Borgholm Brinner
En festivalupplevelse

Redan på min första festival, Hultsfred 2005, visste jag att det här inte var något för mig. Ändå gick jag på fler och fler festivaler; Hultsfred igen, Tullakrok, Sjönevad, Bråvalla och så vidare. Varje gång kände jag ”det här är inte min grej”. Det var för bullrigt, för mycket folk, för skräpigt och bara för mycket. Maten som kunde köpas inne på festivalområdena drömde jag dock fortfarande om. Men resten? Nej. Trots detta skulle jag, under mitt trettiotredje levnadsår, på min första metalfestival. På Öland dessutom, där jag aldrig hade varit.

Borgholm Brinner – premiären för Göteborgsbandet In Flames egna festival. Kanske skulle det gå skitdåligt, rent ut sagt, och detta var enda gången den här festivalen skulle kunna komma att upplevas. Därför valde jag att köpa biljett. Med mig tog jag min syster V, roomien B som inte ens gillar metal och typ-den-enda-som-fortfarande-lyssnar-på-In Flames-vännen E.

Jag har gillat In Flames ända sedan jag hörde dem live första gången på Hultsfred 2006. Sångaren Anders Fridén sa att han hade tvättat dreadsen för vår skull och jag föll pladask. Sedan var musiken inte fy skam den heller – lite argare och skränigare än den pop och rock jag lyssnade på just då, men den hade ändå något som tilltalade mig. Därefter började min lillebror skicka In Flames-låtar till mig över Messenger och jag var fast. Och nu skulle jag äntligen få se dem på festival igen!

Inför resan

Det första problemet uppstod ganska direkt: boende. Det fanns nämligen ingen camping på den här festivalen, eftersom den skulle husera i Borgholms slottsruin. Närmaste camping låg fem kilometer därifrån. Ingen i vårt gäng kände för att köra/cykla på en okänd ö mitt i natten, plus att min storasyster var bekväm och inte ville trängas i ett svettigt tält. Så vi började söka efter vandrarhem. Som alla var fulla, eftersom vi väntat en vecka för länge. I alla fall var de som hade en bra hemsida fullbokade. Och svindyra.

Efter mycket runtrotande hittade vi ett ställe som också var fullt men som dirigerade oss till ett annat, som i sin tur hade två dubbelrum för örtio miljarder kronor per natt. Det jobbiga med det nya stället var att de hade en hemsida under konstruktion, inte svarade på mail och inte verkade vilja ha betalt i förskott. Detta skapade oro, i och med att vi då bara hade en muntlig överenskommelse och bekräftelse. Vilket skapade en hel del stress, framför allt för mig – den lättstressade.

Sedan resan. Planen var att vi skulle köra dit. Vi var tre personer med körkort: en som aldrig körde bil, en som precis tagit sitt körkort och en som haft det i 20 år. Och det var bara en person som hade tillgång till egen bil. Så det blev till att vi andra skulle få åka ner från Göteborg till Hallandsåsen, bli upplockade och samsas om förandet över till Öland. Och med ”samsas” menar jag att jag in i det sista skulle att göra allt för att slippa köra, på grund av att jag inte hade kört på flera år och numera nästan är rädd för bilar.

Resan och första dagen

Första glimten av Borgholms slottsruin.

Bilresan gick bra. Syrran körde hela vägen. E har varit på bröllop och tar sig hit i morgon på eget bevåg. Vi andra slutade snacka efter tre timmar och lyssnade på musik istället. Sedan köpte vi två plattor öl i Lessebo och drack upp en halv platta (på tre personer) första kvällen. Före öldrickandet åt vi på Lundgrens Garage – ett ställe som vi hittade på vägen till det stället som vi hade bestämt att vi skulle gå till. Det var varmt, men de hade god mat.

Andra dagen, första festivaldagen

Jag sov dåligt i natt: det finns inte direkt en AC på rummet, vi missade att det finns persienner, vi väcks av folk som fyllepratar, lastbilar som dundrar förbi, solen som går upp, värmen, folk som kommer till frukostbuffén och sedan mer värme, bilar och sol. Så jag får 5 kronor i avdrag på frukostbuffén. Det är snällt. Vi bor på ”Krutbodens Café och Rum” mitt i Borgholm. Det luktar lite gammalt och är inte direkt femstjärnigt, men rent och åtminstone det blå rummet är fint.

Nu har vi ätit kroppkakor på Ebbas Café på Storgatan – jag orkade 1.5, sedan dog jag. Efteråt tog vi en powernap i värmen. Eller jag skulle ha gjort det, om inte en irriterande fluga klättrat runt på mina ben. Men snart kommer E hit och gänget är fulltaligt.

Min syster gjorde observationen att det nästan bara verkar vara manliga personer som ska gå på den här festivalen. I alla fall de som vi kunnat gissa på utseendet (stilen, bandtröjorna). Men så blir det väl när bara män ska stå på scen. Vi ska promenera till ruinen, på grund av att det bara går tre bussar per dag och för att taxi känns ovärt. Får se hur fräscha vi är när vi kommer fram.

Toalettfaciliteterna.

Väldigt lång kö till mattältet.

Det gick bra att gå, trots att vi hade lite olika åsikter om bästa vägen dit. På festivalområdet är det fullt med folk och svinvarmt. Det är faktiskt väldigt bra toalettfaciliteter – vi behöver sällan vänta mer än ett par minuter. Men maten däremot... Arrangörerna har snackat väldigt mycket om den, att den är speciellt utvald, men det är alldeles för få matställen. Typ bara ett, med ett halvt dussin kassor. Okej att antalet besökare bara är några tusen, men om alla vill äta samtidigt blir det snabbt jobbigt. Och ölen kostar 75 kr för 33 cl! Det är helt sanslöst dyrt. På Bråvalla 2014, som också var en dyr festival, fick en i alla fall en halv liter öl för det priset. Även om det då var ett garanterat billigare märke. Varför ska Borgholm Brinner göra allt så exklusivt? Nu hittade vi aldrig till ginbaren, med In Flames egna gin, men jag vågar inte ens tänka på vad en drink hade kostat där.

Vi har sett en del band nu under första kvällen (bland annat Raised Fist, där E försvann in i mosh piten och kom tillbaka helt brun av damm), men In Flames är helt klart bäst. De har den tyngsta showen och vi har ockuperat en bänk som vi står på, så jag ser något på en konsert för en gångs skull. De spelar bland annat Paralyzed, My sweet shadow och Take this life. Underbart!

Borgen under In Flames konsert – alla andra bilder blev suddiga.

För övrigt är det rätt städat på området, både gällande besökarnas beteende och marken. Jag var lite orolig för att det skulle bli en massa bråk, med tanke på att (fulla) män var överrepresenterade, men jag har inte sett några handgemäng alls. Och den trettiofem minuter långa promenaden hem mitt i natten består av ett lämmeltåg av metalheads – det är fint.

Tredje dagen, andra festivaldagen

Trädgårdshäng före festivalen.

Har nynnat på Danko Jones hela dagen, trots att det inte är ett band som jag gillar något särskilt. Hur som haver spelar bland annat Graveyard och sedan In Flames igen ikväll. Kommer nog att bli awesome. Om det inte börjar regna. Som det gjorde i morse, trots att alla väderleks­rapporter försökte påstå motsatsen.

Duschade i morse och det var gött att snyta ut allt festivaldamm. Sedan har vi ätit på Ölands Glass och fått akta oss för fällande päronträd och närgångna kajor. Därefter åt vi på Ebbas igen och tog ännu en lunchöl. Och nu sover vi middag. Eller de andra gör, jag skriver det här. Det är liksom för varmt för att göra något och dessutom hittar vi inte till badstranden (även om vi inte letat särskilt noga, eller ens rådfrågat en karta).

Jenga.

Blir mer häng i trädgården, promenad till borgen och där blir vi inbjudna att spela Jenga av tre snubbar. Det är väldigt trevligt. Sen in och lyssna på Graveyard. Det här är fjärde eller femte gången jag ser dem live och jag gillar dem verkligen, men sångaren Joakim Nilsson har en tendens att inte sjunga som han gör på deras inspelningar. Han ylar och drar ut på saker. Det är synd. Sedan spelar Refused. Sångaren Dennis Lyxzén må se ut som en Bob Hund-medlem, men jävlar vilken röst. Och mot slutet kör han ett brandtal om att det är för jävligt att det inte är några kvinnor på scen under den här festivalen. Sedan berättar Lyxzén att deras sista (och mest populära) låt New Noise handlar om att krossa patriarkatet. Jag tjoar i högan sky, medan det muttras en del från de snubbigaste snubbarna i publikhavet. Töntar.

Sedan går solen ned och In Flames spelar igen. Och vi har lyckats få tag på den där bänken igen, så jag kan se något. Visst hade det varit kul att stå mitt i smeten, men är man 163.5 centimeter bland en massa långa metalmän är bänken ett säkrare kort. Igår sa min syster att hon var imponerad över att jag kunde alla låttexterna och det gjorde mig väldigt glad. Tills jag tryckte öronproppen bättre på plats och därmed hörde hur det lät när jag sjöng. Usch. Men idag spelar In Flames fler gamla låtar och många som jag inte kan. Det är lite tråkigt. Hade velat ha en lika stor skrikfest som igår. Men de spelar några klassiker och de kan jag såklart vråla med i. Många gånger behöver jag ta stöd mot muren och då kan jag känna hur murbruk vittrar sönder under mina händer. Det är lite oroväckande. Hur smart är det egentligen att ha en metalfestival i en niohundra år gammal slottsruin? Väldigt coolt, men osmart.

In Flames avslutar hela festivalen med en andra konsert.

In Flames har med fyra stråkinstrument på scen, vilket är en snygg touch, även om de inte hörs. Fridén håller några små tal och tackar de andra banden, arrangörerna och oss som är där. Det är fint. Sen vrålar han lite till. Och sen går vi hem. Hempromenaden går bra idag med – behövs fortfarande varken tjocktröja eller långbyxor och vi har följe med en massa andra människor hela vägen. Festivalen slutar i lagom tid (mellan midnatt och klockan ett) för en gamling som jag, precis som igår.

Anders Fridén sa att vi måste berätta om den här festivalen för alla våra vänner. "Eller nej, gör inte det – de kommer inte få plats." Och det förstår jag; 4200 personer kom varje dag och det var därmed nästan slutsålt. Så jag antar att det har gått ganska bra för Borgholm Brinner.

Fjärde dagen

En sak som är drygt med vandrarhemmet är att vi behöver städa efter oss. Det dryga är inte själva städningen, utan att de inte har informerat oss om det. Det är mycket som vi inte blivit informerade om, trots att vi mailade flera gånger och frågade om saker (till exempel om vi behövde ha med oss lakan och hallå, ska vi verkligen inte betala i förskott?). Men städningen går ganska snabbt och vi hinner precis äta frukost ute i trädgården innan det börjar ösregna.

Hela vägen från Borgholm till Kalmar får vi köra i snigelfart (7–20km/h) på grund av bilköer. Det är halvkul. E sover samtidigt som jag och syrran lyssnar på kent som kompensation för all metal och sjunger igenom hela skivan Vapen och Ammunition. Sedan tar jag och E tåget hem från Halmstad till Göteborg. Medan B stannar på Öland en vecka till.

Tack för ett gött häng med ett gött gäng och ännu en bra festival, även om jag fortfarande inte gillar festivaler. Nu ska jag tvätta dreadsen för er skull.

Text: Marika Berndtson
Foto: Veronica Jeppsson och Marika Berndtson

Pris/person
Tvådagarsbiljett: 1690 kr
Tre nätter på vandrarhem: 1110 kr
Bensin: 330 kr (+ 440 kr i tågbiljett till och från Båstad/Halmstad för vissa av oss)
Mat och dryck: 1583 kr
Kontenta: 200 kr kvar att leva på resten av månaden

Bästa liveshow: In Flames första konsert
Sämsta liveshow: Säkert någon av dem jag missade

Bästa med festivalen: Den där magiska bänken och In Flames första konsert
Sämsta med festivalen: Priset på öl och att inte Lisa Miskovsky var med och sjöng duett med In Flames

Allmänt sämst: På festivalen kom nio band. I dessa förekom noll kvinnor och nästan fyrtio män. Jävla tur att jag ska på Statement Festival senare i sommar. Hundra procent garanterat mansfritt.

Allt som allt: Alldeles för lite kvinnor, men en riktigt häftig upplevelse ändå!

Det här inlägget postades i Kultur, Musik, Recensioner & reflektioner, Uteliv & aktiviteter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera