Till kriminalromanens försvar

Kriminalromanen har i många kretsar dåligt rykte och anses ofta vara sämre än andra typer av litteratur. Varför har det blivit så? Det finns gott om möjliga orsaker, men är någon av dem tillräcklig för att döma ut en hel genre?

När jag var fjorton gjorde jag något otillåtet. Jag träffade en man. Jag använder ordet man och inte kille, eftersom han var betydligt äldre än jag. Det var ett sådant där möte som verkar vara för bra för att vara sant. Allt bara stämde. Jag föll direkt för hans charm och intelligens. Hans pedanteri och andra egenheter var ingenting jag fäste mig vid. Det var helt enkelt kärlek vid första ögonkastet. Att inleda ett kärleksförhållande i så unga år är ingenting som brukar rekommenderas, särskilt inte när åldersskillnaden är så pass stor som den var mellan oss. Men det kändes helt rätt, helt naturligt och okomplicerat. Det var faktiskt min lärare som presenterade oss för varandra, men döm honom inte för hårt. Han kunde ju inte veta hur saker och ting skulle utveckla sig. Dessutom var allt han gjorde att visa Döden på Nilen, trots att det var femtonårsgräns på den filmen.

Hercule Poirot, min litterära ungdomskärlek

Så gick det alltså till när jag först stiftade bekantskap med Agatha Christies mästerdetektiv Hercule Poirot. Det var i samma veva som mitt intresse för deckare föddes. Innan dess hade jag trott att den typen av böcker och filmer bara handlade om att åskådliggöra verklighetens allra mörkaste sidor; människors ondska och vidrigaste brott. Något sådant var jag inte alls intresserad av.

Så när vi på höstterminen i åttan skulle skriva deckare, kändes det väldigt ovant (fast jag måste erkänna – lite spännande också). Vår lärare förberedde arbetet genom att låta oss brainstorma runt hurdan en detektiv brukar vara. Som jag minns det var det mest de attribut som förknippas med en klassisk bokdetektiv som tog plats i tankekartan på tavlan: förstoringsglas, pipa, plommonstop och så vidare. Om den tankekartan var till någon större hjälp i skrivarprocessen vet jag inte. Däremot var de båda deckarnoveller vi fick läsa och den film vi fick se till stor hjälp. Särskilt filmen uppenbarade för mig att en deckare inte behöver vara hårdkokt och brutal. I vissa ligger fokus på mysteriet. Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att Döden på Nilen är en fullkomligt osannolik, för att inte säga omöjlig, historia. Det som händer i den filmen (och, skulle jag senare upptäcka, även i boken den är baserad på) skulle aldrig kunna inträffa i verkligheten. Men den mystiska intrigen kvarstår. Vem kan ha befunnit sig på en viss plats vid rätt tidpunkt och haft tillräckligt motiv för att kunna begå ett brott? Åskådaren eller läsaren bjuds in i handlingen på ett helt annat sätt än i många andra typer av film och litteratur.

Ett av mina favoritprogram på TV är SVT:s Babel, ett litteraturmagasin. En gång om året görs ett specialavsnitt där årets skörd av kriminalromaner står i fokus. Övriga veckor berörs sällan den typen av litteratur. Och jag har många gånger hört folk säga att de läser vad som helst utom deckare (och så fnyser de gärna en aning på det sista ordet). Varför är kriminalromanen så illa ansedd i finlitterära kretsar? Jag ska inte låtsas som att jag inte har någon aning om det. Det finns en hel del deckare som jag skulle kalla dåliga; mångproducerade böcker som verkar ha skrivits enbart för att författaren ska få chansen att grotta ner sig i otäcka detaljer rörande döda kroppar. Handlingen kommer i bästa fall i andra hand. Så visst finns det dåliga deckare, men är det anledning nog att avskilja en hel genre från den övriga litteraturen? Det finns dåliga böcker inom alla genrer och ändå är det sällan någon påstår sig läsa vad som helst utom historiska romaner eller uppväxtskildringar. Hade någon sagt så och argumenterat för varför den sortens böcker är dåliga, skulle säkert den personen få till svar att det inte går att dra alla böcker inom en hel genre över en kam. Däremot verkar det vara helt acceptabelt att göra det med deckare.

 Samtidigt pågår en rakt motsatt rörelse. Jag har nämligen även hört människor säga att de bara läser deckare – att det är den enda typ av böcker som är spännande nog att lägga tid på att läsa. Själv har jag aldrig känt något behov av att ta ställning i frågan. Jag tycker att det går alldeles utmärkt att variera läsningen mellan olika genrer.

I februari köpte jag min femtionde Agatha Christie-bok. Att ha femtio böcker skrivna av samma författare kan tyckas övermaga och kanske finns det anledning att fråga sig om de verkligen är så bra. Svaret på den frågan är ett rungande ja och samtidigt ett klart nej. Bra litteratur i bemärkelsen poetiskt språk, intressant kronologi och fängslande skildringar, skulle de knappast kategoriseras som. Och antagligen är det åtminstone delvis på grund av det som de, och många deckare med dem, har kommit att klassas som sämre litteratur. Dessutom bör det nämnas att skildringar av människor ofta blir väldigt stereotypa, ibland rent stötande, i Christies böcker. Så är det tyvärr i en stor del av den lite äldre litteraturen. Men hittar läsaren ett sätt att bortse från detta och från det ofta mediokra språket, kvarstår som sagt ett intrikat mysterium och det är därför jag även kan svara ja på frågan om böckerna är bra.

Häromveckan var jag inne i en bokhandel och undersökte vilka böcker som fanns på årets bokrea. En handfull titlar signerade Torquays deckardrottning fanns faktiskt men ingen jag inte redan hade i min samling. Däremot gjorde det mig lite varm om hjärtat att se en tonåring som var så glad över att hitta ett par av dessa böcker. Jag tänkte att än finns det hopp för ungdomen. Inte för att böckerna råkade vara skrivna av just Agatha Christie. Inte heller för att det var fråga om kriminalromaner. Det jag tänkte var att så länge en tonåring kan bli så till sig över en bok, finns det hopp för ungdomen, för framtiden. För läsning främjar inte bara språkförmågan. En person som läser mycket har stora möjligheter att stöta på andras berättelser och därmed förhoppningsvis utveckla sin empatiska förmåga. Vem vet? Kanske kan böcker, även sådana som handlar om ond bråd död, i det långa loppet bidra till en minskning av oförståelse, hat och våld.

Jag stiftade bekantskap med Hercule Poirot som minderårig, men ingen behöver drabbas av moralpanik. Det dröjde ytterligare ett par år innan vi delade säng – jag och den första Poirot-romanen jag köpte, vill säga. Men han och jag har hållit ihop sedan den där första gången jag såg honom. Ibland har kontakten varit frekvent, ibland mer sporadisk, men han har följt mig i vått och torrt; under regntråkiga eftermiddagar när vi har myst tillsammans under en filt, såväl som under sommarlediga dagar när värmen nästan har omöjliggjort andra aktiviteter än läsning. Och jag tror knappast att jag har farit illa av att ha sett Döden på Nilen innan jag hade åldern inne. Jag vill istället ta tillfället i akt att tacka min lärare från högstadiet för att han presenterade oss för varandra.

Text: Karin Vestberg

Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera