Efter ett och ett halvt år undangömd på grund av pandemin känns det bra att åter lämna lägenheten för att gå på teater. Att sätta sig i lobbyn, ivrigt väntande på ett obekant framträdande innan man går in i teatersalen. På en sittplats med på tok för lite benutrymme och med folk som får sitta långt ifrån varandra, får man ändå en obekväm påminnelse av pandemin. Jag har som policy att läsa så lite som möjligt om en pjäs innan jag går och ser den, för att uppleva det hela med nyfikenhet, och denna pjäs var inget undantag. Jag visste dock att detta är en mörk pjäs, med fokus på galghumor.
Pjäs: Slutspel
Författare: Samuel Beckett
Regissör: Ronnie Hallgren
Skådespelare: Johan Gry, Sven-Åke Gustavsson, Carina M Johansson, Johan Karlberg
Var: Göteborgs Stadsteater
När: 18 september – 23 oktober
Rummet blir mörkt, och teatergardinerna glider åt sidan. Man ser väggar med taggiga former som påminner om ljudisoleringen i ett inspelningsrum. Till skillnad från det mjuka material som används för ljudisolering är dessa väggar dock i kall betong, vilket ger en känsla av en annan form av isolering. I detta obekväma och nästan tomma rum står två soptunnor och en fåtölj med ett lik i, allt täckt i plast. Efter att plasten tas bort ser man att det inte är ett lik, även om personen i fråga kanske hade föredragit att vara det.
Det hela utspelar sig i detta enda rum efter att världen har lidit av någon form av apokalyps, och den dystra atmosfären håller sig kvar genom hela föreställningen. Det är mörker och sorg och frustration – en tragedi som har utspelats på samma sätt dag efter dag vid slutet av mänsklighetens tid.
Karaktärerna är alla bundna till varandra i sin misär och försöker att hjälpa varandra bäst de kan, trots sina egna problem. Förutom en person. Den person som man trodde var ett lik i början. En narcissist som ignorerar andras känslor och problem, och bestämmer vad alla skall göra. En person som alltid är närvarande. Hans eviga begär och ordrar som frustrerar och sårar hans omgivning ökar på obehaget ytterligare.
Pjäsen lyckas förmedla både förtvivlan och mörker, men har även utlovat humor – något som jag personligen aldrig upplevde. Det finns tillfällen då jag hör folk skratta, men jag kan personligen inte låta bli att bara känna mig nedtryckt av den obekväma och hemska stämningen i det hela. Detta ihop med att föreställningen känns statiskt – oändlig misär utan att handlingen rör sig framåt – får det hela att kännas tungt på ett sätt som skapar apati. Man hör karaktärerna gå in i djupa dialoger eller monologer, där de ofta upprepar samma saker flera gånger i cykler.
Det är i sig inget fel med en statisk berättelse, det hjälper att förstärka tragedin kring karaktärernas mörka rutiner och gestaltar depression och sorg väl, men gör också pjäsen för repetitiv och jag tappar intresset. Jag föredrar personligen en berättelse som rör sig framåt. Utformningen av scenen lyckas verkligen förmedla känslan av mörker och hopplöshet. Det finns också en total avsaknad av musik som också förstärker denna känsla. De få gånger ljudeffekter används – ekande knakningar, ekon till röster – bryter det mot tystnaden runt skådespelarna på ett starkt sätt.
Som en person med egen erfarenhet inom skådespeleri ger jag också beröm till de fyra skådespelarna, som utförde ett fenomenalt framträdande. Johan Karlbergs framträdande är sårbart och emotionellt, och små detaljer som hans haltande och tankspriddhet gör att hans karaktär känns verklig. Sven-Åke Gustavssons framträdande är otroligt bra, även om han tappade bort sig i replikerna ibland. Han har dock en stor roll, med ett par monologer. Sufflören är lyckligtvis skicklig med att hjälpa honom komma till rätta, och Sven-Åke Gustavsson lyckas suga in en i pjäsen igen.
Med detta sagt måste jag erkänna att Slutspel inte är min typ av pjäs, men det finns säkert många som skulle uppskatta den. Om du är ett fan av klassisk teater med djupa monologer och känslor av misär, så är Slutspel något för dig. För mig, som föredrar en mer tydlig handling och utveckling i mina berättelser, känns pjäsen allt för utdragen.
Oavsett vad jag tyckte om pjäsen, så måste jag dock erkänna att det var skönt att återigen få gå ut och uppleva teater. Att se skådespelare på en scen är något unikt, och att återvända hem i kvällens mörker fyllde mig med en skön nostalgi.
