Den första kvinnan

Omslaget på Göteborgsbaserade Linda Spåmans fjärde bok, Den första kvinnan, ger en försmak av hur djärv den är. Berättelsen om Lilit berör, förför och utmanar läsaren. I den grafiska novellen tar Spåman upp bland annat abort på ett obesvärat sätt, och illustrationerna är råa och obarmhärtigt ärliga. Allt bestrött med glimtar av den svarta humor som är kännetecknande för Spåman.

 
Titel: Den första kvinnan
Text: Linda Spåman
Bild: Linda Spåman
Formgivare: Ylva Smedberg
Sidor: 200
Utgivningsdatum: 2016
Förlag: Kolik Förlag
ISBN: 9789186509590
 

I början tyckte jag bokens upplägg var klurigt. Den hoppar fram och tillbaka mellan nutidens vardag sett ur huvudpersonen perspektiv och hur lite som har förändrats genom tiderna. Myter, skönlitterära berättelser och verklighet flyter ihop. Efter att boken fick vila något försökte jag igen och då föll alla bitar på plats. Jag kunde inte slita mig ifrån boken och läste den inte en, utan tre gånger i sträck. Förståelsen, igenkänningsfaktorn och ilskan växte med varje läsning. 

“Allt börjar ju med att Lilit lämnar det bekväma paradiset för att hon inte står ut med den tråkige Adam. Hon väljer att leva vid en dyig sjö full av ormar…”

Huvudpersonen åskådliggör med hjälp av egna erfaren­heter hur dagens kvinnoförtryck kan yttra sig. Vi får möta kvinnor som inte finner sig i att bli kuvade, tystade och skambelagda. I boken representeras de av Lilit, den allra första kvinnan, som i religiösa texter liknas vid en demon. Hon kastades ut ur paradiset för att hon vågade ifrågasätta varför hon och Adam inte var jämlikar; för att hon också ville vara fri. Sedan skapade Gud Eva, som var mer som ett lättpåverkat barn. Ända sedan Eva och Adam förvisades från paradiset har skuldbördan för kvinnor varit mycket större än för män. Allt var ju Evas fel.

I Den första kvinnan ger Spåman exempel på vad som är kvinnligt och vad som är okvinnligt; vad som är acceptabelt beroende på om man är en man eller en kvinna, kontrasten och konflikten i detta. Ett genom­gående tema är hur en mans behov och vilja väger tyngst, utan någon tanke på, eller förståelse för, konsekvenserna. Ofta påstås den specialbehandling av kvinnor som följer vara "för din egen skull", snarare än ett förtryck. Denna bortförklaring beaktar inte en mans ansvar, och är nedlåtande och förminskande för både män och kvinnor.

Den här boken är inte något argt politiskt ställnings­tagande, ingen predikan. Det handlar helt enkelt om en person som i ett samtal berättar en historia om sig själv och om Lilit. Karakteristiskt för Spåman, genomsyras texten av svart humor, och några exempel är extrema in i absurdum. Formatet som grafisk novell ger Den första kvinnan ytterligare en dimension som understryker både det komiska och det våldsamma. Teckningarna kan provocera med mycket naket, men syftet upplever jag inte vara att förolämpa eller försköna. Snarare att gestalta verkligheten på ett ärligt sätt.

Berättelsen är i sig intressant, och budskapet är väldigt relevant idag då kvinnors rättighet och möjlighet att bestämma över sig själva, och framförallt sin kropp, ifrågasätts. Man behöver bara rikta blicken mot ett land som Polen, där ett lagförslag med syftet att försvåra aborter ytterligare föreslogs, men stoppades efter omfattande demonstrationer. Och i USA är den nya administrationen uttalat emot aborträtten . I dessa och flera andra länder är det framförallt religiösa och moraliska idéer som styr politiska beslut. Beslut som oftast förespråkas av personer, främst män, vars liv och kroppar aldrig påverkas direkt. Vissa känner inte ens till hur en kvinnas kropp faktiskt fungerar . Restriktionerna gör aborter till en klassfråga, och minskar oftast inte själva antalet aborter utan gör dem bara farligare. Ledarskribenten för arbetarbladet, Anna Norling, skriver:

“I grund och botten handlar det om att tukta den kvinnliga kroppen. Att moralisera över kvinnan och hennes beteende. Förslag som motstånd mot sexualupplysning, begränsning av preventiv­medel och förbud mot abort är alla en del i att säkerställa kvinnan som en barnalstrande varelse, fastlåst i hemmet, ett bihang till mannen.”

Anna Norling (4 oktober 2016)

Sett ur detta perspektiv är boken en kommentar på omvärldens (politiska) inställning till kvinnans kroppsliga och sexuella autonomi. Men det kan vara svårt att komma ifrån patriarkala strukturer även här i Sverige. Spåman belyser detta genom de till synes oskyldiga anmärkningar huvudpersonen möter i sitt vardagsliv. Subtila sådana, men likväl lömska.

Text: Dagmara

“Kan du inte ta på dig kläder när det kommer hantverkare!?!”
“Men jag har ju kläder på mig!”
“Men morgonrock är väl inte kläder… eller vi tycker väl olika…
Det är ju för din skull jag säger det!
Jag vill bara att du ska förstå att folk kan få fel uppfattning!
Jag kunde inte bry mig mindre men andra kanske inte förstår...”

 

Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner, Samhälle och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera