Lycklig den som har en mamma som har höfter

Hur vi klär oss säger någonting om vilka vi är som personer. Klädvalet kan uttrycka såväl auktoritet som normkritik men även fungera som statusmarkör. Olika typer av kläder har gett människor status genom åren, men vilken typ av kläder är det som ger status idag?

”De där jeansen har hon knappast köpt i år”, tänker jag. Högt skuren midja och byxben som är vida upptill men smalnar av ner mot fållen, den typiska jeansmodellen för det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet. Jag misstänker att tjejen jag ser genom spårvagnsfönstret har ärvt sina jeans av sin mamma och det tycker jag är häftigt. Jag har också övertagit en del gamla kläder som min mamma har sållat bort ur sin garderob, bland annat ett par jeans i just den modellen. Problemet är bara att vi har så olika kroppsform att de inte passar mig särskilt bra.

För några år sedan pratade jag med en dam i sextioårsåldern om kläder. Hon hade lagt märke till att unga tjejer ofta var stolta över att ha på sig äldre släktingars avlagda plagg. Jag log lite inombords, för jag hade nyligen fått en kofta av min mormor som hon hade stickat till sig själv vintern 1954. Sådana kläder innehåller något mer än bomull och polyester. De innehåller även historia.

Mormors kofta

Men jag kan förstå att damen jag talade med tyckte att det var märkligt att ungdomar gärna ville ärva kläder. Jag kan tänka mig att det en gång i tiden, kanske så sent som i hennes egen ungdom, var många som var tvungna att ärva kläder för att de själva eller deras föräldrar inte hade råd att köpa nyproducerade. Under sådana omständigheter är det ju förståeligt att nya kläder blir status, men tiderna förändras. Idag kan det till och med bli dyrare att köpa vintagekläder än en alldeles ny outfit från en lågpriskedja. Så på sätt och vis är den ekonomiska aspekten ovidkommande. Betyder det att det nuförtiden istället är gamla kläder som utgör statussymboler? Inte nödvändigtvis, men i vissa fall gör det nog det. Kläder som har viss patina, kan bli statussymboler, om än ibland högst personliga sådana. Kanske mormors gamla kofta gör att bäraren sträcker lite extra på sig.

När jag och mina kompisar började bli gamla nog att intressera oss för mode hände det att vi medvetet köpte likadana kläder. Det var väl ett sätt att markera vänskap. Idag undviker jag så långt det någonsin går att vara likadant klädd som någon annan, men så resonerar uppenbarligen inte alla. Häromdagen såg jag ett ungt par som hade likadana tofflor på fötterna. Kanske var det något slags förstadium till förlovningsringar. De hade ännu inte trätt något tecken på samhörighet på varandras händer, men ett motsvarande tecken hade de på fötterna. Om några år kanske de skickar efter matchande vinterjackor på postorder. I området där jag växte upp bodde det ett äldre par som hade gjort det och jag tyckte att de var så söta! Ingenting kan väl visa tydligare att två människor hör ihop än att de klär sig likadant.

För ett femtontal år sedan tog trenden att köpa begagnade kläder fart på allvar. Många av mina jämnåriga tyckte att det var ohygieniskt att bära kläder som kanske ”någon äcklig gubbe” hade haft innan. Jag visste aldrig vad jag skulle svara på det. Det går ju inte att veta vem som har skänkt kläder till second hand-affären. Men det var ändå trendigt att handla i sådana affärer, så pass trendigt att det gjordes ett inslag om ämnet på lokalnyheterna. Där var det en tjej som fick frågan om hon inte var rädd att just någon äcklig gubbe hade burit kläderna hon köpte. Hon svarade att han antagligen inte hade samma storlek som hon, vilket jag tyckte var ett väldigt bra svar. Kan ett plagg användas tills det går sönder istället för att slängas när det blir omodernt eller ägaren växer ur det, har vi gjort Moder Jord en tjänst. Textilproduktionen frestar på planetens resurser och det borde ses som ett gemensamt ansvar att minimera påfrestningen. Två ägare är bättre än en.

Men det är inte bara planeten som mår bra av att vi köper begagnade kläder. Ofta gagnas även plånboken av det, men inte minst ger det oss en chans att skapa oss en helt unik stil. Kläder som tillverkades för kanske flera årtionden sedan finns ju sällan i särskilt många exemplar. Stilen blir unik och den som bär kläderna får tillfälle att visa en del av sin personlighet.

Gammalt eller nytt. Originellt eller mainstream. Oavsett hur vi klär oss kan vi vara överens om att det finns en uppsjö av stilar att välja bland. Det enda som är riktigt ute kanske är att påstå att något är riktigt ute. Annars är det fritt fram att blanda och ge. Ett exempel på detta såg jag förra veckan. Jag gick förbi en kopparbyst som var alldeles täckt av ärg, det ultimata tecknet på ålder och patina. På huvudet på den hade någon satt en knallrosa peruk, som med all sannolikhet var nyinköpt. Tydligare än så blir det väl knappast. Det går alldeles utmärkt att pynta en staty föreställande en äldre herre med allvarsam uppsyn med en syntetperuk i en färg som traditionellt inte förknippas med allvar. Det går med andra ord att blanda humor med allvar och gammalt med nytt. Och det går även bra att införliva mammas nittiotalsjeans i en i övrigt nyinköpt outfit. Om mamma råkar ha samma kroppsform som en själv, vill säga.

Text och bild: Frida Andersson  

Det här inlägget postades i Vardagligheter, Vår|Sommar|Kultur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera