Tiden läker inte alla sår

Jag trampar gärna på några tår om så bara för att en person ska ta till sig mitt budskap. Du mår dåligt. Jag förstår. Du vill skada dig. Jag förstår. Du har en framtid. Men det förstår inte du.

Du kan även höra Nellie läsa upp sin text här: Tiden läker inte alla sår

Jag är 13 år och nybliven tonåring. Jag är född med silverskeden i mungipan och på mina kläder står märken de flesta unga tjejer bara kan drömma om. Men jag är aldrig nöjd.
Jag är 13 år när jag första gången frivilligt blodar ner en tusenkronorströja.
Jag är 13 år när jag fyller min dagbok med uppfinningsrika idéer om hur jag bäst ska avsluta mitt liv.
Jag är 13 år och jag har bara börjat.

De kommande sju åren handlar allt om mitt psyke. Jag väljer att leva destruktivt för att min förtvivlade hjärna skall ha en chans att få några minuters lugn och ro då och då. Jag lever för mina kickar. Adrenalinkicken man får av ett blodbad.Verklighetsflykten man får när man drar en lina tjack från ett badrumsgolv. Och det ständiga ruset från alkoholen.

Har jag blöja på mig? Vad är det för dag? Var fan är jag någonstans? Jag sluter ögonen igen. Ingen får se att jag vaknat. Sakta börjar jag minnas små bitar av händelsen. Hur hela kroppen pirrade. Hur jag bångstyrigt försökte resa mig ur sjukhusbädden, men hur benen bara vek sig under mig och allt blev svart.

Jag är 20 år och har precis vaknat upp på Sahlgrenskas psykakut efter en överdos sömntabletter.
Jag är 20 år och har precis vaknat upp för att börja leva igen.
Den här gången är min kamp en helt annan.

Jag jagar barn i julivärmen. Svetten lackar men till mina kollegor säger jag att jag är en frusen person. Allt för få behålla min långarmade tröja på. Jag skyller på fobier för att slippa vara en av dem i personalen som tar barnen till simhallen. Så här har det sett ut i flera år nu. Jag tvingas ljuga för mina nära och kära. Jag får välja bort yrken på grund av att de har kortärmade arbetskläder. Jag får anpassa min framtid efter tidigare misstag.

Nu är jag är 24 år och väntar på rekommendationer från en plastikkirurg jag besökt. Han ger mig inga förhoppningar men jag är inte besviken. Jag vet vad jag har gjort. Jag får stå mitt kast.
För alltid.
Jag får välja mellan pest eller kolera.
Jag får gå med mina ärrade armar eller skapa nya ärrbildningar genom att hyvla ner min hud och skapa något som påminner mer om en brännskada.

En operation är inte det som gör mig rädd. Det som skrämmer mig är att jag är beredd att genomgå en bara för att slippa folks blickar. Att slippa bli dömd. Jag som tidigare påstod att jag sket fullständigt i vad omvärlden tyckte om mig och mitt sätt att vara.
Det var inte det jag räknade med när jag kastade ett glas i marken för att sedan använda skärvorna till att förstöra min hud.
Det var inte det jag tänkte på när jag berusad drog kökskniven över mina ådror.
Och om du som läsare känner igen dig i min text, så kanske det inte är vad du tänkt på heller.

Då uppmanar jag dig att göra det nu. Du får ingen andra chans när skadan väl är skedd.

Då kanske du slipper bli den bittra och förbannade 24-åringen som jag känner mig som idagHon som känner en rädsla inför den skrämmande statistik som hela tiden pekar på en ökning av ”självskadande” människor. Hon som i ilska bara vill skrika ut orden hon en gång hatade:

Skärp dig!

Text, bild och uppläsning: Nellie Jansson

Det här inlägget postades i Artiklar, Depression, Psykisk hälsa, Tema. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Tiden läker inte alla sår

  1. Moa skriver:

    så himla bra nellie!
    trots alla varningar jag fått sen jag var sjutton var det när jag själv gick över gränsen som jag verkligen, verkligen, bestämde mig för att aldrig skada mig igen.

  2. D.Alexis skriver:

    wow först o främst du borde läsa in ljudböcker eller jobba med radio eller nåt!!
    och det är skrämmande men helt sant. Vi är så många ärrade själar därute och kanske kan man hjälpa varandra så i alla fall några inte ens börjar.

    jag vet inte hur dina armar ser ut men jag vet att det går att vara som vem som helst annan även med ärriga armar. Jag jobbar inom ett yrke med kortärmat och jag har inte upplevt att jag måste dölja det. Ärren är ju såklart inget jag är stolt över men dom sitter ju där och det är något jag gått igenom för att ens kunna andas.

    Vare sig du opererar dina ärr eller inte så hoppas jag att du mår bättre idag.
    Din text berör.

  3. bflmamman skriver:

    Men om man inte kan skärpa sig då… För att man faktiskt är sjuk? Har du tänkt på det?

Kommentera