Rimworld

Rimworld är ett datorspel skapat av Ludeon Studios, och är en singelplayer kolonisimulator där din uppgift är att skydda din koloni och se till att den frodas och utvecklas. Invånarna i kolonin är av olika skäl fast på en planet i ytterkanten av galaxen.

Spelet i sig har ingen direkt story eller backstory, utan är uppbyggt kring tre scenarion med egen historia och berättelse: Lost Tribe, Crashlanded och The Rich Explorer. Alla tre skiljer sig alltså från varandra och kommer med olika för- och nackdelar.

Lost Tribe: Det är en vanlig dag i kolonin när pirater från ingenstans attackerar. De bränner ner hela kolonin efter att de har stulit all mat och boskap. Ni har nyss blivit hemlösa och tvingas vandra ut i vildmarken utan mat och skydd, på jakt efter ett nytt hem.

Crashlanded: Det är en helt underbar dag på en kryssning runt galaxen, när plötsligt skeppet attackeras av rymdpirater och ni tvingas fly. Er flyktkapsel kraschar på en planet, ni har ingen aning om var ni befinner er och ni måste försöka ta er hem igen.

The Rich Explorer: Du kommer från en rik familj på Glitterworld. På Glitterworld är allt fint och prydligt, men inte mycket händer. Inga brott, ingen action – ingenting. Uttråkad bestämmer du dig för att starta ett nytt, mer spännande liv på en främmande planet.

Hur teknologiträdet ser ut

I Rimworld går det även att skapa egna scenarion och att ladda hem andras. De tre ovannämnda scenarierna har olika svårighetsgrader; alla börjar med olika mycket resurser och har olika mycket upplåst i teknologiträdet. Lättast att klara av är Crashlanded, eftersom spelaren börjar med en hel del resurser och det ibland faller ner stora delar från kryssningsskeppet. Lost Tribe och The Rich Explorer skiljer sig inte mycket. Lost Tribe är svårt eftersom man börjar med begränsade resurser, medan The Rich Explorer är svårt eftersom man börjar med en ensam karaktär, vilket gör att det tar väldigt långt tid att göra saker tills det blir fler invånare i kolonin. Min favorit är Lost Tribe, mest för att du inte har någonting och måste kämpa för att komma nånvart.

Oavsett vilket scenario man väljer kommer spelet vara svårt med mycket ”trial and error” – gör om, gör rätt. Det finns otroligt mycket som kommer att gå fel. Men Ludeon Studios har lagt till flera svårighetsnivåer så att man lättare kan spela det Rimworld man vill spela. Det finns Peaceful, Base Builder, Some Challenge, Rough, Intense och Extreme. Nivåerna blir snabbt mer och mer utmanande; redan vid Some Challenge, som ska vara normal svårighetsgrad, börjar det bli besvärligt. Vilken nivå man väljer kommer även att ha effekt senare i spelet. Det finns utöver detta ytterligare en typ av svårighetsgrad man ska välja, vilket kontrollerar alla händelser i spelet. Spelaren kan välja mellan Phoebe Chillax, Cassandra Classic och Randy Random. Phoebe Chillax är precis som namnet antyder mer chill och spelaren har tid att återhämta sig efter varje event. Cassandra Classic är den normala svårighetsgraden och så som Ludeon Studios tänkt att Rimworld ska spelas. Till sist finns Randy Random, där allt är helt slumpmässigt, vilket gör spelet väldigt hektiskt i vissa lägen och väldigt lugnt i andra. Jag gillar verkligen Randy för det känns mer verkligt – inget som händer i den riktiga världen går ju efter en timer. Randy är dessutom väldigt roligt eftersom det kan bli intensivt och spelaren snabbt måste tänka ut vad den ska göra åt saken.

De tre standard-scenariorna med två hemladdade

Ludeon Studios har lyckats med något otroligt när det kommer till karaktärerna, både de i din koloni och de i andra kolonier. De är mer eller mindre som oss; de går igenom livet med jämna steg, men faller ibland och reser sig igen. Alla har sin egen personlighet med skiftande egenskaper och karaktärsdrag. Allt är slumpmässigt när man väljer karaktärer för kolonin, och du kan inte få något bra utan att få något dåligt på köpet. Ifall spelaren får en person som är optimistisk kanske den kommer ha ett ärr från en skottskada. Jag gillar konceptet, eftersom spelet blir mer utmanande och eftersom man aldrig får en supermänniska.

Mående och behov

Måendet hos alla karaktärer är en viktig del av Rimworld, och allting du gör påverkar måendet. Alla har en mätare som visar hur de mår och den kommer att gå upp och ner hela tiden. Om mätaren sjunker under en viss gräns bryter karaktären ihop och bli okontrollerbar i några dagar. När karaktärer bryter ihop får de en av flera effekter; det kan vara allt från att tröstäta till att gå bärsärk. En gång bröt en av mina karaktärer ihop och började förolämpa alla andra i kolonin. Det hela slutade med att en tredjedel av min koloni mådde så dåligt att även de bröt ihop.

Innan spelaren får börja sitt äventyr måste den välja en plats på planeten där den börjar. Spelaren kan välja mellan att generera 30, 50 eller 100 % av planeten. Beroende på vad ditt val kommer det påverka hur snabbt spelat laddar och hur ofta det kraschar. Har du har en dator i den nedre prestandaklassen rekommenderas det att inte ta mer än trettio procent, eftersom det aldrig är kul att spela ett spel som laggar.

Det finns elva miljöer som spelaren kan välja att starta sin koloni i, alla med olika svårighetsgrader; Temperate Forest är enklast och Ice Sheet är svårast. Alla miljöer har olika djur- och växtliv, och ju svårare miljö desto mindre djur- och växtliv finns det. I Ice Sheet finns det bara elva djurarter medan det i Temperate Forest finns tjugotvå. Utöver det finns det vägar, sjöar och floder som slingrar sig runt planeten. Floder är det enda som har någon verkan på spelet eftersom att alla karaktärer går långsammare igenom det. Detta kan vara ett bra strategiskt element som kommer få din koloni att leva längre.

Världskartan

När man är klar med alla val för att skapa sin koloni finns det inget mer att göra än att sätta igång och spela. Men var lite försiktig när du spelar Rimworld, för det har samma effekt som spelet Civilaization har. Det är en gigantisk tidsslukare. Jag har flera gånger tappat bort mig och från ingenstans är det dags för middag. Men det är inte så farligt, för käk är ju rätt så gött.

Text: Sven Bjunert

Det här inlägget postades i Kultur, Recensioner & reflektioner, Spel och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera