Cikada av Shaun Tan

I Shaun Tans färgstarka bilderböcker problematiseras både teman från vår samtid och tidlösa existentiella frågor. Hans senaste verk, Cikada, berättar en historia om förtryck och osynliggörande – genom ögonen på en insekt. Kopplingen till vårt eget hårdnande samhällsklimat finns där; en kritisk skildring av hur vi i en tid präglad av främlingskap och rädsla distanserar oss till och avpersonifierar varandra.

Jag började intressera mig för barnlitteratur för ett par år sedan, i samband med en utmattningsdepression som omöjliggjorde läsande av omfattande texter och böcker. Det visade sig att de små berättelserna ofta handlade om de största frågorna, och att en varken behöver kompromissa med innehåll eller språklig begåvning genom att välja mindre omfångsrika verk. Cikada är ett typexempel på en sådan läsupplevelse. Det tar inte ens fem minuter att ta sig igenom boken, men den minimalistiska textens budskap expanderas likt vattenfärg på ett blött papper vid varje ny genomläsning. Tan har i Cikada lyckats med att både göra en smärtsamt uppriktig samtidskommentar och beröra någonting essentiellt mänskligt inom mig.

Boken handlar om Cikada som arbetar på kontor i ett högt grått hus. Han jobbar hårdare än sina kollegor och anpassar sig villkorslöst till sin omgivning för att bli accepterad. Han försöker smälta in bland de gråa cementväggarna genom att klä sig i en lika grå kostym. Men Cikada är inte en människa. Han är en karaktär dömd till att bära sin natur som ett ok istället för någonting att vara stolt över. 

Förtrycket som Cikada utsätts för är både strukturellt och emotionellt. I honom kan jag se immigranten som exploateras som billig arbetskraft, men också barnet som mobbas på skolgården av sina klasskamrater. Eller vilket osunt maktförhållande som helst där en part blir utnyttjad och en part utnyttjar.

Till skillnad från Tans tidigare böcker är Cikada en färglös bok, tunga gråtoner har ersatt pastellerna. Texten är grammatiskt inkorrekt, ett stilgrepp som använts för att ge berättarrösten en viss karaktär, beklämmande likt ett barns. 

”Bra saga”, står det att läsa på baksidan av boken. En mening som i efterhand får mig att ändra uppfattning om slutet. Och jag inser att Cikada lämnar mig med fler frågor än svar. När slutet uppenbaras tar en ny början vid.

Med sin originalitet och den komplexa enkelheten i berättandet gör Cikada ett starkt intryck på mig. Oljemålningarna är stämningsfulla och välgjorda men motiven oinspirerande och kantiga. I en bilderbok ska inte text och bild berätta samma sak, utan komplettera varandra, någonting som Tan gör oerhört bra. Cikada må vara en allåldersbok, men jag tycker att den är för mörk, både visuellt och innehållsmässigt, för att kunna platsa i en spontan lässtund för barn. I sådana fall bör lässtunden planeras med utrymme för diskussion efteråt. Jag skulle inte heller rekommendera Cikada som introduktion till Tans författarskap, just för att den skiljer sig så mycket från hans tidigare verk. I de andra böckerna är det den inneboende styrkan som belyses, i Cikada är det vår skörhet och utsatthet.

Slutet kan tolkas både som undergång och befrielse. I vilket fall har en insekt aldrig gjort ett så stort intryck på mig – då en insekt aldrig tidigare manifesterat våra mänskliga livsvillkor på ett så rörande sätt.

Text: Amelie Friberg

Det här inlägget postades i Kultur, Litteratur, Recensioner & reflektioner, Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera