Under en och samma himmel

Jag och pappa står och väntar på Älvsnabben. Från ingenting börjar det hagla, och jag tjuter till av lycka. Pappa springer mot glashytten, medan jag står kvar i det plötsligt intågande väderförhållandet. Skrattande snurrar jag runt och älskar Göteborgs lynne. På andra sidan staden står min väns bil i lågor. Han upplever en annan sorts adrenalinpåslag än jag; medan mitt beror på lycka, beror hans på överlevnad.

”Men herregud, hur mår du? Vad hände?” frågar jag när han delger informationen.
Han satt i sin parkerade bil och dåsade vid ratten, och kände plötsligt doften av bränd plast. Elektroniken i instrumentpanelen har börjat brinna. Hastigt tar han sig ut, för att sedan springa till närmaste pizzeria. Han ber dem ringa brandkåren – och skulle han kunna få beställa en pizza så länge?
”En pizza? Din bil stod i brand.”
Han rycker på axlarna och säger att han var hungrig och det var ändå tid för lunch.
Han går ut igen för att rädda sina dyrbara ting, krossar bilfönstret med armbågen och tar datorn som ligger där. Sedan ställer han sig för att vänta in hjälpen.
”Men hur lyckades du krossa en ruta med bara armbågen?”
”Jag vet inte, det gjorde inte ont.”
Han sträcker sig mot sin väska och plockar ut någonting. Det är en bok: Kallocain av Karin Boye. Det är en av mina käraste ägodelar och en av mina favoritböcker. Jag ville så gärna att han skulle läsa den. Ryggen är röksvart och doftar därefter.
”Jag har läst ut den, förresten.”
Jag stirrar på honom. ”Räddade du boken också?”
Han förklarar att han var tvungen att slå in ytterligare en ruta för att rädda just den.
Jag påpekar frustrerat att han kunde ha dött.
”Du älskar ju den”, svarar han helt sonika. Avslutar historien med att när brandkåren väl kommit, gick han in och åt pizzan han hade beställt.

Nu står den smått sotiga Kallocain i bokhyllan med en vag doft av rök. På grund av min förkärlek för nostalgi och böjelse för ting med en historia, känns det okej att den står där och smått förpestar de andra litterära verken. Någon har ju trots allt med adrenalin i kroppen åstadkommit oerhörda ting för dennas skull.
Inom ytan av lilla, goa Göteborg har två människors liv tett sig olika under ett stormigt hagelregn. Den ena kan skratta, med en pappa i släptåg som skakar oförstående på huvudet över sin dotters lycka gällande simpelt väder. Den andre som efter hela händelseförloppet undrar om hans väska luktar rök nu. Det gör den. Han ser ledsen ut.
”Jag älskar den väskan.”

Text & bild: Emelina Hagerskans

Det här inlägget postades i Vardagligheter och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

Kommentera