Genom paradiset på en spikmatta
Inte så mycket paradis som spikar.

Att föda barn för första gången kan onekligen vara en aning tumultartat. Det är något som huvudpersonen Stella i Genom paradiset på en spikmatta får erfara. Utöver kroppsliga förändringar och plötsliga humörsvängningar brottas hon med osympatiska känslor gentemot sin sambo och känslan av att vara otillräcklig som mamma. Hon börjar gå på mammaträffar hos sin lokala barnavårdscentral i hopp om gemenskap och sympati, men möts istället av till synes klonade, perfekta mammor som svävar på små rosa föräldraskapsmoln. För att få utlopp för sina känslor startar hon en anonym blogg där hon fritt reflekterar över sina känslor och mammalivet.

 
Titel: Genom paradiset på en spikmatta
Författare: Jannice Eklöf
Förlag: Hoi Förlag
ISBN: 978-91-7697-003-4
 

Utifrån bokens premiss förväntade jag mig en rolig feel good-roman varvad med både humor och allvar. Jag är inte förälder själv, så jag hoppades också att som utomstående kunna få en djupare insikt i den omtumlande upplevelsen att få barn för första gången. Tyvärr hann jag inte komma särskilt långt innan jag insåg att detta inte skulle bli en särskilt trivsam läsning för mig. Jag fann språket fattigt och enformigt, och författaren svänger inkonsekvent fram och tillbaka mellan användandet av rikssvenska och dialektala ord. Ju längre handlingen fortskrider framhävs stora brister i dramaturgin. Handlingen är rörig och ostrukturerad, och eventuella röda trådar följs upp så dåligt att de snarare blir till en enda stor härva. Men det som verkligen gjorde boken närmast outhärdlig att läsa var hur illa jag tyckte om huvudkaraktären.

Stella beskrivs som en "rolig och frispråkig" person. I rättvisans namn kan anledningen till att jag inte fann henne särskilt rolig bero på att jag inte delar hennes sinne för humor. Men det går inte att komma ifrån att hennes form av frispråkighet är otroligt nedlåtande och bitvis rent kränkande. Föraktfulla tillmälen duggar tätt; om hennes egen och andras kroppar, tjocka som smala. Mer än en gång erkänner hon att hon ogillar en annan kvinna endast på grund av hur hon ser ut. Men det som verkligen tar priset är hennes dubbelmoral och fullständiga brist på självinsikt. Till exempel så klagar hon vid ett flertal tillfällen på hur hennes sambos mamma tenderar att komma och besöka dem oanmäld, för att sedan inte bara göra det själv, utan också uppmana sin egen mamma att hon kan komma förbi när hon vill utan att säga till först. Över lag upplever jag Stella som en självisk och extremt osympatisk karaktär utan några som helst försonande drag.

Jag känner desto mer sympati för Katrina, Stellas stora antagonist. Hon är en kvinna i samma mammagrupp som Stella och beskrivs som en lättfotad, ondskefull häxa med hemska planer för att rasera Stellas lycka. Men jag uppfattar henne i själva verket som en rätt ömklig karaktär som verkar olycklig med sitt liv; jag tycker mer synd om henne än något annat. I slutändan ter sig dock deras konflikt rätt meningslös och löses upp lite halvhjärtat i förmån för andra trådar. Det blir plötsligt en helt annan bok med en helt annan handling än vad som utlovas. Jag får känslan av att författaren kom på en klatschig titel och skrev en bok därefter. Resultatet blev en hafsig historia med en enerverande huvudkaraktär och endimensionella sidokaraktärer. Paradiset uteblev och det enda som blev kvar av spikmattan är en handfull slarvigt utplacerade spikar.

Text: Victoria Utbult

Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera