Orakad
Att inte raka sig under armarna

Med jämna mellanrum uppstår det hårchocker och upprördhet över lite armhålehår. Men hur känns det för de kvinnligt kodade personer som väljer att inte raka sig under armarna, trots att normen påbjuder det?

Året var 2012. En hårig armhåla syntest i direktsändning och Sverige förfasades. Många blev upprörda, andra äcklades. De flesta var män. Det där var inte attraktivt. 2014 hände nåt liknande, när Nour El Refai hade orakade armhålor på Melodifestivalen. Jag var en av dem som gjorde uppror och visade upp min håriga armhåla i sociala medier. Allt under #hairriot och #tahårettillbaka. Jag stod på mig. Men bekväm var jag inte.

Ångestframkallande norm

Jag vet inte hur lång tid det har gått sedan jag sist rakade mig under armarna. Sex år? Om en bortser från de två gångerna jag var på Retrospelsmässan och Comic Con, utklädd till Chell från Portal 2 – då vågade/orkade jag inte gå orakad, med risk för att bli utstirrad. Det kändes onödigt ångestframkallande, så jag tog bort den faktorn ur ekvationen.

Kvinnor började raka sig under armarna när ärmlösa klänningar blev populära i USA 1915, tack vare en annons i ett modemagasin. Själv saknar jag att kunna gå i linne utan ångest. Utan att oroa mig för om någon ser, äcklas. Jag saknar att träna på gymmet i kläder som inte måste täcka mina armhålor.

Varför gör jag det då? Eller inte gör det, snarare. Varför rakar jag mig inte om det nu ger mig ångest att visa upp mina armhålor? Just precis därför. För att en orakad kroppsdel ger mig ångest – och det ska inte behöva vara så. Jag tänkte att jag bara skulle hålla på så länge som jag kände mig obekväm med det. Det har inte gått över än. Därför fortsätter jag.

Det började bara en dag när jag inte hade råd att köpa nya rakblad och hade sedan ingen ork. ”Lika bra att testa en period orakad”, tänkte jag. Dessutom upptäckte jag att jag svettas och luktar mindre när jag inte rakar mig. Men det är tydligen olika för alla.

Feministtrams

”Du är ju hårigare än vad jag är”, sa en snubbe, oombett, efter att ha sett mig med lite kläder. Det var jag inte. Och det var inget elakt sagt, per se, men det fastnade ändå. För kvinnligt kodade personer ska inte vara håriga. Det är avtändande och upprörande. Jävla feministtrams.

Allt jag vill är att vara bekväm i det som känns bäst för min kropp. Och just nu mår den bäst av att inte rakas alls. Men det är inte okej, enligt vissa. Och jag kan inte sluta bry mig.

Jag är knappt bekväm när jag umgås med andra som inte heller rakar sig under armarna. Jag borde kunna gömma mig i gänget, bara vara en av flera, men normen sitter jäkligt hårt inpräntad. Och jag bryter mot den. Det skaver.

Före detta Sverigedemokraten Hahne om orakade armhålor.

Intervju med tre

För att få lite perspektiv på det hela bestämde jag mig för att fråga tre andra kvinnor, som valt att inte raka sig under armarna, hur de ser på saken och tycker att det känns.

Varför/När bestämde du dig för att inte raka dig under armarna?

Lovisa: För fyra år sedan. Hade långsamt fått upp ögonen för feminism och börjat kritisera vissa normer, men hållit fast vid rakningen på grund av tänkte att det var något jag valde själv för att jag tyckte det var snyggare och fräschare. Jag slutade för att jag insåg att jag aldrig sett mitt armhålehår helt utväxt (eftersom jag började raka bort det så fort det kom), vilket kändes helt sjukt.

Reklam från 1933

Hanna: Jag minns faktiskt inte exakt när jag bestämde mig för att sluta raka mig, jag tror att det var när jag var runt 20 kanske, så för ungefär fem år sen. Jag tror att det från början var ett sorts statement, att jag tänkte att det var otroligt orättvist att jag var tvungen att raka mig medan killar i min omgivning inte behövde det. Speciellt eftersom jag alltid varit känslig mot rakhyvlar och fått utslag och grejer. Från början var det mer som ett experiment tror jag, typ hur långt håret kunde bli, hur det skulle se ut, hur det skulle kännas och så. Jag tänkte nog inte att jag skulle fortsätta att inte raka mig, snarare att jag skulle se hur det kändes och sen kunde jag raka bort det igen. Jag tror också att det var lite av en debattstartare, det känns som att hår under armarna var en större grej för fem år sen och något som kunde starta en större diskussion om feminism. Jag tror att mitt ultimata "varför" nog var för att det i framtiden kunde få vara ett faktiskt val om huruvida en ville raka sig under armarna, inte ett statement.

Tatiana: Jag bestämde mig för tre år sen, mycket för att utmana mig själv. Jag var nyfiken på vad som skulle hända, både för mig själv och för omgivningen. Det visade sig vara mycket svårare än jag trodde, allra mest för mig och mina föreställningar om kropp och yta.

Vad brukar du få för reaktioner på att du inte rakar dig under armarna?

Lovisa: Tror inte att jag fått några speciella reaktioner, som jag har märkt i alla fall. Mitt ex tyckte att jag fick göra vad jag ville med min kropp (duh), men hen tyckte själv inte att ”det var attraktivt” och det var ju inte så roligt att höra. Men efter det: inga ligg som har klagat, inga kompisar som undrat (om vi inte specifikt diskuterat det), möjligtvis blickar men det är alltid svårt att veta om en inbillar sig för att en är självmedveten eller om folk faktiskt brytt sig.

Hanna: Numera får jag nästan inga reaktioner alls. Jag minns inte ens senast någon kommenterade det. Det kan vara för att jag nästan enbart har vänner som har liknande åsikter som jag eller som precis som jag blivit vana vid att se håriga armhålor på kvinnor. Eller för att det kanske inte är lika mycket av en debatt längre, vilket skulle betyda att vi har vunnit – så jag hoppas på det. Det är klart att personer som kanske inte har lika mycket feministkompisar eller kommer i kontakt med håriga armhålor lika ofta som jag kan slänga en extra blick på mina håriga, men det är väldigt sällan någon som kommenterar eller ryggar tillbaka.

Tatiana: Inte så många, det är bara min mamma som fortfarande har skitsvårt för att acceptera det. Hon tycker att det ser äckligt ut, vilket väcker mitt gamla tonårstrotsiga jag. Det ger konstigt nog energi, på ett bra sätt. Den enda som varit nyfiken och frågat varför jag inte rakar mig är min lillebror. Han var cirka sju år och det blev ett bra litet samtal om utseende och normer.

Är du bekväm med att inte raka dig under armarna?

Lovisa: Nu ja; typ ett av mina bästa beslut gällande min kropp, tillsammans med att sluta raka benen. Första åren kunde jag ibland undvika att ha linnen eller så i vissa sammanhang där jag inte kände mig bekväm (där jag tänkte att folk skulle döma mig på grund av det) eller om jag hade en dålig dag. Tror det hjälpte att jag var i en kompisgrupp där flera gjort samma val. Sen började jag tycka att det var fint och så härligt att inte behöva raka sig (sparar så fett mycket tid!). Nu reflekterar jag aldrig över det, tänker inte på att det är där – och jag har inte några enstaka ljusa fjun direkt. Det är liksom varken fint eller fult, det bara är där och det har fått mig att acceptera min kropp på ett helt annat sätt – har en mycket mer avslappnad inställning till den nu.

Hanna: Jag skulle absolut säga att jag är bekväm med att inte raka mig under armarna. Jag har blivit så van vid mina håriga armhålor att det har känts oerhört konstigt de kanske 2-3 gångerna jag har rakat dem under de här åren, lite som en plockad kyckling eller nåt. Jag tror att jag tänker mycket mindre på det idag än jag gjorde i början vilket är skönt. Idag ser jag det som något självklart att kvinnor kan välja att inte raka sina armhålor. De få gånger jag kan känna mig obekväm är i riktigt festliga kläder, som till exempel en balklänning. Jag vet inte vad det är, men det är något, kanske förväntningen om det hyperfeminina, som gör att mina håriga armhålor ser absurda ut.

Tatiana: Ja, nu är jag det! Det känns naket och fult utan mitt armhår, vill absolut inte raka det.  

Avslutningstankar

Att läsa de här svaren kändes väldigt upplyftande. Det gav mig lite kraft att hjälpa mig att komma över mina egna issues. Men för mig är det fortfarande en bit kvar.

Hjälp mig att bli bekväm i min egen kropp. Försök att sluta se det som något konstigt och avvikande (och äckligt) när kvinnligt kodade personer väljer att inte raka sig. Precis som att det ska vara okej när manligt kodade väljer att raka sig. Hjälp till att bryta normen. Sluta bry dig om vad andra gör. Det vore kanonschysst av dig. För du gör faktiskt skillnad. Tack på förhand.

Text: Marika Berndtson

Det här inlägget postades i Normer & utanförskap, Samhälle, Tema, Uncategorized, Vardagligheter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Orakad

  1. Anonym skriver:

    savage

Kommentera