Höstdepression

Mörkret faller snabbt, dagarna blir kortare och det känns som om hösten aldrig tar slut. Höstdepressionen är ett faktum.

Jag minns en höst för ett par år sedan. Det hade blivit kallt tidigare än vanligt. Den där romantiska bilden av fallande löv i rött, grönt, gult och brunt fanns inte alls i min värld. I mina ögon höll världen på att långsamt falla sönder. Staden verkade förbereda sig på att gå i ide inför den kommande vintern. Vad jag önskade att även jag kunde göra det!

Nästan alla symptom för depression tycktes drabba mig: försämrad sömn, nedsatt stämningsläge, minskad sexlust, koncentrationssvårigheter och försämrad aptit. Jag försökte att verkligen bita ihop och tänka att allting skulle bli bättre så fort våren stod på glänt. Jag fortsatte att le mot folk när jag egentligen grät på insidan. Att visa sin ångest utåt var inte okej. På min arbetsplats verkade det som att mottot för en dålig dag var ”Le lite så blir allting bättre”. Men allting blev inte bättre – ingenting blev faktiskt bättre. Ju mer jag log desto mer kände jag mig som en stor lögn.

Medan många hade längtat efter höstens friska vindar såg jag bara negativa saker med årstiden. Jag valde att öppna mig för ett fåtal människor utanför jobbet, men det kändes nästan direkt som fel beslut. Jag blev så fruktansvärt arg och kränkt när någon sade ”Tänk lite positivt” eller ”Det går nog över ska du se”. Värst var det när folk kom med råd, eller sa att de visste precis hur jag kände mig.

Att säga att man vet hur det känns till en person som är så nere att ett självmordsförsök står bakom hörnet, är extremt ignorant. ”Ni vet inte alls hur jag känner mig” tänkte jag bakom ihopbitna läppar. För det är ju så. Om person A bröt benet förra året, och person B nyligen brutit benet, kan person A omöjligt veta hur ont person B har. Även om de varit i samma situation. Samma sak tänker jag om ångest. Smärta, fysisk såväl som psykisk, är individuell.

En dag vaknade jag med en konstig känsla. Jag kände mig tom, tömd på känslor. Om jag var glad eller ledsen gick inte att avgöra, det var bara blankt. Monotont. Det här skulle varit en perfekt dag att ta sitt liv, eftersom livsgnistan inte infann sig alls. Jag brydde mig inte längre om jag var levande eller död och därför var mina närmaste oroliga. Det gick inte att hålla ut, så jag sökte mig till en läkare som sa att jag med största sannolikhet drabbats av Seasonal Affective Disorder, fortkortat SAD. Det vill säga årstidsbunden depression. Jag blev sjukskriven från mitt arbete och fick tid att försöka tampas med det här personliga helvetet hemma. Ta det lilla lugna, så att säga.

De första dagarna sov jag nästan oavbrutet. De få gångerna jag var vaken gick jag på toaletten eller åt flingor eftersom jag inte orkade laga mat. Ett fåtal gånger satt jag i sängen med min laptop för att berätta för mina vänner att jag fortfarande var vid liv. Jag letade också efter tips på hur man tar sig ur eländet på egen hand. Det verkade som att det enda som fungerade var ljusterapi, men jag hade ju knappt råd med hyran. Hur skulle jag kunna ha råd att åka till Grekland för lite ljus och värme?

Batterierna i mig började ta slut och vintern var stundande. Jag som tidigare hatat människor som föreslog dagliga promenader, tog deras råd och gick ut på en promenad. Det var knappast någon mirakelkur, men det kändes bra med frisk luft. Jag fick många tankar, kanske skulle jag använda mina sista krafter och försöka börja träna? Kanske var det en bra idé att sätta upp rutiner att följa? Folk brukar ju må bättre av det, har jag hört.

Jag gjorde ett ärligt försök. Trots att det till en början var jobbigt att anpassa sig till rutiner, var det nog de regelbundna måltiderna och sömnen som fick mig att orka kämpa mot depressionen. Träningen gjorde att jag sov bättre på kvällarna och vaknade utvilad, med mer energi. Jag klarade av att komma tillbaka till jobbet innan julledigheten. Det var inte helt lätt, men jag beslutade mig för att försöka, trots mina kollegors ogenomtänkta kommentarer. De hade ju förstått varför jag varit borta. Ändå hade de ingen förståelse för mitt mående. Nu kändes det dock som att jag inte behövde deras medlidande. Jag kunde skaka av mig kommentarerna om att ”rycka upp” mig, istället tänkte jag att det var deras okunskap som talade snarare än viljan att vara otrevliga. I deras ögon hade jag tidigare inte försökt ta mig ur depressionen och kämpat för att må bättre. De förstod ju inte att jag hade kämpat hela tiden.

När julen väl kom med sin mysiga stämning hade jag redan börjat må bättre. Det var de små sakerna som i slutändan blev den verkliga vändpunkten: julkort från vänner, bakning, julpyssel, tomtar överallt och levande ljus. Jag kände mig starkare och fick till och med ork för julstök. Att gå runt i den hektiska innerstaden för att köpa julklappar var stundvis extremt jobbigt, men att komma hem och slå in paketen var väldigt trevligt. Det gav mig ett lugn och påminde mig om tider då jag alltid mått bra.

Det var en dag när jag hade köpt varma lussebullar på en julmarknad och bestämde mig för att bjuda en hemlös man på en, som jag insåg att jag tillslut mådde ganska bra igen.

Text: Arlene Larsson

Det här inlägget postades i Artiklar, Depression, Psykisk hälsa, Tema och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Höstdepression

  1. Beatriz och Gert Törnqvist skriver:

    Vilken förmåga att uttrycka känslor! Gripande. Upplyftande.
    Fortsätt skriva Arlene. Vi ser fram emot nästa artikel…
    Beatriz och Gert Törnqvist

  2. katarina skriver:

    tack

Kommentera