Fängslande dramathriller i en enda tagning
Victoria i regi av Sebastian Schipper

Victoria (2015) är en tysk film regisserad av Sebastian Schipper. I filmen får vi följa den unga spanjorskan Victoria (Laia Costa) som lämnat sin hemstad Madrid för ett nytt liv och äventyr i Berlin.

Där filmen tar vid har det gått ett par månader sedan Victoria lämnade tryggheten i Madrid och flyttade hemifrån. Hon vare sig känner någon eller kan språket, men har lyckats få ett jobb på ett café med ganska dålig lön. En tidig morgon stöter hon av en slump ihop med fyra killar - Sonne (Frederick Lau), Boxer (Franz Rogowski), Blinker (Burak Yigit) och Fuss (Max Mauff). Som ny i staden, utan några vänner eller bekanta utöver sina arbetskollegor, blir hon inbjuden att göra dem sällskap. Victoria bestämmer sig för att gå med på det, utan vetskap om vad som komma skall.

Filmen kretsar kring ett bankrån, men det är inte den typiska bankrånarberättelsen. Den här filmen är ett unikt verk som ger en känsla av autenticitet där jag som tittare nästan själv blir en del av händelseförloppet. Filmen är inspelad i en obruten tagning – man har alltså låtit kameran rulla fritt i den dryga två och en halv timme som filmen pågår. Utöver detta har man använt sig av ett manus på endast tolv sidor. Dialogen är till större delen improviserad och jag tycker att skådespelarna klarar det väldigt bra. Jag har sett andra filmer inom samma genre och med liknande handling, men Victoria liknar ingenting jag sett förut. Det är inte tillgjort, och känslorna skådespelarna ger uttryck för känns verkliga. Det är på riktigt, och det är intensivt. Att skådespelarna och övriga som jobbat med filmen då klarar av att göra det så pass bra, trots improvisation och utan pauser i filmandet, är fascinerande.

Det tog totalt tre försök att spela in filmen, och det gjordes en tidig aprilmorgon förra året, mellan klockan halv fem och sju på morgonen. Sebastian Schippers projekt möttes först av stor skepsis och ingen trodde att han skulle lyckas. Emellanåt trodde inte ens han själv att det skulle fungera och att han kanske tagit sig vatten över huvudet. När han ville få sin premiärvisning på filmfestivalen i Toronto blev han nekad för att det rådde tveksamhet kring hur filmen faktiskt var gjord; man hade helt enkelt svårt att tro att den faktiskt var filmad i en enda obruten tagning. Filmfestivalen i Berlin valde dock att ta emot filmen med öppna armar och där vann den flera priser. Det var fullt välförtjänt.

Text: Rebecca Korpela

Det här inlägget postades i Film & TV, Kultur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera