Gamergirl, Girl gamer eller bara Gamer?
Del 1 av 2

Nästan hälften av alla som spelar tv- och datorspel är inte män. Ändå anses gaming vara en manlig hobby och många kvinnligt kodade spelare hånas, trakasseras och stigmatiseras. I två artiklar får vi ta del av tolv icke-mäns berättelser om hur det är att ha tv-spel som hobby i "ett av världens mest jämställda länder".

Ja, nu är det ju inte riktigt så enkelt att man bara kan kalla sig gamer bara för att man spelar spel, och tyvärr lever ju sällan kvinnor upp till kriterierna.

Karl-Johan, Metros kommentarsfält 2014-11-13

Vad är en gamer?

Enligt olika encyklopedi-hemsidor är en gamer någon som spelar tv- och datorspel (eller rollspel, brädspel och/eller kortspel). Men enligt personer som till exempel Karl-Johan räcker det inte, i synnerhet inte om du inte identifierar dig som man. Som feminint kodad gamer kan du inte gå med i spelforum utan att få hatmail och avföring kletat på din ytterdörr. Som öppen feminist kan du inte skapa indiespel utan att bli anklagad för att ha knullat dig till dina positiva recensioner eller göra videor om hur skev genusrepresentationen är i tv-spel utan att få dödshot. Varför är det så?

26c

Spelindustrin är en av världens mest snabbväxande, med dubbelt så stor omsättning som den internationella filmindustrin och med över en miljard utövare. Svenska spelföretag ligger i framkant, och att studera programmering, grafisk design och datoranimering blir allt mer populärt. Fördomen att det bara är ensamma tonårskillar som 1spelar tv- och datorspel motbevisas av statistik från till exempel Entertainment Software Association (ESA); genomsnittsspelaren i USA är 32 år gammal och 48 % av de som spelar är kvinnor. Aktuella undersökningar visar att över 60 % av de japanska och över 50 % av de brittiska spelarna är kvinnor.

Ändå tycks icke-manliga gamers uppfattas som en avvikelse av många. Schablonbilden av en gamer som vit man reflekteras också i hur protagonister i spel ser ut. Bilden av en icke-manlig gamer är lika onyanserad; antingen är du ful/fel/töntig/ej knullbar eller så är du uppmärksamhetssökande, översminkad och har väldigt lite kläder. Vilket också reflekteras i hur kvinnor representeras i spel. Det här bilden stämmer överens med verkligheten lika bra som att alla som ser på film ser likadana ut. Varför är det svårt för vissa att inse att icke-män som spelar tv-spel är lika olika som män med samma intresse? Samma grupp tycks även ha svårt att acceptera att gaming inte är förbehållen en manlig och elitistisk grupp. Jag tog kontakt med elva spelintresserade personer, som alla identifierar sig som kvinnor, för att se om icke-manliga gamers är de fejkande uppmärksamhetshoror och mystifierade enhörningsvarelser som många tycks tro. Simultant försökte jag beskriva min egen resa från förvirrad support-gamer till kan-inte-prata-om-något-annat-än-spel-person.

11b

7b

 

”Damned if you do, damned if you don’t.” Du måste kalla dig gamer girl, du får absolut inte kalla dig gamer girl, du måste spela rätt spel, se rätt ut, aldrig skicka roliga pose-bilder till din partner för då kommer de spridas på internet som en kränkande meme.

Vem är gamer?

14

Tråd om pinsamheter i nördsammanhang, 2015.

"Hej, jag heter Marika, är 30 år och jag är och har alltid varit en gamer.” Insikten att jag faktiskt kan kalla mig för "gamer" fick jag så sent som förra året, efter ha varit identitetssökande under större delen av mitt liv. Från uppvaknandet har det varit en väldigt lång resa. Sedan sommaren 2014, då jag fick testa att gå runt lite i South Park – Stick of truth (och som jag sedan varvade), via hösten av frenetiskt Minecraftande och fram tills nu när jag spelar 6 till 12 timmar per dag. Det tog kanske bara ett år, men under den tiden behövde jag övervinna nästan 20 år av förutfattade meningar och dåligt självförtroende.

Syftet med den här artikeln är att lyfta fram några personer bakom schablonbilden. Hur började de spela, ser sig de som gamers och har de behandlats annorlunda? Är situationen för mig och för kvinnorna som nämns i början av artikel extrema undantagsfall? Eller är det vardagsmat för sådana gamers som inte identifierar sig som cismän?

De personer jag har intervjuat bor hemma, i kollektiv, villa, storstad, småstad, by, är sambo, särbo, kombo, är förlovad, singel, sjukskriven, studerar språk, är civilingenjör i elektronikdesign, äger café, är chef, lackerare, undersköterska, montör, före detta kommunpolitiker, konstnär, musiker, från Belgien, Turkiet, Östergötland – den gemensamma nämnaren är att alla spelar tv- och datorspel.

När de blev gamers

"Jag började spela tv-spel när mina syskon tröttnade på mitt tjat om att jag ville kolla på när de spelade NES. Då kan jag ha varit 7-8 år. Datorspel började tidigare", säger Acke.

”Så fort vi fick en dator och jag kunde få Wolfenstein installerat", säger Helena. "Så någon gång när jag var tio, gissningsvis. Sedan fortsatte det vidare med Doom, Unreal, Half-Life och Diablo 2."

Alla tillfrågade utom en började spela redan som barn. Nästan alla föredrar att spela hemma och flera undviker medvetet att spela online på grund av det bemötande de fått av män. De flesta beskriver också hur det ställts lägre krav på dem än på killar som spelar, eller att de exkluderats av sina medspelare. Jennifer beskriver att särbehandlingen blir som tydligast när hon är på LAN. Då räknar inte de manliga medspelarna henne som en "riktig" spelare, glömmer bort att ge henne direktiv eller ger henne betydelselösa uppdrag. Jennifer berättar att när hon på ett World of Warcraft-LAN kom tillbaka efter att ha ätit, satt det en okänd kille vid hennes dator och ändrade om bland hennes karaktärs attacker och kortkommandon. Han ville bara hjälpa till och göra det enklare för henne, eftersom han tyckte att hennes taktik var ineffektiv och för komplicerad då hon var ny. Jennifer hade då spelat WoW i fem år, hade högsta leveln och den bästa gearen som gick att få.

När du som icke-man befinner dig i datorspelsvärlden börjar folk generellt anta att du inte kan något. Du inkräktar på ett område som de ser som sitt. Men 10 av 11 intervjuade har spelat i minst 16 år. Hur kan dessa räknas som nya? Inte heller Cansu, som började spela för fyra år sedan, kan räknas som ny. Tänk hur mycket du själv hade hunnit lära dig på fyra år om du ägnat 5–25 timmar i veckan åt att träna fotboll, måla akvarell eller spela kontrabas.

Åskådare, tjejträ och Idol-jury

19 aftonbladet hur skapar vi kvinnliga programersFrån och med högstadiet fram till sommaren 2014 spelade jag inte själv. Jag hade spelrelaterad merch, tatuering, skrivbordsbakgrund, alarmsignal, wifi-namn och ägnade mig åt cosplay. Jag kunde allt om vissa spel, men hade inte spelat 95 % av dem utan suttit bredvid när dåvarande partners eller vänners pojkvänner spelade. Jag trodde att jag var nöjd med att bara kolla på, att jag kunde älska något även om jag själv inte utövade det – precis som en idrottssupporter. Men jag har nu insett att det var en form av självbevarelsedrift. De få gånger som killar inkluderade mig i spelandet hade jag ungefär 15 sekunder på mig att bevisa att jag kunde spela – minsta misstag resulterade i bänkning. Det spelade ingen roll att det var första gången med det spelet, att jag aldrig kört på den konsolen förut eller att det stod 3–5 killar och glodde á la Idol-jury. Så föddes ursäkten ”jag tittar hellre på”, eftersom inget tv-spel var värt den mängden ångest.

Om det skriks ”ta tjejträet!” varje gång en feminint kodad person kliver fram till utslagsplatsen, och alla i utelaget kommer tre meter närmare, är det få som faktiskt vågar stå emot normerna och ta det vanliga/tuffa/manliga brännbollsträet. Nu för tiden kanske detta skylls på att alla spelare psykar varandra, men kan det grundar sig i att många män antar att icke-män är sämre? På allt förutom barn, hushåll och att skicka julkort? Personligen tror jag att idén om att tjejer inte kan spela datorspel är i samma liga som tjejträ-mentaliteten. Män har bara antagit att det här området tillhör dem (som det mesta annat) och därför inte bemödat sig om att ge plats åt kvinnliga syskon, partners eller klasskamrater. Och om någon hela tiden påstår att du inte kan det här eller hör hemma där, börjar du tror på dem. Eller har väldigt svårt för att våga motbevisa fördomarna och trotsa normerna. Det är väldigt svårt att följa uppmaningen: ”Men sluta gnäll och ta plats själva då, jävla feminazis!” när det står en kompakt mur i vägen. För plats kan inte tas utan att plats först ges.

28b

Annorlunda behandling av icke-cismän

Emelie berättar att hon alltid har undvikit att spela online. När hon var yngre blev hon inte inkluderad i spelsammanhang på samma sätt som killarna. På senare år har Emelie märkt att de spel som hon uppskattar (The Path, Heavy rain med flera) av vissa inte ses som riktiga spel på grund av att de frångår det traditionella ”tävla och skjuta”-konceptet, och i vissa fall saknar tydliga mål eller har begränsade interaktionsmöjligheter. Emelie tycker att denna syn är exkluderande och förminskande mot henne som spelare. Hon tror att det faktum att spelvärlden förändras från det traditionellt manliga, och i större utsträckning tilltalar en ny kvinnlig publik, ses som ett hot av många manliga "gamers".

Linnéa beskriver hur hon aldrig har blivit tagen seriöst i spelbutikerna, utan blivit tilldelad barnspel och fått simpla tips hon inte bett om. Därför började hon köpa allt online istället. När hon tidigare lade ner åtskilliga timmar per dag på onlinespelet WoW var det alltid svårt att komma in i nya grupper om det skulle pratas över Vent/Skype, eftersom hon då avslöjades som tjej och alla utifrån hennes kön bestämde sig för att hon inte dög. Att vara ny i en grupp har aldrig varit ett problem för hennes manligt kodade kompisar. ”En kille är dålig för att han är dålig – en tjej är däremot dålig för att hon är tjej." Därför slutade Linnéa att vara social i spelsammanhang. Men till slut hittade hon ett bra guild, där det redan fanns två tjejer och attityden var helt annorlunda.

40Cansu fick höra att hon inte var lika duktig som killarna och inte kunde skjuta lika bra. Jenny-Li har fått färre spelinviter eller antas vara ointresserad. Hon känner också att hennes förmåga underskattas och att det oftast daltas med henne.

En som inte kan komma ihåg att hon har särbehandlats är Emma. Men hon tillägger att hon är uppvuxen med två småbröder och uppfostrad av en man, vilket gör henne ganska ”bro-ig” av sig.

Som yngre umgicks Helena med andra spelnördar som bara tyckte det var roligt att hon också spelade, men hon har inte spelat online och tror att det nog är däri skillnaden ligger.

Acke tycker inte att hon har behandlats annorlunda för att hon är tjej; kanske för att hon aldrig använt chattfunktionen i onlinespel. Ett undantag var när Acke skulle prova ett rita-gissa-spel till surfplattan: ”Till min förvåning ritade jag mitt ord till ett tiotal personer, inte bara en. Snart eskalerade de vilda gissningarna till onödiga kommentarer. Den som fastnade mest var "Det är säkert en tjej". Det blev lite obekvämt så jag avinstallerade programmet.”

”Endast ett par gånger har jag blivit behandlad annorlunda, men då tycker jag att det är ett par gånger för mycket”, säger S. ”Personer (män) hade regelfrågor till ett spel och bad mig hämta min vän (som är man), de tog alltså för givet att jag inte kunde assistera dem." Efter att S istället frågat vad de behövde ha hjälp med, och därefter hjälpte dem, lämnade hon dem med förvånade ansiktsuttryck.

Lovisa beskriver något jag själv känner igen: det dåliga självförtroendet. Hon tror att det främst sitter i hennes huvud: ”Det kan vara jobbigt att spela med män. Jag är ofta inte lika duktig och då känns det som att jag ’lever upp’ till förväntningarna om att tjejer är sämre på tv- och datorspel. När det egentligen bara handlar om att jag inte har spelat lika mycket. Jag pratar inte så ofta om spel jag gillar eftersom jag inte känner mig tillräckligt insatt och snabbt skulle räknas ut ur konversationen.”

45”Jag nämner sällan mitt kön innan jag känner människor bra online,” säger Myra. ”Jag har dessutom lett ett par gaming communities och alltid fått ett hyfsat bemötande. Men det som gjorde mig förbannad var när folk antydde att jag fick fördelar på grund av mitt kön – inte för att jag var jävligt duktig eller för att jag la timmar på att hålla dessa communities levande. Tur att det finns ’damage meters’ att motbevisa dem med. Jag har alltid gillat en utmaning.”

Skammandet av icke-manliga gamers

Under intervjun ställer jag frågan jag varför många icke-cismän skammas för att de spelar tv-spel. Svaren jag fick var väldigt snarlika och om alla dessa spelare är inne på samma spår kanske det ligger något i det.

”Vi lever i ett patriarkat och jag upplever att det mesta som icke-män sysslar med skammas just därför. Om en gillar smink eller något annat som anses traditionellt kvinnligt, skammas det just för att det är en ’tjejgrej’," säger Jennifer. "Dessutom inkräktar spelandet på mannens domän. De vill att icke-män ska ’veta sin plats’. Om icke-män spelar mer och mer suddas gränserna mellan ’manligt’ och ’kvinnligt’ ut och männen tappar kontroll över ’sitt’ område – tänk om spelandet blir en ’tjejgrej’.”

S menar på att gamingvärlden speglar resten av samhället. Vissa män tycker sig ha rätten att prata om hur bra eller dåliga kvinnor är på vissa saker, eller uttala sig om huruvida kvinnor ens ska få delta. "Man måste tracka ner i god tid, så hon inte får chansen. Right?"

"Det har varit en mansdominerad hobby och värld – tyvärr lever många idioter kvar i det", säger Acke.

"Män kan känna sig hotade av ’risken’ att vara sämre än en icke-man på något som traditionellt sett är en manlig hobby", säger Lovisa. "Det kan ses som ett hot att icke-män ställer krav på att hobbyn ska bli mer inkluderande och icke-sexistisk. Klassiskt är att så fort en icke-man håller på med någonting som domineras av män så antas det alltid bero på att hen A: har en pojkvän som håller på med det, B: gör det för att 'verka cool' eller C: vill behaga, attrahera eller imponera på män."

Myra tror att det beror på att många osäkra cismän ser spel som sin fredade zon. Ett virtuellt omklädningsrum där de kan vara både grabbiga och känslosamma, utan att behöva oroa sig för hur de ser ut för kvinnorna i omgivningen. Men Myra vill även påpeka att det finns jättemånga vettiga män som spelar och tycker att det är kul att kvinnor spelar, men att de tyvärr inte skriker lika högt.

Emelie säger att skammandet kan ha något att göra med förväntningarna om att flickor ska ta ansvar och vara duktiga. Hennes föräldrar har alltid uppmuntrat spelintresset, men hon har ändå fått ångest när hon har "suttit för länge". Emelie har på senare år fått svårt att slappna av när hon spelar, då hon känner att hon borde göra något ospecificerat "vettigt" istället.

Precis som de flesta intervjuade är Helena inne på att killar kanske känner sig hotade, vilket hon tycker är löjligt med tanke på att gaming faktiskt är såpass utbrett som det är. ”Om det nu upplevs som manligt att skjuta sönder andra, så tar de väl illa upp om de blir slagna av kickass-tjejer. Välkomna till 2015; jag tycker de kan växa upp. Inte sluta spela, men skärpa sig.”

Kognitiv beteendeterapi för tv-spel

18Det som bidrog till min egen plötsliga förändring var att B, som jag delar lägenhet med, bestämde sig för att låta mig genomgå en form av kognitiv beteendeterapi. I smyg. Han visste att jag ville spela, men inte vågade. Så han skapade gemensamma spelkaraktärer, lät mig spela i korta stunder, öka tiden och svårighetsgraden successivt och gav mig mer och mer utrymme. Efter varje bossfight, varvat spel eller framsteg fick jag beröm och high fives. B:s ninjaterapi var så framgångsrik att vi i början av sommaren 2015 behövde införskaffa ytterligare en tv, eftersom jag blev förbannad när det var hans tur att spela igen. När jag sedan varvade Fallout 3 – mitt första ”riktiga” spel sedan The Neverhood på 90-talet (som jag klarade endast för att jag sett hur mina systrar gjorde), blev jag så lycklig att jag slog en kullerbytta över B.

17Sedan dess är jag inte längre tillfreds med att bara titta på. På några månader har jag spelat igenom Fallout: New Vegas, Bioshock, Bioshock 2, Bioshock Infinite, Portal, (Broken Age, Talos Principle, Child of light och Life is strange tillsammans med B) och håller på med Mass Effect och Minecraft (igen). Ibland är min adhd extra användbar, i och med att jag nu kan ta igen alla år av missade spel genom att hyperfokusera och belönas med en mental orgasm för varje avslutat spel.

Emma berättade under intervjun att hon tog ledigt från jobbet i en vecka när The Elder Scrolls V: Skyrim kom ut. Jag funderar på att göra samma sak, alternativt arbeta hemifrån i en månad, eftersom Fallout 4 nu har släppts. Håll utkik efter eventuell spelrecension.

Andra delen av artikeln hittar du här.

Text: Marika Berndtson

Det här inlägget postades i Artiklar, Kultur, Normer & utanförskap, Recensioner & reflektioner, Samhälle, Spel, Tema och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Gamergirl, Girl gamer eller bara Gamer?

  1. Jesper Öhrn skriver:

    Underbart, påminnande och ack så behövligt! Ursäkta att jag tar mig friheter, men delar denna vidare :) kram //Jesper & Emelie

  2. ohjudy skriver:

    På tal om att vara rädd att spela: Idag när jag pratade med en vän, och vi försökte komma på någonting att hitta på, så föreslog jag att jag kunde ta fram PS2:an och börja spela om Kingdom Hearts. Hans kommentar var ”Det är ett barnspel”. Suck.
    /Emelina

    • Marika Berndtson skriver:

      Jaha, så det till h o n o m en ska höra av sig när en funderar huruvida ett spel duger eller inte? Vad skönt! Nä, men hoppas du sade till. Fast bara att du reagerade på att det inte är så jäkla schysst sagt är en seger, tycker jag! Go you <3
      /Marika

      Ps. Och vadå "barnspel"? Är Mario Kart egentligen för vuxna? Eller Zelda och Sonic? Vad spelar det för roll? När har det någonsin spelat någon roll? Vad trött jag blir. Pruttkänga!

Kommentera