Musikskapande som ett rehabiliteringsverktyg

De flesta av oss går igenom svåra perioder i livet och det kan emellanåt vara krångligt att på egen hand ta sig igenom dem. Ibland behöver man olika verktyg för att lyfta fram och bearbeta det som tynger ner en. För mig var musiken ett sådant.

Jag har alltid varit fascinerad av musik. Det finns gamla VHS-band från min barndom som visar att jag redan som barn hade ett starkt intresse för musik – iklädd pyjamas låtsasspelade jag på en plastgitarr medan min kusin sjöng (eller skrek) en massa nonsens. Utöver sjungandet i duschen och slagen på luftgitarren tog det tid innan jag faktiskt började ägna mig åt musik. Jag gjorde ett försök när jag anmälde mig till en musikskola under lågstadiet, men eftersom det var ont om platser och mina testresultat inte vara tillräckligt bra, fick jag avslag. När det blev dags att välja gymnasieinriktning valde jag att ge musiken ännu en chans. I början kände jag att jag var så långt efter alla andra som hade sökt sig till linjen, men det gjorde mig inget då jag var glad för att jag fick chansen att lära mig mer om musik. Jag övade mest på de lättaste ackorden medan de andra spelade igenom hela låtar tillsammans.

Under andra halvan av min gymnasieutbildning bestämde jag mig för att börja skriva och spela in egna låtar. Jag blev otroligt inspirerad av bandet Bon Ivers debutalbum For Emma, Forever Ago. Det fanns en ärlighet jag länge saknat i musik, både när det kom till textskrivandet och arrangemanget, men även i själva produktionen. For Emma, Forever Ago känns hemmagjord och man kan till och med höra atmosfären i den avskilt belägna stugan där albumet spelades in. Man kan till exempel höra sirenerna från en ambulans när den passerar förbi. Jag kände att den tekniska utrustningen blev en mindre viktig del i skapandet.

I början skrev jag mest musik för att det var en kul process. Det känns roligt att få vara kreativ och skapa något på egen hand. Speciellt om det i slutändan är något man kan vara stolt över. Och det var jag verkligen då. Jag paketerade några låtar, gav dem ett omslag och gav ut det som en EP på egen hand. Det kändes helt fantastiskt även om det knappt var någon annan än jag själv som lyssnade på den. Jag visste att min musik fanns där, tillgänglig för alla, när som helst.

På senare tid har musikskapandet fått ett nytt syfte för mig. Jag skriver inte längre enbart för nöjes skull, utan även för att bearbeta det som sker inom mig. Inom loppet av två år upplevde jag en berg- och dalbana av känslor när flertalet av mina kärleksförhållanden både blev till och tog slut. Det var en period i mitt liv som verkligen har satt sina spår i mig. När jag inte var i ett förhållande kände jag mig nästan tvungen att slänga mig in i ett nytt, och det var alltid mitt naiva hjärta som fick ta stryk. För att bearbeta sorgen, efter att varje förhållande gått upp i rök, skrev jag musik. Till slut hade jag en ny EP klar, utgiven under artistnamnet Skimret. Den finns där för alla, men för mig är den personlig. Och ibland går jag tillbaka för att minnas och påminnas om hur mitt liv tog mig hit, där jag befinner mig idag.

Musikskapande, precis som många andra kreativa processer, kan fungera som ett verktyg för att arbeta med sig själv. Det kan vara ett sätt att lyckas rota igenom sitt inre och förstå de känslor som gömmer sig där inne. Ibland behöver man verktyg för att kunna förstå sig själv, och musikskapandet var ett sådant för mig. Musiken har gjort mig starkare.

Text: Aleksandar Buntic

Det här inlägget postades i Artiklar, Artiklar, Depression, Kultur, Musik, Psykisk hälsa, Recensioner & reflektioner, Relationer, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera