Lina Neidestam
Intervju med den svenska serietecknaren

Ända sedan jag fick en flyer av seriekollektivet Polly Darton på Hultsfredsfestivalen 2006 har jag varit medveten om Lina Neidestam. Men inte förrän långt senare förstod jag att det var samma person som ritade Zelda. Och det var inte förrän ännu senare som jag fick ett av mina första recensionsexemplar (Zelda – De första ljuva åren), med en lapp från förläggaren: ”Ni bor ju i samma stad – här är Linas mail.” Tyvärr är Neidestam en mycket upptagen kvinna och jag fick gott vänta i ett år innan hon hade tid att svara på mina startrucked-svamliga frågor. Men här är de och den efterlängtade intervjun med serietecknaren Lina Neidestam:
 

Namn: Lina Maria Neidestam

Född: 1984 i Södertälje

Bor: Frölunda, Göteborg

Utbildningar: Serieskolan i Malmö, Konstskolan Basis i Stockholm och HDK i Göteborg.

Priser: Adamsonstatyetten, Stora Ponduspriset, Albert Engströms ungdomspris och Nöjesguidens litteraturpris


Om det är, mot all förmodan, någon som har missat Zelda – hur skulle du beskriva serien och Zelda i stort?

Den första Zelda-strippen publicerades i Metro 2007 och då var Zelda en nyinflyttad nittonåring i Stockholm som hade stora ambitioner att rädda världen genom att bli journalist. Men hon har alltid haft svårt att leva upp till sina höga ideal i praktiken och är väldigt impulsstyrd, så sedan dess har hon mest flackat runt mellan krogen, polares soffor och osäkra vikariat. Nu fyller hon snart trettio och börjar få panik över sina bortkastade twenties. Rent tematiskt har Zelda alltid handlat mycket om feminism, klass och klimatångest. De senaste åren har serien dock rört sig bort från plakatpolitiska punchlines och börjat kretsa mer kring karaktärernas vardagsliv och relationer. 

Hur ser en vanlig arbetsdag ut nu jämfört med 2007?

För elva år sedan publicerades Zelda i Metro en gång i veckan och i varje nummer av tidningen Nemi, så då ritade jag serien på kvällar och nätter vid köksbordet. På dagarna pluggade jag på Komvux och tog de ströjobb jag kunde få. Idag publiceras Zelda sex dagar i veckan i många dagstidningar, framförallt i Norge, så nu jobbar jag nästan varje dag och har Zelda som mitt heltidsjobb. Det tog ungefär sex år innan jag kunde leva helt och hållet på Zelda. I början ritade jag serien med papper och penna, men idag tecknar jag digitalt eftersom det går snabbare och blir snyggare.

I boken De första ljuva åren kan vi se hur Zeldas utseende har förändrats (och tecknarstilen), men har hennes personlighet förändrats något?

De första ljuva åren är en samling av stripparna i de två första Zelda-böckerna. Då är hon mycket mer en revanschlysten ångvältspersonlighet med småstadskomplex än vad hon är nu. Stockholm har tuggat sönder henne lite sen dess och hon är inte lika vass i kanterna längre, utan bär på mer självtvivel.

Zelda-evolutionen

Har sett hintar på Instagram att du spelar tv-spel – berätta allt.

Haha, tyvärr är jag sämst på alla tv-spel utom Donkey Kong och gamla springa i sidled-spel på Super Nintendo. Jag är mycket mer inne på töntiga frågespel som TP och sånt. Min hjärna samlar på sig väldigt mycket fakta som jag aldrig har nytta av förutom i frågesport. Hade jag inte scenskräck skulle jag passa väldigt bra i På spåret.

Zelda skulle få ett eget (billigt) lådvin.

Serien Lilla Berlin fick ju en egen öl hösten 2015, men vad hade Zelda fått? Finns det något sådant inplanerat?

Helt klart ett billigt lådvin! Men inget planerat. Däremot har jag fått förslag om allt från Zelda-film till Zelda-dockor. Men hittills har det mest blivit ritande. 

Är det fortfarande roligt att rita?

Japp! Det är hittepåandet som det går trögare med. Med den här produktionstakten går det inte att vänta på inspiration. 

Vilken fråga hade du önskat att du fick oftare?

Jag tycker att det vore kul att prata mer om själva ritandet och bildvärlden. Jag lägger ner mycket tid och tankeverksamhet på karaktärernas kroppsspråk, hemmiljöer, kläder, färgsättning, väder, exteriörer och annat men får ändå mest svara på frågor om huruvida Zelda är en dålig feminist eller ej. Jag tror att journalister gärna hänger upp det mer på samtidsdebatt än själva den konstnärliga biten.

Du har nämnt nåt om att du som kvinna måste en vara en god förebild, men blir du förvånad när jag säger att även Zelda är en förebild? Just för att hon är så mänsklig och får folk (bland annat jag) att känna sig mindre kass i och med att hon inte är perfekt, varken utseendemässigt och som person. Eller humörmässigt. Det är väldigt skönt.

Ångvälts-Zelda

Det är toppen att du läser serien så! Jag har alltid saknat kvinnliga antihjältar i kulturen och det har nog påverkat Zeldas personlighet en del.

Din serie gör saker – idéer och problem som annars beskrivs med svåra ord och 200 högskolepoäng – lättförståeliga och mer greppbara. Hur gör du? Eller tack snarare.

Tack själv! Jag vet inte, jag är ju ingen akademiker så jag kan nog bara göra det på det här sättet. Men jag tror att det viktigaste är att inte vara för fast i sin egen världsbild utan att kunna hitta på många olika infallsvinklar på allting. Sedan gör man om det till argument som passar de olika karaktärerna i serien och deras personlighet. Då har man dialog och konflikt och då brukar humorn komma av sig själv.

Text: Marika Berndtson

Det här inlägget postades i Konst, Konstnärliga uttryck, Kultur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera