Liv Strömquist tänker på dig!
En skrattfest på patriarkatets bekostnad

Liv Strömquist, okrönt drottning av feministisk seriekonst, hyllades i Dramatens uppsättning Liv Strömquist tänker på dig! i början av 2014. I höst fick pjäsen nytt liv när den fria teatergruppen Revet framförde sin version, i regi av Dan Andersson och Annelie Horáková Eriksson, på flera platser i landet. Den 8–9 december var det Göteborgs tur att ta del av föreställningen, och det gjordes i ett fullsatt konserthus.

I pjäsen gestaltas serier ur Liv Strömquists album Prins Charles känsla, Einsteins fru och Ja till Liv. Det handlar om relationer och tvåsamhet, om normer och könsroller. Mekanismerna bakom könsstereotypiska beteenden lyfts fram och demonstreras på scen. Kända personer som Whitney Houston, Amy Winehouse och Jackson Pollock får agera exempel för Strömquists feministiska analys.

Som det Liv Strömquist-fan jag är hade jag höga förväntningar på föreställningen. Samtidigt var jag lite orolig för ett eventuellt magplask, för vad händer egentligen när serieformatet översätts till teater? Kommer den Strömquistska berättarrösten till sin rätt på en teaterscen? Och vad händer med humorn, som uppstår i kombinationen av text och bild?

Pjäsens scenografi är sparsmakad och rekvisitan är obefintlig så när som på ett par stolar. Den asketiska estetiken innebär ett ökat fokus på skådespelarnas kroppsspråk, mimik och ordutbyten, vilket gör den Strömquistska humorn vassare än någonsin; på scen är den överrumplande och fullständigt omöjlig att värja sig mot. De fyra skådespelarna lyckas gestalta Strömquists berättarröst på ett sätt som får publiken att ömsom fnissa obekvämt och ömsom skratta högt, från början till slut. Det är helt enkelt brutalt kul.

Däremot upplever jag inte att det fulla känslospektrum som finns i Strömquists serier är närvarande i Revets teaterföreställning. Det stundvis beklämmande allvaret och eftertänksamheten hamnar i skrattens skugga. Mindre klockrena är de sista 20 minuterna, då pjäsen saktar ner en aning i tempot och förlorar en del av sin intensitet. Skådespelarna gör en fortsatt fantastisk insats, men manuset tappar i styrka och tid spills på ett antal mindre träffsäkra scener.

När jag sitter där i Stenhammarsalen i Göteborgs konserthus och ser mig omkring, slås jag av vilken homogen folkmassa jag befinner mig i. Det är den unga, vita, kulturintresserade och vänsterorienterade medelklassens kväll. Det är en kväll för de redan frälsta. Och inget ont i det. En behöver få ta del av kultur som bekräftar ens feministiska världsbild; kultur som ger en fördjupad förståelse för de strukturer som vi är fångade i. Det problematiska ligger i den exkludering som sker i valet av scen. Visst är konserthuset ett strategiskt val då det rymmer och drar en stor publik, men det har sitt pris. Människor som inte känner sig hemma i den medelklassiga, vita kontext som konserthuset är en del av, fråntas möjligheten att ta del av den kulturella upplevelsen; en möjlighet som i och med Strömquists folkbildande konstutövande känns ytterst relevant i sammanhanget.

Scener ur ett matriarkat

Elvis och Priscilla

Nästa uppsättning av Liv Strömquist tänker på dig! hoppas jag kommer att spelas för en bredare publik än den som fyllde konserthuset. Ett tillvägagångssätt för detta vore att förflytta pjäsen från kulturens finrum till mer inkluderande miljöer. Jag är säker på att pjäsen skulle göra succé även där.

Text: Siri

Revet är: 
Annelie Horáková Eriksson (regi och inhopp)
Dan Andersson (regi och inhopp)
Lovisa Perman (skådespelare)
Johanna Persson (skådespelare)
William Beijer (skådespelare)
Anton Myrén (skådespelare) 
Det här inlägget postades i Kultur, Recensioner & reflektioner, Scenkonst och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera