The Phantom of the Opera

På GöteborgsOperan spelas just nu klassikern The Phantom of the Opera, en historia som utspelar sig på Parisoperan. Christine slits mellan tre män: Fantomen, sin barndomsvän Raoul och minnet av sin döde far. GöteborgsOperan tillsammans med Finlands Nationalopera tar med oss på en svindlande berättelse om kärlek, mörker och hur det är att slitas mellan två olika världar.

Sorlet tystnar när mörkret lägger sig i salongen och scenen tänds upp. På scen förrättas en auktion med memorabilia från en svunnen tid. ”Step up, step up!” utbrister utroparen och pekar på kristallkronan som ligger på scenen – den är svår att missa. Kristallkronan förtäljer om hur den kom att ligga där, bortglömd med tiden men med en besynnerlig bakgrund. Till tonerna av ledmotivet börjar kronan sakta röra sig. I egenskap av en som fått platsen precis under där kronan sakta höjs upp mot taket, känns det förtjusande nervöst. De snirkliga detaljerna på kronan framhävs av strålkastaren, och hela salen fylls av skuggor som sträcker sig längs väggarna. Detta är bara början på musikalen The Phantom of the Opera, och redan nu överväldigas jag av välbehag över all ståtligt pomp.

Den överdådiga estetiken genomsyrar hela föreställningen. Scenografin får en att tappa andan; det känns som att man deltar i en revy från en tid då man inte höll tillbaka på visuell glamour, scenkläder och rekvisita. Under de många teaterrepetitioner som utspelar sig på pjäsens opera i Paris, förväntar man sig nästan att få se deras uppsättning fylld av tyll, pråliga operadräkter och italienska divor och tenorer.

Fred Johanson (Fantomen) och Sofie Asplund (Christine) - foto: Mats Bäcker

Dansarna, som fladdrar omkring i bakgrunden, föser till slut fram en av uppsättningens huvudpersoner. På scen står den tillbakadragna och föräldralösa Christine Daaé, spelad av åländske operasångerskan Sofie Asplund som snart kommer lyfta hela föreställningen. Det finns många superlativ som i smickrets anda kan beskriva hennes prestation. När hennes blyga karaktär brister ut i sång hon blir indragen i en intensiv och destruktiv relation med musikalens andra huvudkaraktär – själva Fantomen på operan. Operasångaren Joa Helgesson smyger runt i bakgrunden och viskar med basröst lovord i Christines öra. När hon kliver in i hans värld fylld av skuggor och mörka tillhåll, snärjs hon snart av hans intensitet och råa, sexuella energi. Han intalar henne att att han själv är den Angel of Music hennes bortgångne pappas försäkrat att hon skulle finna; att hon är ödesbestämd att föras samman med och nå sin potential genom honom. Eller är de varandras musikänglar, som eggas av varandras beroende? Det framgår aldrig huruvida så är fallet, eller om Fantomen enbart vill äga och härska över Christine – är han förälskad i Christine, eller bara i hennes röst?

Deras destruktiva förhållande leder till den starkaste prestationen under musikalens gång. Genom trappor och labyrinter sjunger de några av de allra mest kända tonerna genom musikalhistorien. Här får återigen scenografin ta plats. Genom de vilseledande gångarna till Fantomens tillhåll långt under jorden, rör sig de två huvudpersonerna på trappor som glider över scenen. Här har man valt att använda sig av statister som ska visa på de oändliga gångarna. De låter statisterna, som är klädda som de två huvudkaraktärerna, symbolisera hur inlindad och vilseledd Christine kommer att bli av den egoistiske Fantomen. Man häpnas över idérikedomen för att förstärka det genomgående tema av mörker som The Phantom of the Opera skildrar.

Fantomen och Christine - foto: Mats Bäcker

Det märks att boken, författad av Gaston Leroux, som Andrew Lloyd Webbers musikal från 1986 är baserad på, verkligen är skriven 1910. Trots Leroux torftiga karaktärsbygge lyckas Sofie Asplund att porträttera den smått svaga huvudrollen. Hon slits mellan tre män – Fantomen, sin döde pappa, samt kärleksintresset och barndomsvännen Raoul som spelas av Tobias Ahlsell. Hans karaktär får ta en sidoroll, även om Ahlsells röst verkligen tränger igenom den tråkiga och motiga karaktär som Raoul är. Som åskådare förstår man inte hur Christine kan känna någon sorts attraktion till honom – inte heller hur hon tillåter sig kuvas under Fantomens vilja. Just detta gör att Christines karaktär känns utdaterad och svår att relatera till.

Joa Helgesson (Fantomen) - foto: Mats Bäcker

Musikalen framförs på engelska. En förtjusande överraskning är därför att ett stycke sjungs på svenska; en referens till Christines svenska bakgrund. Själva ensemblen består av två nordiska operahus – GöteborgsOperan och Finlands Nationalopera. Man har även valt att ha två olika uppsättningar: en bestående av musikalartister; den andra av operasångare. Jag får chansen att se den senare. Det är ett uppskattat och nytänkande sätt att framföra och verkligen ta vara på denna klassiker.

The Phantom of the Opera är en rysframkallande upplevelse. Vad man än må säga om originalkraktärerna som Leroux skapat, presterar alla fantastiskt på scen. Man har tagit vara på all den glamour och mörka teman som musikalen innebär. Ovationerna är starka när ensemblen tackar för sig. Fantomens undermedvetna strävan efter att andra ska sona för hans lidande, att de ska straffas för hans mentala ohälsa och utanförskap, hänger kvar i luften när skådespelarna till slut lämnar scenen. Den sista rysningen må lämna min kropp, men upplevelsen består.

Text: Emelina Hagerskans

Det här inlägget postades i Kultur, Recensioner & reflektioner, Scenkonst och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera