Allt eller inget

Allt eller inget. Gör, tro eller tyck något fullt ut eller låt bli det helt. Svart eller vitt. Det verkar som att nyanser är helt ute. Men måste det vara så? Det är den frågan den här texten ställer.

Texten du just läser skrevs först för hand. Den skrevs med blyertspenna och på papper och skrevs sedan rent på dator. För så jobbar jag. Kanske är det ett ovanligt tillvägagångssätt nuförtiden. Redan för flera år sedan pratade jag och mina dåvarande kurskamrater om vanan att skriva för hand, och flera av dem sade att de i stort sett aldrig använde blyertspennor. Men det gör jag – och det förvånar en del. Många skriver alltid på dator eller använder mobilen för att göra anteckningar. De använder tekniska hjälpmedel till mycket annat också.

Sedan finns det människor som har en rakt motsatt inställning. Jag hörde en gång en person raljera över det teknikfixerade samhället. Han hade minsann ingen mobiltelefon och skulle aldrig skaffa någon. På sätt och vis är den inställningen beundransvärd. Han vägrade bli beroende av teknik och ett ständigt informationsflöde, vilket åtminstone jag tycker verkar sunt. Samtidigt ter sig ett sådant ställningstagande en aning bakåtsträvande. Även om det kan finnas en poäng i att inte alltid vara uppkopplad eller tillgänglig, kan det ju vara bra att till exempel kunna ringa efter hjälp om det skulle behövas. Själv har jag mobiltelefon, en smartphone till och med, trots att jag inte använder vare sig den eller datorn lika mycket som många andra.

Det verkar finnas två läger; ett som ivrar för införlivandet av teknik på alla områden och ett som vill bojkotta allt vad teknik heter. 100 % eller 0 %. Allt eller inget. Finns det inget mellanläge? Naturligtvis finns det det, men det är som om båda lägren hyser ömsesidigt förakt.

Och det gäller inte bara teknik. Det kan till exempel handla om hur mycket pengar som bör läggas på kläder. Vissa ser ner på dem som inte köper märkeskläder, medan andra inte kan förstå hur någon, som annars inte brukar spendera särskilt mycket på sitt utseende, kan köpa en dyr men vädertålig jacka.

Ett annat exempel är sockerkonsumtion. Jag besökte en gång en tandhygienist som frågade om jag brukade dricka läsk. Jag svarade helt sanningsenligt nej. När hon inte trodde mig, berättade jag att den senaste gången jag drack läsk var på en fest flera år tidigare. Hennes reaktion på detta var starkare än väntat, som om hon fick en smärre chock över att jag hade utsatt tänderna för en sådan påfrestning. Kanske avstår hon själv helt ifrån sötsaker och det är såklart beundransvärt. Överkonsumtion av socker orsakar ju stora problem, inte minst för tänderna, så naturligtvis är det bra att inta en restriktiv hållning. Men att alla hennes patienter skulle vara sådana sockerasketer att mitt lilla tonårssnedsteg skulle ha anledning att chockera henne, har jag svårt att tro. Särskilt med tanke på att de flesta jag känner unnar sig något sött ibland.

Principen är densamma som när jag en riktigt kall sommar uttryckte en önskan om att det skulle bli varmare. Reaktionen på detta blev något i stil med: ”Så du vill att det ska vara trettiofem grader!”, vilket inte alls var vad jag menade. Det enda alternativet till att gå runt och frysa mitt i sommaren kan väl rimligtvis inte vara att försmäkta i hetta. Det borde, i det här fallet som i många andra, finnas något mellanting. Eller åtminstone en förståelse för att alla inte har samma åsikter och utgångspunkt.

Allmänheten brukar kallas för den grå massan. Om det är en ackurat beskrivning i det här sammanhanget kan diskuteras. Det verkar snarare vara så att många ser världen i svart eller vitt, istället för i nyanser däremellan. Antingen eller. Allt eller inget. Teknikhysteri eller teknikfientlighet. Bara dyra kläder eller bara billiga. Sockercelibat eller sockerfrossa. Sexton eller trettiofem grader. Kanske har vi anledning att fråga oss om inte rimligheten snarare ligger någonstans i mitten än i något av extremlägena. Naturligtvis ska vi inte sluta ta ställning för det som är rätt och emot det som är fel, men det utesluter inte att vi kan ha något att vinna på att försöka se världen på ett mer nyanserat sätt. Det borde gå att hitta en gyllene medelväg. Det gjorde jag när jag renskrev den här texten på datorn. Hade jag inte gjort det skulle ju bara de som har tillgång till min anteckningsbok fått tillfälle att läsa den, och det hade ju varit olyckligt.

Text: Frida Andersson

Det här inlägget postades i Samhälle, Vardagligheter och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera