel Kant och Arthur Schopenhauer.

Kant hävdar att humorns syfte är att väcka våra förväntningar för att sedan förvandla dem till intet. Humorn aktiverar sålunda, genom förväntningarna, förståndet och förnuftet, men då tankarna slutligen upplöses i intet, ger humorn inget av värde till förnuftet. Bollandet av de olika tankarna skapar dock en fysiologisk njutning som ger sig i uttryck som skratt. Åter ett exempel:

Här ser vi Ricky Gervais och Stephen Merchant samtala om ett tungt ämne, nämligen vad de skulle ha gjort om det bara var en dag kvar till jordens undergång. Stephen kommer med rätt så oroande tankar. Han talar bland annat om hur han skulle "go mental" och slå sönder en bar eller mörda någon. Dessa uttalanden höjer våra förväntningar om vad för häpnadsväckande saker som Karl Pilkington kommer att göra i samma situation. När han blir tillfrågad säger han dock, med en tämligen likgiltig röst, att han skulle göra något så banalt som att: "kick a duck up the arse". Våra förväntningar om Karls uttalanden höjs för att plötsligt avlägsnas, och vi skrattar. Detta är en indikation på att Kants teori, i varje fall ibland, stämmer och att humor kan ha att göra med laddade förväntningar som plötsligt skingras.

Schopenhauer har en liknande teori, men han hävdar istället att humor uppstår när det är en motsägelse mellan våra abstrakta koncept och perceptioner. Vi placerar vanligtvis ting med gemensamma egenskaper i ett och samma koncept. Till exempel går varje individ under konceptet ”människa”. Schopenhauer menar att humor uppstår när vi märker att något  inte går ihop med det koncept som det förment förväntas gå under. För en redogörelse för hur Schopenhauer kan mena – titta på nedanstående klipp:

Olika sorters kännetecken i ett bråk kan få oss att till exempel placera det i konceptet "bråk mellan ett par om vem som ska ta hand om deras gemensamma barn". Det bråk som Chandler och Joey i klippet engagerar sig i har just sådana kännetecken, och vi vill därför också att det ska placeras under detta koncept. Däremot talar vår perception om att bråket faktiskt pågår mellan två rumskamrater och handlar vem som ska ta hand om en gemensam kyckling. Detta fall går alltså inte att placera under det koncept som vårt förstånd föreslår – det blir en motsättning mellan vårt abstrakta koncept och vår perception, vilket resulterar i att vi skrattar.

Lekteorin

Ur en antropologisk synvinkel kan humor beskrivas som en sorts lek. Lek, menar etologerna, är ett sätt för barn och unga djur att testa både sina förmågor och gränser, och förbereda sig för olika faror i livet. Detta gör de genom att utföra vissa handlingar på ett överdrivet sätt. Humor är i denna mening en sorts lek som också lockar vuxna. Genom humor kan vi, på ett överdrivet sätt, testa gränser för vad som är acceptabelt i sociala sammanhang.

Men all lek måste ackompanjeras av signaler som talar om att det är just lek det gäller, annars kan det bli hotfullt och i förlängningen farligt. Ta till exempel schimpanser eller gorillor, de leker ofta genom att brottas, jaga och bita varandra. Om de andra aporna i sammanhanget inte förstår att det handlar om lek, kan de bli aggressiva och attackera. Därför finns bland aporna en signal för lek. Signalen hos oss har utvecklats till leende och skratt. Och det är precis det vi använder i humor för att visa att det vi säger och gör bara är på skämt, och därmed undviker att det hela tas på allvar och utmynnar i olämpligheter och bråk. Av samma anledning har leende och skratt ofta en lugnande inverkan på oss.

Följande klipp visar hur humor används för att överdriva och testa gränser:

Louis C.K. kommer här med, för gemene man, högst omoraliska uttalanden. Han börjar med att säga att barn som inte tål nötter kanske inte är ämnade att leva och avslutar med ett uttalande om att slaveriet kanske ändå hade något gott med sig. Här finns det redan indikationer på att det hela bara är på skämt, en lek. Louis C.K. är en ståuppkomiker och folk är medvetna om att han står på scen för att framföra humor. Så länge folk skrattar visar de att  de är med i leken. Genom att presentera vad som allmänt ses som mer och mer brännande ämnen, vill han testa hur långt publiken är villiga att sträcka sig i leken. Louis testar alltså här genom humorn sina gränser för omoraliska yttranden, men han gör det i ett tryggt sammanhang, där ingen tar illa upp. Och det är precis det som humor handlar om enligt lekteorin.

Jag har tagit upp de vanligaste teorierna om humor/skratt. Teorierna är i många fall kompatibla; att man förfäktar en teori behöver alltså inte betyda att man avvisar alla andra. Till exempel kan man godta lekteorin, men samtidigt mena att det sätt på vilket man testar sina gränser är att skapa inkongruens i sociala sammanhang. Eller så kan man förfäkta reliefteorin, och mena att den energi som frigörs är resultatet av att vi tillåter oss känna känslor av överlägsenhet istället för att förtränga dem. Den ena teorin behöver här alltså inte nödvändigtvis utesluta en annan.

Text: Pantea Chaian

Några röster om humor
"The secret source of humour itself is not joy, but sorrow. There is no humour in heaven." (Mark Twain)

"If you’re really good, you have to have a compulsion to tell the truth." (Larry David om att vara komiker)

"When a thing is funny, search it for a hidden truth." (George Bernard Shaw)

"Laughter gives us distance. It allows us to step back from an event, deal with it and then move on." (Bob Newhart)

"To truly laugh, you must be able to take your pain, and play with it!" (Charlie Chaplin)

"I left in love, in laughter, and in truth and wherever truth, love and laughter abide, I am there in spirit." (Bill Hicks)

Det här inlägget postades i Samhälle och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Humor – en filosofisk introduktion

  1. konstigakillen skriver:

    Fantastisk artikel!

Kommentera