Säg att jag är duktig!

Att söka bekräftelse är inget ovanligt i dagens lajktörstande samhälle, men det kan snabbt bli en stor stress och skapa problem. Men om någon bara vill höra att den är duktig efter att till exempel ha dammsugit, trots att denna någon är över trettio år gammal. Hur farligt är det egentligen?

Många har väl vid det här laget hört talas om Duktiga Flickan™? Även kallad Prestationsprinsessa. Hon som när hon var liten gjorde allt för att få höra att hon var duktig? Som var bäst i skolan och ansvarsfull hemma? Nu har hon blivit stor och många gånger fortsätter beteendet. Detta med ett (utåt sett) perfekt hem, perfekt familj/partner och perfekt Instagram-konto. Den vuxna duktiga flickan mäter sitt egenvärde i prestationer och vad andra tycker. Hon är den som riskerar att bränna ut sig, i sin strävan att vara så duktig som möjligt. På alla plan. Eller jag vet inte, jag var aldrig en duktig flicka.

Jag var den stökiga, slarviga, opålitliga och envisa flickan. Jag sa inte förlåt och var den minst ansvarsfulla i familjen. Gjorde sällan till aldrig läxorna och städade bara när jag verkligen tvingades till det. Men det hör inte hit. Eller på sätt och vis gör det kanske det. För sedan blev jag stor och något förändrades. Även jag började sukta efter att få höra att jag var duktig.

Men att säga att någon är duktig är tydligen ett Stort Nej i dagens samhälle. Det skapar en otrygghet och ett beroende, en känsla av att en bara duger eller har ett människovärde om en är duktig. Vilket genererar en inre stress av att försöka vara tillräckligt bra. Allt det här vet jag. Men mitt sug går inte över. Jag vet inte vad det beror på eller var det kom ifrån, men en dag dök det upp och det har inte lämnat mig ännu. (Kanske har suget alltid funnits där, men eftersom jag var den Slarviga Flickan™ fick jag inte höra att jag var duktig särskilt ofta. Så det ballade väl ur en smula när jag blev stor nog att fatta hur en kunde komma runt problemet.)

I begynnelsen

Det började hemma, i min lägenhet. Jag bodde med en vän eller partner, minns inte vilket. Hur som haver delade jag och personen på hushållssysslorna. Men plötsligt en dag dök alltså det här starka suget att få höra att jag varit duktig upp. Hade jag dammsugit, tvättat, handlat eller plockat undan ville jag höra något som gjorde hela pärsen värd det. En bekräftelse på att min möda var sedd och uppskattad. För hushållssysslor är svintråkiga att göra och återkommer dag efter dag, vecka efter vecka och så vidare. Och för att orka med något så repetitivt ville jag få något för det. Kunde hunden Helix få en godis när den hade apporterat tennisbollen, så kunde väl jag få ett simpelt ”duktig” när jag hade städat. Det var en basal längtan efter bekräftelse, hur onyttig den måhända än var i längden. Jag började helt enkelt säga: ”Jag har gått ner med källsorteringen, säg att jag är duktig!” och det funkade. Jag fick det svaret jag ville höra. Först tveksamt och senare mer ”okej, jag går väl med på dina nycker”. Men sedan började jag säga till hen jag bodde med att hen också var duktig som diskat eller städat. Och det spred sig. Personen jag bor med just nu har också fått blodad duktighetstand och blir besviken om hen inte får höra att hen är duktig efter att disken är klar.

Det är ett sätt att bekräfta att personen är sedd och inte tagen för given. Vissa berömmer aldrig sin partner/roomie och detta kan skapa bitterhet. Eller leda till att partnern slutar göra viktiga saker i hemmet – för det känns inte värt det längre. Jag har träffat människor som aldrig berömmer den/de de bor tillsammans med, men samtidigt själva kräver massor av bekräftelse. Och oftast är det en väldigt liten grej de har gjort, medan partnern/roomien kanske har städat hela huset utan att få ett ”tack”. Åtta gånger i rad. Varför vissa människor väljer att höja sin egen prestation över andras vet jag inte, men det känns tämligen egocentriskt. Och som att de inte har gjort sig förtjänt av ett ”duktig!”. Känner du med dig att du kanske är en person som får, men inte ger bekräftelse och vill ha förändring? Testa med att börja berömma personen/personerna  du bor ihop med för sånt som du måhända anser vara småsaker. Det kanske tar ett tag, men var tålmodig – förr eller senare kommer du också att få beröm. Såvida du faktiskt har gjort något berömvärt, vill säga. (Eller så har ni djupare problem än så och behöver ha ett rejält snack.)

Det går inte att säga ”du är duktig” till vem som helst, eftersom alla inte vill höra det och vissa anser att det är nedvärderande, men många blir faktiskt oväntat glada över att höra att deras hushålliga insats uppskattas. Vissa föredrar kanske ett ”bra jobbat” eller ”tack”, men kontentan är densamma i min mening.

Reaktioner

Många rynkar på näsan när jag nämner det här. När folk pratar om hur dåligt det är att säga att någon är duktig känner jag behovet av att gå in och försvara det. Eller i alla fall erkänna mitt behov av att höra det – som för att stå på mig eller bekänna skuld. Eller ha ryggen fri ifall det skulle komma fram att jag är en sådan där duktighetsknarkare.

Jag har läst på nätet om varför en inte bör säga till barn att de är duktiga, och det är för att det då kan ligga nära till hands för barnet att tänka att det är dåligt om det misslyckas. Och för att fortsätta att bli betraktad som duktig blir risken att barnet begränsar sig till enkla utmaningar, tar misslyckanden mer personligt och börjar jämföra sig med andra. Och det är inget vidare. Men i mitt fall handlar det inte om barn eller någons prestation på jobbet, utan huruvida någon har städat eller inte. Och det känns på något sätt inte lika farligt. Det är inte heller så att jag suktar efter att chefen ska klappa mig på huvudet och säga att jag är duktig – det hade varit nedlåtande. Här heter det ”du gör ett bra jobb” och det är likvärdigt med ”fan, vad duktig du är!”. Det bara låter bättre att säga så, två kollegor emellan. Men hemma, efter att ha asat hem sju kilo kattsand, vill jag banne mig höra att jag är duktig.

Är det nyttigt att söka den här sortens bekräftelse? Kanske inte, men det känns bra. Så jag kommer nog fortsätta med det här ett tag till.

Text: Marika Berndtson

Det här inlägget postades i Normer & utanförskap, Uncategorized, Vardagligheter och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera