Om julen

Du läste den där dikten. Eller snarare de första raderna i den. Vem som hade skrivit den vet jag inte, men det visste säkert du. Du hade alltid koll på författare, ibland mer koll på dem än på vad de skrivit.

Storarummet var rött. Något bättre adjektiv för att beskriva det finns inte. Soffan var röd, fåtöljerna röda, mattorna röda och just den kvällen var även dukarna och en hel del av prydnadsföremålen röda. Den där tomten till exempel. Den där löjliga, oproportionerliga tomten med ståltrådsarmar och filtfötter, var också klädd i rött. Honom fick jag ta med mig hem. Tänk om du visste att jag fortfarande har honom kvar och att jag tar fram honom varje jul. Men barnen får inte leka med honom. Efter många år i en skokartong under sängen är han alldeles för dammig för det, vilket han kanske egentligen var redan när jag var liten. Dessutom är jag rädd att han ska gå sönder.

Du läste den där dikten och när du kom till ordet ”mor” och läste att hon hade städat och pyntat, trodde jag att du menade min mamma. För det var just vad hon hade gjort de senaste dagarna. Men kanske syftade du på dig själv – Matriarken. Matriark, bildat av latinets "mater", moder. Mater, nominativ femininum, skulle jag tro. Vilken deklination minns jag inte längre. Visste du om att jag läste latin? Jag vet att jag berättade det, men jag är inte säker på att du hade kraft och energi att ta till dig informationen vid det laget. Men detta var långt innan du blev sjuk. Eller kanske snarare långt senare.

Finns det glittriga frigolitäpplen någon annanstans i världen än i din julgran? Det måste det väl finnas eller åtminstone ha funnits, för du tillverkade dem ju inte själv. Men jag har aldrig sett några andra. Jag kan riktigt se framför mig hur du stod i affären och valde mellan frigolitäpplen med och utan glitter. Valet var nog ganska självklart, eller hur? Du älskade ju allt som glittrade, glänste, skimrade och blänkte. Kanske var det därför du satt och såg på mitt hår när solen lyste på det genom fönstret de där junidagarna när jag hade så hög feber. Eller så var du bara där för att avlasta mina föräldrar. Eller kanske ville du finnas hos mig när jag behövde dig som mest.

Du läste den där dikten och log. Som om du trodde att jag gick och väntade på tomten. Men jag trodde inte på tomten. Egentligen vet jag inte om jag någonsin har haft någon särskilt stark tro på honom. Det var aldrig tomten och julklapparna som var det viktiga med julen för mig. Inte för dig heller. Det vi båda såg fram emot mest den kvällen var att kusinerna skulle komma dagen efter. Och min farbror och faster och din syster också, naturligtvis. Jularna har förändrats en hel del sedan dess, men om du visste hur mycket som faktiskt är sig likt, skulle du nog bli glad.

Det luktade inte senap hos dig den kvällen, vilket det gjorde hemma hos oss. Det var nog delvis därför som jag hellre ville vara hos dig. Jag är inte säker, men jag har för mig att du hade bakat. Inte pepparkakor, dem bakade vi. Kokostoppar, kanske? Eller någonting med mandel? Du bakade alltid så mycket. Året runt. Och då luktade det gott i hela huset. Det tyckte jag inte alltid att det gjorde när du lagade mat. Du lagade nog för vuxen mat för min smak. Nu skulle jag nog tycka om den, men det här var för längesedan, långt innan jag hade lärt mig uppskatta så kallade vuxna smaker och långt innan det fanns måltidsersättningstetror istället för vanlig mat i ditt kylskåp.

Du läste den där dikten. Det gjorde du varje år. Kvällen före julafton i ditt färgsprakande, varma hem läste du de första raderna i en dikt, som jag inte vet vem som har skrivit. Kanske var det inte ens en dikt, utan de inledande meningarna i en roman eller novell. Vad vet jag? Jag vet bara att du läste samma ord samma kväll varje år. Men du slutade med det. Du slutade pynta ditt hem tills det glittrade, slutade baka småkakor och laga mat som var alldeles för vuxen för mina barnsliga smaklökar. Och du slutade att läsa den där dikten kvällen före julafton varje år. Men oroa dig inte. Även om det kan bli svårt att hitta en text som jag vet så lite om, så ska jag nog leta reda på den, och när jag har hittat den ska jag läsa den själv – kvällen före julafton varje år.       

Text och bild: Frida Andersson

Det här inlägget postades i Artiklar, Kultur, Vardagligheter och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera