Recension av Paulo Coelhos Alkemisten

Paulo Coelho är en vår tids mest uppmärksammade författare. Flera av hans böcker har blivit kritikerrosade. Detta gäller inte minst Alkemisten, som måste räknas som en modern klassiker. Men hur modern är den egentligen? Trots sina många fördelar och sin i mångt och mycket tidlösa stil, finns det vissa aspekter av boken som bör ifrågasättas.

”Och när du vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld”. Så säger kung Melkisedek till herdepojken Santiago i Paulo Coelhos klassiker Alkemisten och hans ord blir en drivkraft för pojkens sökande efter lycka. Med dem i ryggen beger han sig ut på sitt livs resa, en resa som tar honom långt hemifrån – både bildligt och bokstavligt.

Handling

Resan börjar i Spanien. Bokens huvudperson, herdepojken Santiago, har kommit med sin fårhjord till staden Tarifa. Där träffar han en underlig gammal man som påstår sig vara kung av Salem. I utbyte mot en tiondel av hjorden lovar han Santiago allt han kan behöva för att nå sitt mål i livet; att hitta den nedgrävda skatt han har haft en återkommande dröm om. Han går med på detta och efter att bytet har skett, säljer han återstoden av hjorden och med pengarna från försäljningen, nyvunnen visdom och stenarna urim och tummim i ränseln ger han sig ut i världen.

Han reser till Nordafrika där det första som händer är att han förlorar alla sina pengar. Nedslagen av den händelsen tar han arbete i en kristallbutik för att tjäna ihop tillräckligt mycket pengar för att kunna köpa en ny fårhjord. Men när den dag, då han har fått ihop den summa en ny hjord skulle kosta, väl kommer, bestämmer Santiago sig för att ändå fortsätta vidare till Egyptens pyramider där skatten enligt drömmen ska finnas. I den karavan han sluter sig till finns en engelsman som berättar för honom om alkemi. Så småningom får han även träffa den person som benämns som ”alkemisten” och med vars hjälp han till slut når sitt mål, trots en del hinder på vägen.

Språket

Språket i Alkemisten har en gammaldags ton som för tankarna till sagor i stil med dem i Tusen och en natt. Detta rimmar väl med handlingen och miljöbeskrivningarna i boken. Även om inget årtal finns angivet tyder mycket, till exempel frånvaron av moderna färdmedel, på att berättelsen utspelar sig för längesedan. Det faktum att läsaren inte får veta när handlingen utspelar sig har en poäng i och med att det gör berättelsen mer tidlös. Att försöka uppfylla sitt levnadsöde torde ha varit lika aktuellt genom alla tider.

Alkemisten är som en saga för vuxna. Boken innehåller alla de särdrag som brukar känneteckna en klassisk saga: linjär kronologi, övernaturliga väsen och händelser, en ridderlig huvudperson, godhetens kamp mot det onda och en skattjakt. Det gör att texten blir lättläst samtidigt som den erbjuder viss spänning. Citatet om hur universum verkar för att människors levnadsöden ska bli uppfyllda följer som en röd tråd genom berättelsen och utgör ett slags motsvarighet till sagornas sensmoral.

Symboler och referenser

Ett genomgående drag genom hela texten är förekomsten av symboler. På ett övergripande plan kan alkemi-tematiken ses som en symbol för bokens huvudtema – att förverkliga sitt levnadsöde. På samma sätt som alkemister strävar efter att omvandla oädla metaller till guld, försöker Santiago omvandla sin enkla herdetillvaro till något mer storslaget. ”Santiago” är förövrigt en del av namnet på en känd pilgrimsled i Spanien (Santiago de Compostela).  Huvudpersonen gör ju något av en pilgrimsfärd, vilket arbetsgivaren i kristallbutiken understryker att han alltid velat göra men aldrig gjort. Pilgrimsfärden utgör hans sätt att förverkliga sitt levnadsöde, även om den aldrig blir av – något som sporrar Santiago att ge sig ut på sin. Namnvalet kan med andra ord ses som ett förtydligande av temat.

Texten är också späckad med bibliska referenser. Kung Melkisedek delar namn med den främste av Gamla testamentets överstepräster och bär liksom dem en ädelstensförsedd bröstsköld. Han ger Santiago urim och tummim, som enligt tredje mosebok användes vid prästvigningen. Att både han och senare i berättelsen även alkemisten ritar i sanden refererar till en nytestamentlig text där Jesus gör just detta. En annan biblisk referens är ökenvandringen. I moseböckerna vandrar Israels folk genom öknen mot löfteslandet. Precis som Santiago når de en bättre tillvaro efter en strapatsrik färd.

Omdöme

Stilen gör läsningen intressant men är inte helt oproblematisk. I äldre litteratur kan kvinnosynen ofta ifrågasättas och i och med användningen av ett gammaldags språkbruk har författaren tyvärr även fått med sig en i vissa drag tvivelaktig kvinnosyn i texten. Santiago påminner om hjältarna i klassiska sagor. Även om han tvivlar på sig själv och sin förmåga emellanåt, fortsätter han att sträva mot sitt mål. De två kvinnor han uppvaktar under resans gång förväntas bara invänta hans återkomst. Detta beteende backas dessutom upp av andra män i boken. När han står i valet och kvalet om han ska fortsätta mot Egypten eller stanna kvar i en oas där han har träffat en kvinna han vill gifta sig med, säger alkemisten såhär om henne: ”Hon vet att männen måste ge sig av för att sedan kunna återvända. Hon har redan funnit sin skatt i dig. Nu förväntar hon sig att du ska finna det du söker.”. Kontentan av detta blir, som jag tolkar det, att Santiago är allt hon behöver medan Santiago själv behöver mer än sin älskade för att uppfylla sitt levnadsöde, vilket knappast kan ses som ett jämlikt synsätt.

Urim och tummim

Dessutom balanserar stilen ofta på gränsen till det klichéartade. Till exempel nämns ordet ”hjärta” oproportionerligt ofta. Santiago uppmanas att lyssna till sitt hjärta, hans hjärta sägs vilja leda honom till skatten, hans hjärta är oroligt, vilket visar att det lever, det är trolöst, det har lärt honom att tala öknens och vindens språk och så vidare. En sådan frekvent användning av ordet för tankarna till antingen mycket gammaldags diktarspråk (såsom Petrarcas texter) eller till kärleksdikter skrivna av mycket unga personer. Även beskrivningar av människor blir ibland klichéartade och stereotypa. Araber klär och beter sig på ett annat sätt än spanjorer och beskrivningen av en romsk kvinna skulle nästan kunna vara direkt hämtad från någon gammal sagas bild av en häxa. Antagligen strävar författaren även här efter att uppnå en helt igenom gammaldags stil, men även här blir det stötande.

Till författarens försvar bör dock nämnas att jag tycker att han oftast håller sig på rätt sida av ovannämnda gräns och därmed uppnår en känsla av saga och magi. I och med att berättelsen ska utspela sig i en svunnen tid stör det inte mig att symbolspråket och stilen är lite gammalmodiga, så länge innebörden inte blir stötande, vill säga. Som ett slags underliggande självkritik nämns berättelsen om Narkissos, som har gett namn till narcissismen, i prologen. Detta kan tolkas som ett erkännande av huvudpersonens självupptagenhet. Narkissos drunknade i reflektionen av sin egen skönhet. På så vis kan det hävdas att uppfyllandet av hans önskan blev hans fördärv. Kanske vill Coelho, genom att referera till myten, ge sina läsare en vink om att Santiagos liv inte nödvändigtvis kommer att bli perfekt bara för att han till slut har funnit sin skatt.

 Alkemisten är en fängslande bok som på det hela taget är väl värd att läsa. Grundhistorien och budskapet om att den som ihärdigt strävar efter att uppnå sin dröm kan göra det, är minst lika aktuell idag som på den tid då boken utspelar sig. Om universum verkar för att hjälpa oss i den strävan, får nog var och en fråga sitt hjärta.

Text: Frida Andersson

Originaltitel: O Alquimista
Författare: Paulo Coelho
Utgivningsår: 1988
Förlag: Sant Jordi Asociados Agencia Literaria S.L.
Förlagsort: Barcelona
Svensk utgåva: Bazar Förlag AB, Stockholm
Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera