Färgernas ljud

En flicka som har förlorat synen bestämmer sig för att gå ner till tunnelbanan. Där startar ett äventyr som pendlar mellan dröm och verklighet. Sida efter sida får vi följa flickan som undersöker både den inre och yttre världen med en blindkäpp i handen. Vi får möta cirkuselefanterna, se äppleträdet och labyrinten. Vi får se tunnelbanans olika landskap och flickan som solar på en stor val.

Titel: Färgernas ljud
Text och bild: Jimmy Liao
Översättare: Anna Gustafsson Chen
Format: 205 x 249 mm
Band: Hårdband, trådhäftad inlaga. Blindpräglad rubrik på bokens framsida.
Omfång: 128 sidor
Utgivningsdatum: mars, 2016
Läsålder: 9 år och uppåt
Förlag: Mirando bokförlag
ISBN: 978-91-981396-9-3

När jag fick den här boken i min hand och läste den inte bara en gång, utan om och om igen, så var jag helt stum. Det är utan tvekan den finaste bilderbok jag någonsin sett, så fin att det är svårt att finna ord. Mitt hjärta klappar lite extra för den då det är så ovanligt att se en karaktär med hel synnedsättning i en barnbok.

Boken innehåller en detaljrikedom som överraskar och förundrar. Som en kanin gömd i trapphuset, cirkus-elefanter på tåget och den vita hunden som följer flickan varthän hon går. Man behöver ge boken tid och uppmärksamhet genom att betrakta varje sida länge och noggrant samtidigt som bilderna uppmuntrar till samtal. Titta, vem gömmer sig i tåget? Ser det inte ut som ett akvarium? Så många människor som trängs. Där står en flicka i röd klänning, precis som du! Och äpplet, så rött och saftigt – hur tror du det smakar?

Bokens text och bild kompletterar varandra på ett fint sätt. Bilderna innehåller mycket kontraster. Kontrasten mellan det varma och förtrollande samt det kalla och vemodiga. Man känner hur flickan talar till läsaren och det ställs många frågor och funderingar genom resan. Flickans möten, minnen och tankar formar ett poetiskt och spännande äventyr där läsupplevelsen blir fullkomligt magisk. Boken rekommenderas från nio år och jag tänker att boken kan fascinera vuxna likväl som barn.

Text: Karin Östergren

Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera