Så jävla tyst
Om att vara ett barn i en fuckad familj

Hens lockiga långa svarta hår fladdrar förbi utanför grannarnas fönster, som bodde under hen i det sunkiga höghuset. Det går snabbt. Men det går inte som hen tänkt sig. Det gick nog inte som någon hade tänkt sig egentligen.

Jag sitter i mitt rum helt apatisk. När jag efter ett tag börjat kunna röra på mig igen så går jag ut och igenom hallen. Jag ser att min mamma sitter och kollar på tv. Vi vet båda att mitt syskon nyss låst in sig i badrummet och hoppat ut genom fönstret, så varför sitter min mamma och kollar på tv som om ingenting hade hänt? Jag har ingen aning om vad min mamma känner eller tänker, kanske har hon stängt av? Jag minns inte riktigt hur jag själv tänkte heller efter allt som hände, det är lite blurrigt, troligen är det blurrigt för att jag på något vis förträngt det. Jag minns bara paniken, maktlösheten och rädslan som jag hade innan hen låste in sig och hoppade.

”Nej, Inte nu igen, vill inte, vill inte, vill inte!!!” tänkte jag när min mamma och mitt syskon började bråka och skrika på varandra i hallen. Jag minns också hur rädd jag var över att mitt syskon skulle ligga död och platt nedanför vårt hus. Hela natten tänkte jag på detta, bilden av mitt döda syskon nedanför mitt hus. Ingen hade liksom ansträngt sig för att meddela mig vad som hade hänt, och jag vågade inte titta ut. Låg bara och oroade mig. Ingen sa någonting. Jag minns bara att jag var väldigt ensam.

Jag vet egentligen inte vad någon tänkte i min familj, man pratade liksom inte med varandra. Eller nja, definitivt så pratade ingen med mig och jag fick aldrig något utrymme att själv tala – talade jag så lyssnade ingen. Jag fick mest gissa mig fram, tolka, förstå och missförstå på egen hand. Dom tänkte att jag var för liten för att fatta, men jag fattade, jag tror att det var dom som inte fattade. Jag har svårt att minnas allt som hände efter att hen hade hoppat. Det jag minns är att alla betedde sig som om inget hade hänt. Sedan minns jag att min mamma och mitt syskon kom hem från sjukhuset någon dag senare. Mitt syskon hade överlevt, hen hade turligt nog landat i buskarna som då hade dämpat fallet, men hen hade brutit benet och gick nu med gips och kryckor. Alla skämtade och skrattade bort det, som om det skulle varit det normalaste som finns att man som tioåring hoppar från ett höghus och bryter benen. ”Hö-hö.” Troligen var det bara en försvarsmekanism; skratta och avdramatisera det som gör ont. Det onda försvinner dock inte. Det försvann aldrig. Det bara växte och rotade sig djupare och djupare.

Flera år senare, har jag fortfarande ont av all skit som hände när jag var barn. Även fast jag inte haft någon speciellt nära kontakt med någon av dom, och inte heller bott med någon av dom sen jag var liten, så påverkar det mig så enormt mycket. Min personlighet är utformad efter all den skit man fick utstå. Det har liksom etsat sig fast någonstans.

Jag brukar säga att det spökar i min kropp. Att jag är ett tomt skal som hemsöks av något som vid någon tidpunkt dog och blev förlorat. Det här spöket som bor i min kropp försöker ta tag i allt som kallas liv, men allt går förlorat då ett spökes händer aldrig kan greppa sig fast. Ensamt där inne sprattlar det omkring utan någon riktning. Jag vet inte riktigt exakt när jag dog, jag vet bara att jag gjorde det. Kanske finns det någon chans till att börja leva igen. Jag vet bara inte hur, när eller var.

Text: Ax

Det här inlägget postades i Livsvillkor, Normer & utanförskap, Psykisk hälsa, Relationer, Samhälle, Vardagligheter och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Så jävla tyst

  1. Miua skriver:

    <3 <3 <3

Kommentera