Paradise

"I Paradise har Nanna Johansson samlat tio berättelser om obehagliga kvinnor, nästan helt utan självinsikt", går det att läsa på bokens baksida. Titeln är tagen från en novell med samma namn. Paradise är sunkhaket där en alkoholiserad mamma naivt förblindas av ungdomens skönhet och därmed förlorar sin sista droppe värdighet. Utan självinsikt? Absolut! Obehaglig? Nja…

Titel: Paradise
Författare: Nanna Johansson
Genre: Noveller
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Utgivningsår: 2016
ISBN: 9789100161217

Omslag Paradise, Albert Bonniers förlagJag kan möjligen ha drabbats av en mild form av Stockholmssyndromet, eftersom det inte är så mycket obehagliga som sorgliga människor jag hittar i berättelserna. Kvinnor i alla åldrar som på något sätt har hamnat utanför; utan vänner eller jobb eller i relationer som håller på att glida isär. Även inom familjen kan man reduceras till en icke-person, i skuggan av föräldrar eller syskon, något den första novellen Hantverket tydligt visar. Karaktärerna i novellerna är inte alltid offer för omständigheterna, men de tar beslut baserade på oviljan att vara där de befinner sig.

Alla skulle naturligtvis inte gå så långt som vissa gör i några av novellerna, och ja, ett par karaktärer är riktigt enerverande och elaka. Körsbärsflickan i novellen med samma namn är kanske den mest obehagliga, som skadar andra av ren tristess och för egen njutning.

"När jag ritar vill jag underhålla och göra snabba poänger. Här vill jag utforska ’långsammare’ teman och sånt som är svårt att sätta ord på, stämningar och känslolägen. Jag tror inte nödvändigtvis att de som gillar mina serier kommer gilla novellerna, och vice versa", sa författaren när aspekt.nu intervjuade henne inför boksläppet. Det stämmer rätt bra, för Paradise innehåller inte samma typ av humor som i Nanna Johanssons serieböcker. Det är till och med så att bara några få noveller är roliga, som till exempel Vargarna. Förnedringen när huvudpersonen i novellen gör bort sig är så pinsam att jag läser om det tre gånger bara för att vältra mig i lika delar sekundärskam som skadeglädje.

Ja, underhållningsvärdet i novellsamlingen ligger i Johanssons pricksäkra och humoristiska beskrivningar:

"Fönstret var vidöppet och ljuset låg som gladpack över hennes långa, gyllenbruna ben […] I en lång, vig rörelse förde hon foten mot munnen och drog ett djupt bloss av cigaretten. Den onaturliga posen fick en blygdläpp att titta fram under shortsen."

"För en utomstående måste de ha framstått som om Enni var konstnären och mamma en vanlig civil. Men då hade de inte sett motivet på duken. En tiger skulle aldrig ha kunnat överleva med den där anatomin."

Det är i dessa detaljer som man kan få en skymt av komikern Nanna Johansson så som vi känner henne från Lilla Drevet och andra humorprogram. Men på det stora hela handlar Paradise om komplexiteten i det sociala spelet mellan människor, och det är ofta tragiskt när det går fel.

Text: Tatiana Madrid

Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera