Livemusik på Röda Sten

I samband med Amnestys årsmöte i Göteborg den 7 maj, anordnades det en stor fest på Röda Sten. Man inledde även ett firade av Amnesty Internationals 50-årsjubileum. Fyra musikakter spelade under kvällen: Sebastian Wijk, Bellaroush, Steget och Räfven.

Röda Sten

Sebastian Wijk från Helsingborg inledde kvällens spelningar. Det är alltid lite otacksamt att spela först, publiken hade inte riktigt kommit på plats och många var upptagna med att prata med sina vänner. Sebastian, som satt ensam med sin akustiska gitarr, lyckades inte riktigt fånga publiken denna afton. Det var synd för han var väl värd att lyssna på, trots att gitarren lät illa.
– Jag ber om ursäkt för min gitarr, den klarar inte av att flyga. Den låter skit, jag ska slänga den, sa han lite ursäktande.
Gitarren lät faktiskt skit, men Sebastians stämma desto bättre. Klockrent och med sitt säregna vibrato sjöng han för dem i publiken som faktiskt lyssnade. Han spelade oväntat många låtar. Nu räknade jag inte, men om jag hade gjort det så hade jag säkert tappat räkningen.

Bellaroush klev på scenen en stund efter att Sebastian var klar. Nu hade restaurangen på Röda Sten blivit fylld av fler människor. Även den lilla scenen blev mer än välfylld, då detta sjumannaband fick tränga ihop sig för att få plats. Sångerskan i bandet, Moa Jonsson Länne, fick ta ett djupt andetag.
– Oj vad många ni är, vad nervös jag blev nu!
Utöver en del missöden, som till exempel en avsliten gitarrsträng, levererade bandet sin musik med stor energi och glädje. Och här var även publiken med på noterna.

Steget steg upp på scenen efter Bellaroush. Jag var lite skeptisk till hur duon skulle låta på det här stället, jämfört med deras tidigare spelning jag var på i Domkyrkan. Här skulle de inte backas upp av ett stort reverb, och jag väntade mig att de inte skulle ge ett lika starkt intryck som första gången. Men jag hade fel, de funkade minst lika bra på den här scenen – vilket antagligen är en mer vanlig spelmiljö för duon. Matilda Sjöström (sång) och Nils Dahl (piano, stämsång) gjorde utmärkt bra ifrån sig.

När Steget spelat färdigt så hade min sovklocka ringt för länge sen, och jag beslutade mig för att åka hem. Fast lika glad för det är jag, men gladast är nog Räfven.

Text: Lisa Sundberg

Det här inlägget postades i Kultur, Musik, Recensioner & reflektioner och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera