Nanna och tio udda kvinnor

En politiker gör bort sig i en P1-debatt. En tonåring blir pyroman. En alkoholiserad bibliotekarie hjälper omedvetet till med mobbningen av sin egen dotter. I boken Paradise har Nanna Johansson samlat tio berättelser om kvinnor utan självinsikt eller som rentav är elaka. Aspekt.nu tog ett snack med Nanna Johansson inför det stundande boksläppet.

För det första är jag nyfiken på drivkraften bakom boken. Hur fick du idén till att skriva om obehagliga kvinnor? Varför ville du skriva de här novellerna?

Det var inte som att jag satte mig ner och bestämde mig för att skriva noveller på det här temat. Paradise är snarare ett urval av rätt många noveller jag skrivit de senaste sju-åtta åren. Just de här tio berättelserna hade vissa gemensamma nämnare, så därför tyckte jag att de funkade som en helhet.

Jag var på Göteborgs Stadsbibliotek för några veckor sen där du läste upp Vargarna, som är en av novellerna i Paradise. Väldigt underhållande! Jag tänkte att det inte är helt omöjligt att något liknande har hänt på riktigt. Hur mycket är verklighetsbaserat? Hur har du hittat inspiration?

Tack! Jag har pusslat ihop anekdoter jag har fått berättade för mig med saker jag läst och, såklart, ren och skär fantasi. Inget är riktigt verklighetsbaserat, men alla noveller har små fragment och detaljer från verkligheten. Likadant med karaktärerna. Jag har inte träffat någon av dem, men jag har träffat människor med många av de här personlighetsdragen.

I dina serieböcker blandar du friskt mellan collage, strippar, photoshopade bilder och liknande. Du researchar också på ett speciellt sätt; jag tänker på när du har nätdejtat och svarat på jobbannonser. Hur har du arbetat med Paradise? Finns det några likheter mellan den här boken och dina serieböcker?

Jag ser tecknandet och novellskrivandet som två olika saker. När jag ritar vill jag underhålla och göra snabba poänger. Här vill jag utforska ”långsammare” teman och sånt som är svårt att sätta ord på, stämningar och känslolägen. Jag tror inte nödvändigtvis att de som gillar mina serier kommer gilla novellerna, och vice versa.

Förra boken Omänniskor var också en helt annan genre för dig, man kan väl nästan säga att det var första steget utanför serievärlden. Tog du med dig något från det arbetet till arbetet med den här boken?

Omänniskor var ett samarbete med Kringlan Svensson i en genre som ingen av oss hade jobbat med tidigare, fantasy för unga vuxna. Men vi skrev faktiskt en bok innan dess också, Drottningen av Rottnevik, en sorts romankomedi om en småstadspolitiker som får hybris. Den fick blandad kritik – min mamma gillar den inte alls, till exempel – men jag tycker att den är charmig. Den har dock väldigt få likheter med de här novellerna eftersom den var en underhållningsbok.

Har du själv någon erfarenhet av att råka ut för en obehaglig kvinna?

Det har jag absolut, douchebags kommer ju i alla möjliga former. En gång, när jag var yngre, hade jag till exempel en kompis som alltid skulle bestämma över mig, vad jag skulle göra och säga och tycka, som om hon var min regissör. Det var inte förrän i efterhand jag förstod hur destruktivt det varit. En novell som skulle ha varit med i boken, men som jag ersatte med en nyskriven, handlar faktiskt om en sådan vänskap.

Hur obehaglig tycker du att du själv är på en skala 1-5?

Kanske en 2:a? Jag har sagt en del otrevliga saker i radio – opåkallat taskiga grejer om andra människor – som jag efteråt önskat att jag kunde ta tillbaka.

---