En slokande vildkaprifol
En text om att trotsa gränser

Obs! Denna text skrevs innan regnet kom. 

På mellanstadiet tragglar väl de flesta elever Sveriges landskapsdjur- och blommor. Dessa kunskaper sitter sällan i särskilt länge. Nuförtiden skulle jag bara kunna para ihop enstaka blommor eller djur med rätt landskap, men att vildkaprifolen är Bohusläns landskapsblomma, det sitter som berget.

Värmen den senaste tiden har satt ordentlig fart på sommaren. Även om vi bara befinner oss i juni, känns det redan som högsommar. Människor går runt med strandbagen i ena handen och en glass i den andra. Rödklövern blommar sedan länge. Körsbären börjar så smått att skifta färg och det gör på många ställen tyvärr även gräset på grund av torkan. Därför kom jag under en promenad häromdagen att tänka på vildkaprifolen, en av mina absoluta favoriter bland sommarblommorna, och undrade om den blommade ännu eller om den hade förtorkat i knoppningen. Jag kikade in under ett hasselbuskage där jag vet att det brukar växa kaprifoler och mycket riktigt fanns där en ranka med blommor. Men även de slokade och höll på att vissna av bristen på vatten.

Det var som om något slags ömhet väcktes i mig. Inte nog med att blommorna slokade. De växte också på ett så undanskymt ställe att kanske ingen mer än jag skulle hinna se dem innan de vissnade. Så jag plockade en och ställde i en vas full med vatten för att åtminstone någon skulle få njuta av den. Kanske var det barnsligt tänkt. Växter har med största sannolikhet inga känslor och om de skulle ha det, skulle de nog inte bli sårade av att människor inte uppmärksammade dem. Men egentligen var det inte blommans intressen jag tog tillvara, utan mina egna. Jag visste att risken var stor att jag inte skulle hinna plocka några vildkaprifoler i år om jag inte passade på.

Det sägs att kaprifolen blommar två gånger varje år i Bohuslän och enligt mina iakttagelser verkar det stämma. Där jag växte upp blommade vildkaprifolen både i början och slutet av sommaren och i skolan fick vi lära oss att hela Hisingen, där jag bodde på den tiden, tillhörde Bohuslän. Senare fick jag höra lite olika teorier om den saken. En del jag talade med hävdade att det bara var den västra delen som tillhörde Bohuslän, andra att det bara gällde vissa fläckar av Hisingen medan resten tillhörde Västergötland. Gemensamt för dem alla var att de verkade överens om att jag bodde i Västergötland. Själv visste jag inte säkert. Det gör jag fortfarande inte och det spelar ingen större roll för mig. Vad jag däremot vet är att vildkaprifolen blommade om där jag växte upp. Det gör den inte där jag bor nu.

Där har vi kanske något att lära av växtriket. Vi människor ritar upp godtyckliga gränser och bedömer varandra utifrån vilken sida av gränsen vi råkar befinna oss på. Vildkaprifolen däremot struntar fullständigt i sådana gränser. Den blommar helt enkelt om där förutsättningarna är de rätta.

Shakespeares Julia säger att en ros doftar likadant oavsett vilket namn vi ger den. Rosen är en symbolisk benämning på hennes älskade Romeo. Han förblir enligt henne densamme även om han byter namn. Den principen tror jag går att applicera även på platser. Om en plats, som tidigare har sagts ligga i ett visst landskap, plötsligt bedöms ligga i ett annat, förändrar det troligen ingenting hos platsens karaktär. Och jag vet av erfarenhet att en vildkaprifol doftar lika gott oavsett om den plockas i Bohuslän eller i Västergötland.  

Text och bild: Frida Andersson

Det här inlägget postades i Vardagligheter, Vår|Sommar|Kultur och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera