Natten före bokmässan har jag knappt kunnat sova. Har varit som ett barn före en tur till Liseberg, bokälskare av ansenliga mått som jag är. Vad ska jag åka? Och hur många gånger – tillfället ska utnyttjas till max. Och med min pressackreditering är jag dessutom tillräckligt lång för att åka bergochdalbana för första gången.
Den 22 februari gick filmen Cloud Atlas upp på biograferna i Sverige. Den baseras på David Mitchells succéroman med samma namn. Eftersom filmen hade premiär så mycket senare i Sverige än i andra länder passade jag på att läsa boken innan. Vad jag visste om den innan jag började läsa var följande; sex berättelser från olika tidsepoker berättas i följd av huvudpersonen i den efterföljande berättelsen. Boken visade sig dock vara mycket mer intrikat än så.
Jag vet inte mycket om Italien. Jag vet Mussolini och Berlusconi och mat och mode, typ pasta och Pucci och vilken dag är din Dolmio-dag? Kanske fotboll. Och så vet jag de där lättklädda unga kvinnorna som dansar i teve. Så jag har liksom tänkt rätt mycket på den manliga blicken när jag har tänkt på Italien. Det är ingen föreställning som raseras när jag läser Silvia Avallones Stål, romanen inleds, bokstavligen, med en inzoomning. Det är Enrico som tittar på sin dotter Francesca, med kikare från balkongen.
