Recension: Sex roller söker en författare

Vad händer när karaktärer från en oskriven pjäs vill ha sin historia hörd och interagerar med skådespelarna som ska spela dem? Martin Eriksson har återigen varit på pjäs, denna gång på Backa Teaters uppsättning av Sex roller söker en författare. Det var en pjäs han kunde uppskatta till fullo.

Pjäs: Sex roller söker en författare
Författare: Luigi Pirandello
Regissör: Oskar Thunberg
Skådespelare: David Bengtsson, Adel Darwish, Andreas Ferrada-Noli, Shirin Golchin, Anna Harling, Amalia Hallgren Wernstedt Gunilla Johansson Gyllenspetz, Rasmus Lindgren, Annika Nordin, Mikael Odhag, Emelie Strömberg, Julia Toll 
Var: Backa Teater
När: 24:e september – 9:e december 

Resan till Backa Teater har varit lång och det är regnmoln på himlen. Jag och många andra sitter i ivrig väntan i lobbyn för att få bli insläppta i en teatersalong olik alla andra. Man välkomnas av violin- och gitarrmusik, som genast får en att komma i trevlig stämning. Rummet är närmast likt en fyrkantig trälåda, med stolar uppställda längsmed alla väggar. Trappor leder upp till en balkong, också den med stolar längs väggarna. Det väcker min nyfikenhet, då man kan se hela pjäsen från alla möjliga vinklar.

Foto: Ola Kjelbye

Så fort alla satt sig ner börjar pjäsen, med bara en mindre justering i ljuset för att uppmärksamma publiken. Ingen dramatisk ridå eller emotionellt överspel. Bara en grupp skådespelare som förbereder sig för att repetera. För det är precis det som handlingen inleds med; skådespelare som förbereder sig för att göra en modern tolkning av Hamlet.

Skådespelarna pratar med varandra om pjäsens uppsättning, vad som behöver ändras, vad som förmedlas till publiken och vad det betyder att göra en uppsättning av ett klassiskt verk med en modern spin. Allt detta är bekant för mig med min tidigare skådespelarerfarenhet. Småpratet, samhörigheten och egon som vill ha sin rättmätiga plats i rampljuset. Det känns inte som skådespeleri. Det känns som en inblick i skapandet av en modern uppsättning av Hamlet. Plötsligt, utan förvarning, öppnas sidodörren och in kommer fem personer som säger sig vara karaktärer från en oskriven pjäs. Och de kräver att få sin historia berättad.

Foto: Ola Kjelbye

Pjäsen är olik något jag sett tidigare. Den fokuserar på skillnaden, men också sambandet, mellan skådespelare och roll, och utforskar skillnader mellan modern och klassisk teater. För mig som studerat, spelat, och sett mycket teater i mina dagar, är detta en otrolig pjäs, som lämnar mig i ett exalterat tillstånd. Det slår verkligen an många tankar jag har kring teater som konstform, och sådant jag har ofta saknat i teater. Känslan att bli insugen i en levande berättelse med riktiga personer framför sig. Skådespelarna som pjäsen följer känns som riktiga personer, även om de har personligheter som helt klart har sin grund i skådespeleri. I jämförelse speglar de mystiskt anlända Karaktärerna en mer klassisk stil, med en sorglig och mörk bakgrund. De känns som att de kom från en pjäs där 60% av storyn har inträffat innan pjäsen ens börjar.

Pjäsen i sig känns kanske mera riktad till personer som har någon form av koppling till teater. Att man har varit på scen, att man har jobbat inom produktionen, eller att man helt enkelt sett mycket teater. Men handlingen är stark nog att inte göra detta till en nödvändighet. Man kan fortfarande njuta av skådespeleriet, komedin och den fantastiska musiken, även om man inte snappar upp den stora meta-diskussionen om teater. Det är en rolig upplevelse som får mig mer pepp på teater än vad jag har varit på länge, vilket är en känsla som jag hoppas att andra också kommer att få uppleva i den nära framtiden.

Foto: Ola Kjelbye

Självklart är allt inte perfekt. Om man har problem med plötsliga, höga ljud finns det ett fåtal tillfällen man inte kommer att gilla. Detsamma gäller rökeffekter. Om man har nedsatt hörsel kan det också bli jobbigt att höra ibland, på grund av hur teatersalen är uppbyggd. Av samma anledning är det oundvikligt att man inte alltid har den bästa vinkeln, och därför bara ser ryggen på en skådespelare. Det sista jag kan förvarna om är att trästolarna inte var de bekvämaste. Om du inte gillar träsmak i baken kan det vara bra att ta med dig en kudde.

Kanske kommer man inte att gilla denna föreställning så mycket om man är ett stort fan av klassisk teater, och ser det som den gyllene standarden. Trots att denna föreställning är byggd på ett 100 år gammalt manus, så är den väldigt modern i sin stil. Som en sammanfattning skulle jag ändå starkt rekommendera denna pjäs. Backa Teater har gjort en otrolig föreställning, som kommer att leva kvar hos mig en lång tid.

P.S Jag kan även rekommendera deras brownies från kafeterian. Om du tror att du kommer att vara sugen på något under pausen, så är det möjligt att beställa mat eller fika innan föreställningen börjar, som kommer att vara redo vid ett bord för en när pausen börjar.

Text: Martin Eriksson

Det här inlägget postades i Kultur, Recensioner & reflektioner, Scenkonst. Bokmärk permalänken.

Kommentera